Heavy Rains stora brister

Heavy Rain är ett av de senaste årens mest hyllade spel och dess skapare David Cage lyfts fram som en av branschens främsta auteurer. Cage hyllas som visionär för att han i Heavy Rain och Fahrenheit skapar spel som får oss att känna. Att han försöker att bryta med tv-spelskonventionerna och vågar fokusera på andra spelmoment än det hjärndöda skjutandet förtjänar han cred för. Att det i sin tur innebär att hans spel är interaktiva filmer där interaktionen främst består av quick time events är en annan femma.

Nedan följer en beskrivning av de tre saker som jag störde mig mest på i Heavy Rain.

1. Just eftersom Heavy Rain fokuserar på berättande och känslor blir effekterna av spelets misstag betydligt mer påtagliga än i, låt säga Gears of War. Ett sådant exempel är de undermåliga röstskådespelarna. Heavy Rain utspelar sig i en namnlös amerikansk stad där det alltid regnar. Vissa hävdar att staden påminner om Philadelphia. Trots det så består den ena hälften av skådespelarensemblen av fransoser och den andra av britter. De gör sitt bästa för att låta amerikanska och vissa av dem kommer undan med det. Andra, som protagonisten Ethan Mars, låter autentiskt amerikansk till en början men låter allt mer och mer irländsk ju längre in i spelet man kommer.

I de värsta exemplen (läs: barnen) så har man inte ens försökt. I en av spelets mest emotionella scener säger ett barn vid namn John Shepard "Don't forget about me, [censurerat namn]" med en så stark fransk brytning att jag skrattar högt fast att de påträngande stråkarna uppenbarligen säger åt mig att gråta. I ett spel som satsat så stort på att beröra spelarna är det märkligt att man inte bara har anlitat amerikanska röstskådespelare eller att man helt enkelt förlagt handlingen till England - ett land som definitivt lever upp till spelets titel. Att höra amerikanska karaktärer bryta på franska förtar mycket av trovärdigheten.

Som en användare träffsäkert kommenterade på youtube:

The character on script: A 10 year old American kid who dies in a tragic car accident.
The character in game: A 5 year old autistic French/Irish kid who gets killed by a car that stops before hitting him at 15 MPH. Hilariously.

2. Man kan inte anklaga Heavy Rain för att vara ett subtilt spel. För att försäkra sig om att ignen spelare ska gå miste om känslorna vräker det på med extremt påträngande och enerverande musik. Varje scen som involverar barnen, hur banala saker du än gör, ackompanjeras av ett tårdrypande piano. Om en scen är lite obehaglig kan du räkna med en hel kör av Psycho-stråkar. Här lämnas inget utrymme till egen reflektion.

Ett tag lekte jag med idén att jag skulle recensera spelet genom att ta scener från Mad Men och lägga på ett spår där jag skriker vad tittaren ska känna. Så övertydligt är Heavy Rain och det är till stor del musikens förtjänst.

3. Spelet har fyra spelbara karaktärer vars berättelser efterhand sammanstrålar. Av dessa karaktärer är en kvinna. Bara det faktum att en av de spelbara karaktärerna är en kvinna har fått många spelare och kritiker att applådera, vilket egentligen mest säger något om hur illa ställt det är i spelvärlden.

Madison, som den kvinnliga karaktären heter, presenteras i en scen där man kan QTE-klä av henne kläderna och gå in i duschen. Man kan välja att titta på hennes nakna kropp hur länge man vill. Det är i sig helt obetydligt för storyn, men bjuder säkerligen en och annan tonårspojke och David Cage på en erektion. Därefter följer en scen där Madison iklädd enbart underkläder attackeras av maskerade män. Nästa gång man får spela som Madison börjar hon plötsligt vårda en främmande man, något som är hennes primära funktion under större delen av spelet.

När Madison äntligen slutar att vårda den främmande mannen beger hon sig ut för att skaffa fram information som den främmande mannen behöver. Detta gör hon förstås med det enda vapen som kvinnor har utrustats med - sexualiteten! För att få tillstånd att prata med Paco på nattklubben måste Madison gå in på toaletten och hotta till sig. Som spelare får man nu styra Madison när hon sminkar sig, river av halva kjollängden och knäpper upp blusen. Därefter går man ut på dansgolvet, ställer sig på ett podium och dansar porrigt för att få Pacos uppmärksamhet. Under båda dessa spelmoment zoomas bröst och rumpa in upprepade gånger. Sa någon något om den manliga blicken? Trots att Madison faktiskt hade med sig en pistol till nattklubben hamnar hon snörpligt i en situation där hon under pistolhot måste strippa för Paco.

Utöver det här så utsätts Madison för ytterligare ett sexuellt övergrep och hon kan även ligga med den främmande mannen efter att han har erkänt att han precis har mördat någon. Det finns inga gränser för Madisons medfödda instinkt att vårda en man! Det är svårt att inte tänka på Liv Strömquists serie om Vårda en man-SM.

Heavy Rain är ett spel som ofta nämns i den uttjatade diskussionen om TV-spel är konst eller ej och spelet har prisats av kritiker. Det i sin tur säger egentligen mer om hur efter TV-spelen fortfarande är litteratur och film. Med skygglapparna på för att stänga ute andra konstformer är Heavy Rain en fantastisk och unik upplevelse, men vore det en film hade det inte varit mer än en ordinär Hollywood-thriller med sunkig kvinnosyn. Det finns ingen anledning till att inte kräva mer än så av ett TV-spel på 2010-talet.

Med det sagt så vill jag bara konstatera att jag hellre spelar tio Heavy Rain-spel, med alla sina brister, än ett Call of Duty. Även om David Cages skapelse inte är det stora känslomässiga mästerverk som vissa hävdar så borde det här inlägget vara bevis nog för att jag åtminstone kände och tyckte något, om än inte det som spelet skriker åt mig att jag ska känna. Men det är absolut bättre än ingenting.