Det är lite tråkigt att gå på klassisk konsert överlag. Det kan vara tråkigt att gå på andra sorters konserter också, men konstmusiken lider oftast värst i förhållandet inspelning-liveakt.Jag var på en kammarmusikspelning i helgen och hörde bland annat Chopins cellosonat, ett fantastiskt bra, varierande, nästan konstant underhållande verk som kändes oväntat frånvarande i konsertlokalen eftersom musikerna tycktes ha kommit överens om att ha noll kontakt med varandra. De satt som bundna vid en påle, rygg mot rygg och med halvslutna ögon. Detta kallas i kretsarna att "låta musiken tala för sig själv", bara en av många anledningar till att stanna hemma och sätta på en bra inspelning istället.
Även internationellt erkända musiker gör oftast för lite av själva liveupplevelsen. När jag åkte ett antal mil för att se Takacs Quartet i höstas - en av de allra bästa stråkkvartetterna - kändes det snopet att de inte sa ett ord till den trehundra-hövdade publik som kommit dit för att höra dem. Musikerna kom in, bugade, gjorde sitt, fick blommor och åkte sen vidare till en ny stad.
Allra värst i dessa sammanhang är pianisterna, vars konsertritual är så hopplöst formelartad att man kan ställa klockan efter den. Det hjälper inte att pianot är en ful möbel med begränsade klangmöjligheter eller att många väljer att ha noll dekor på scenen, noll överraskningsmoment, noll färger (hej svart frack/svart flygel), publikkontakt eller improvisation.
Som ambassadör för en kultur i stort behov av förnyelse tänker jag lista ett antal musiker inom det klassiska gebitet som jag tror kan vara intressant, ja rentav kul att se live. Även om man kanske måste korsa ett världshav för att göra det. Första artisten heter Jeremy Denk och är hyfsat känd som 39-årig amerikansk klassisk pianist, men desto mer känd som enveten bloggare.
Mest känd är han för en fiktiv intervju med Sarah Palin från sin blogg Think Denk där han under den dåvarande valkampanjen drev hårt med republikanska värderingar, konstmusikalisk okunskap och snobberi, och illustrerade hur Palin lyssnade på Beethovens Hammerklavier-sonat för att den fick henne "pumped" när hon skulle ut och skjuta vargar. Men Denk är inte främst en elitist som rackar ner på pöbeln, utan en rätt skarp ironiker som dissar många sidor av det konstmusikaliska livet, inklusive svamlande doktorander i musikvetenskap, kollegors högtravande dikter och praktiskt taget allt som är fördummande med kulturen idag.
Han är också skriande pretentiös själv, med en sällsynt välutvecklad förmåga att bli besatt av stycken och analysera dem efter eget huvud. Inlägg på bloggen börjar ofta med några bevingade ord om hur han vaknar från en skön tupplur och fortsätter snabbt in i oläsligheten med detaljerade musikexempel och långsökta analogier. Det främsta exemplet är när han ägnade sju långa uppsatser åt Allemanden ur Bachs Partita i D-dur, lekte med beskrivningar av formen, räknade "blå noter" och jämförde den med Don Quixote, Stålmannen och Alice i Underlandet.
För alla som är helt oinsatta i kulturen eller allergiska mot pretentioner är det här givetvis en stor hög med klipulver, men det är inte poängen. Denk är pretto men han är samtidigt oerhört tramsig och rolig, dissar sig själv och sina manér, hittar dumma musikaliska meningar i slasherfilm, planerar världsherravälde och låter läsarna komma på den bästa pratbubblan till en sällsynt bajsnödig konsertmin. Han är ett bevis på att människor som håller på med klassisk musik inte behöver vara världsfrånvända och självupphöjda, oironiska, halvanalfabetiska, passé eller ens popkulturellt fjärmade*.
Han är med andra ord en riktig supernörd, och såna kan man aldrig få för många av. Dessvärre har jag aldrig hört honom spela piano men det måste ju vara åtminstone lite awesome. Om inte annat för att han pratar med sin publik.
*Inte för att jag säger att de är det, även fast det är den uppenbara undertexten i denna mening.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar