- Super Mario-serien har bara blivit fulare ju bättre grafiken har blivit, och SMG2 är nog kronan på verket. Det skrivs inte så mycket om detta eftersom det inte påverkar viktigare saker som kontrollen eller bandesignen, men herregud, bossarna! De är som hämtade från den billigaste tyska barnkanalen, komplett med skelande mjukdjursögon, uppblåsta kinder och elakt flinande småbarnsmunnar. Starka kandidater till Smaklösast 2010 är även karaktären Lubba (nr 3 nedan) samt Mario-skeppet, där mustaschen blivit en grön rabatt och det sitter en warp-port i öronhålan.
- Spelet är för omständligt. SMG2 har i praktiken två hubvärldar, Marios rymdskepp och kartan där man når galaxerna. Det blir för många steg mellan varje stjärna man tar: hoppa tillbaka till kartan, välja galaxen, flyga dit. Särskilt eftersom de flesta platser nu bara hyser en eller två stjärnor och man måste flytta vidare hela tiden. I ett rollspel hade det varit en sak, men Mario bygger så mycket på flyt, och här vill jag kunna spola direkt till händelsernas centrum utan onödiga omvägar.
- SMG2 lyckas för det mesta med att vara svårt på ett väldigt bra sätt. Nintendo fegar inte, och slänger hellre in för många roterande plattformar än för få, vilket känns kul och höjer spelets livslängd. Det krävs nu nästan samma hopptajming som i de värsta 2D-banorna från seriens åttiotal. Kanske är det just svårighetsgraden som gjort SMG2 så hyllat, för det ger onekligen spelet en viss värdighet.
- Retrogrejen har varit tröttsam i för många år nu. Jag vill inte höra fler remixer på det klassiska Koji Kondo-temat, och vi behöver inte ständigt påminnas om all åttiotalsdesign. Jättestora pixelmariotapeter var kul för kanske tio år sen. Ibland finns det något avtändande i hur uppenbart självgod serien är, hur förälskad den är i sina egna ikoner.
- Helhetsintrycket är splittrat. Bitvis håller SMG2 högre tempo än föregångaren, bitvis blir det letargiskt, upprepar gamla banor, hemfaller åt dryga race eller för många samlaruppdrag. Men spelet kämpar också mot problem det inte rår över - det har släppts lite för många plattformsspel med Mario under de senaste åren. Det krävs mer för att en enskild titel ska utmärka sig. Och hela den här franchisen börjar bli överexponerad på gränsen till utfrätt.
det jag tänker på:
SvaraRadera- musiken är dålig.
- känner igen för mycket bandesign, vill bli överraskad, inte känna igen banorna.
- det har ändå gått oroväckande snabbt att ta sig igenom, det är alldeles för lätt. de kan inte utgå från att alla som spelar smg2 är femåringar med dålig spatial förmåga och bara en fungerande hand.
Jag tror att den största faktorn till Marios nedfall är att universumet är så förbannat etablerat. Alla detaljer är huggna i sten nu, från typsnitt till utformning av karaktärer till röster och till banupplägg. Rymdtemat är visserligen ett tecken på kreativitet, men när jag redan i stort sett vet hur allt kommer att se ut på förhand blir inte upptäckarglädjen lika stor.*
SvaraRadera* Jag har förvisso blivit överraskad av hur fult spelet är, men jag är inte säker på att det är en merit i sammanhanget.