Topp 10 Tv-serier 2011: Plats 1. Breaking Bad

När popkultur är riktigt, riktigt bra ligger det ofta nära till hands att jämföra den med "större" uttryck. Tv-spel vill förstås vara konst, ambitiös pop lånar gärna från den klassiska musikvärlden och alla manusförfattare lutar sig tillbaka på antika litterära troper.

Breaking Bad behöver ingen jämförelse med filmkonsten, för den kopplingen är fullständigt självklar. Serien har demonstrerat över fyra säsonger att den är mer än kapabel till lika snygga och stiliserade scener som det mesta studiorna och indiebolagen producerar.

Vad som gör Breaking Bad unikt är istället hur mycket - och hur framgångsrikt - serien lånar från teater. Det är samma intensiva samspel mellan ett fåtal huvudkaraktärer, samma utlevda ögonblick då allt brister. Det är samma affekterade berättarperspektiv - en kameralins som alltid letar efter nya sätt att rama in storyn för maximal dramatisk effekt. Seriens dialog dryper av undertext, och händelserna i karaktärernas huvuden är ofta viktigare än händelserna på "scenen".

Breaking Bad har till och med ett avsnitt i tredje säsongen som påminner om ren pjäs - ett avsnitt där ingenting vettigt händer, utom att de två huvudkaraktärerna jagar en husfluga och blir sura på varandra. Och det är ett av de bästa avsnitten.
Framför allt är serien en långsam, obönhörlig karaktärsstudie. Breaking Bad börjar i säsong ett som en dramedy om kemistgeniet och före detta nobelpristagaren Walter White, som efter många bittra år når ett klimax på sin medelålderskris. Han jobbar som kemilärare för ointresserade high-schoolelever och får tvätta deras bilar för att få ekonomin att gå ihop. Han är kuvad och lam och mjäkig, en fullständig loser, och efter tjugo minuter av piloten kommer beskedet att han drabbats av en lungcancer som inte går att operera.

Serien handlar om hur han slår över och börjar koka metamfetamin, bisarrt nog med en före detta student. Först verkar det som att han gör det för att säkra sin familjs välstånd, för att ge dem en ekonomisk framtid när cancern utplånat honom, men över seriens lopp står det klart att det är långt ifrån så enkelt. Walt har flera chanser att dra sig ur drogproduktionen, men han gör det inte. Frågan är om han ens vill? Och under de tre kommande säsongerna blir konsekvenserna av hans handlingar en mörk, sugande virvel som drar med sig allt i hans omgivning.


Jag har pratat om mörker i andra serier på listan, i Justified, i Sons of Anarchy och till och med i Community, men när Breaking Bad sätter ner foten är inget nutida drama i närheten av svärtan. Inget drama är på mils avstånd. Breaking Bad är en serie om en karaktär som förstör sig själv och allt i hans omgivning, men seriens hemlighet är att inte bara visa hans handlingar, storyn, utan alla detaljer däremellan. Den ångestladdade tristessen. Det monotona arbetet. De hatiska utbrotten. De olycksbådande tankarna. Klaustrofobin. Sammanbrotten. Figurerna i periferin, Walts indirekta kunder, som dör av överdoser och slåss som gamar över knarket. Walts nära släkt, som inte skonas från den skugga drogkartellen kastar över dem. Och, förstås, våldet, morden, lögnerna, manipulationerna. Vi får vara med i alla obehagliga skrymslen av Walter Whites långsamma nedstigning i helvetet.

Breaking Bad suger också på sina dramatiska ögonblick länge. Serien bygger hela avsnitt av små plotskärvor, brödsmulor av en story, kameran stannar i flera minuter på Walter som öppnar en vinflaska eller hans svåger som betraktar bergsmineraler. Ofta visar den bara karaktärer som tänker, vilket i den här kontexten och med de här karaktärerna blir oväntat bra TV.
Det metodiska plottandet, det eviga pusslandet, mynnar ut i en serie som aldrig tar genvägar - där allt drama känns förtjänat, oavsett om det byggts upp i flera säsonger eller flera avsnitt. När andra serier kastar in en massa händelser för att vinna framåtrörelse ägnar den här serien två hela avsnitt åt problemet att göra sig av med en död kropp. Ingen besvärlig del av droghandeln försvinner under manusets ständiga lupp.


Ingen teater är bättre än sina skådespelare, och skådisarna i Breaking Bad är in. i. helvete. bra. Den fjärde säsongen har ett flertal scener som en Emmy-jury borde böna om att få se, och ingen bär upp dem bättre än huvudpersonen Bryan Cranston. Hans Walter White, inspirerad av Cranstons egen pappa, med hukande hållning och bittert, falskt minspel, hade på egen hand burit serien även om resten varit dåligt. Den som går ifrån hans "I am the one who knocks"-monolog oberörd, och inte påverkas av de sista tio minuterna i avsnittet "Crawl Space", måste vara mer eller mindre tondöv för mänskliga uttryck. Men både Aaron Paul, som växer till att bli seriens hjärta, och svågern Dean Norris, som växer till människa från clown (och Guancarlo Esposito, och Jonathan Banks, och... ) kommer nära hans nivå.

Breaking Bad är inte perfekt, långt ifrån. Den är ibland så teatral att den glider över i ren pulp, där vissa grejor blir cheesy eller för mycket. Ibland litar den inte på sina karaktärer riktigt utan gör dem ansträngt mer "badass", vilket jag inte alls gillar. Rytmen i några avsnitt är off.

Men om Breaking Bad misslyckas ibland kompenserar den alltid med en sällsynt god egenskap - konsekvens. Det här är en serie som aldrig tappar fokus på vad den vill berätta. Storyn har ett slut (som kommer om sexton avsnitt) och en början, och allt däremellan förstärker och fördjupar seriens centrala tematik.

Den enda jämförelsen för ett så fokuserat TV-bygge är egentligen "The Wire". Men där The Wire var ett stort ensembleprojekt är Breaking Bad ett litet men explosivt kammardrama. Där The Wire, The Shield och Sopranos är stora dukar med en bredare världsbild kör Breaking Bad in en liten kil i kanten, i gränsen mellan USA och Mexiko, och ägnar sin begränsade tid åt ett begränsat ämne.

Det är en fantastisk reklamfilm mot tunga droger och en mäktigt underhållande spänningsserie, men framför allt är det ett oöverträffat TV-drama om den mörka, egoistiska och självdestruktiva sidorna av människonaturen. Det är en serie som börjar med en protagonist och gör om honom till en antagonist, utan att missa någon detalj i transformationen. Den fjärde säsongen vågade gå längre än någonsin tidigare i sin klaustrofobi och briljans. Den femte, och sista, har väldigt höga förväntningar på sig.

En liten hög med bäst 2011

Årsavrundningen är inte komplett utan en liten hög med bäst och bilder som vi har lånat från några av våra systerbloggar där ute.

Balloonfighter

Bästa TV-spel: Portal 2
Bästa TV-serie: Louie
Bästa karaktär: Ron Swanson i Parks & Recreation
Bästa album: James Blake - James Blake
Bästa låt: tUnE-YaRdS - Powa
Bästa film: Lånaren Arietty (jag såg inte så många andra)
Bästa besvikelse: Skyrim
Bästa upptäckt: Mosshultas hyvlingsbara getost
Bästa återupptäckt: Mississippi Fred McDowell
Bästa hälsningsfras: Hejs of base
Bästa promenad: Samaria, Kreta
Bästa Rogge-skämt: Snopparina of slime
Bästa grej: Nya datorn
Bästa syssla: Snorkla/röja skog på Öland
Bästa fågel: Nötkråka
Bästa mat: Pljeskavica från Burek House
Bästa skägg: Gustaf Fröding 1908
Bästa funkdokumentär: Thunder soul
Bästa duo/psykos: Poo-Poo & Buttfuck McGee
Bästa bakverk: Apelsinbröd
Bästa blögg: Vetenskapspedagogen och Blog 'em up
Bästa gratisgrej: Commodore 64
Bästa svordom: Dragontitties
Bästa tidning: Vår fågelvärd (sweet make-over!)
Bästa pynt: Domo-kun-ljusslingan
Bästa dryck: det sista soja-wasabi-slabbet som blir över när man har ätit sushi

Kantor Wilhelmsson

Bästa tv-spel: Dark Souls
Bästa film: fyrtiominuterspassagen om jordens skapande i Tree of Life
Bästa konsert: Gidon Kremer & Kremerata Baltica i Hagia Eirene, Istanbul
Bästa naturupplevelse: Samaria nationalpark, Kreta
Bästa uppmätta cyklade mil under begränsad tidsperiod: 294 mil / ca 15 veckor
Bästa påhittade fantastiska tidsfördriv: banky!!!
Bästa andliga upplevelse: ett sneaky deltagande på en gudstjänst i en moské i Istanbul
Bästa konst: Van Gogh-muséet i Amsterdam
Bästa litteraturupplevelse: dött lopp mellan "De vilda detektiverna" (Robertó Bolano) och "Merabs skönhet" (Torgny Lindgren)
Bästa efterrätt: Visino
Bästa kompositör: Granados
Bästa nya inkomstkälla: barn
Bästa råa deal: pengarna tillbaka på ett uselt holländskt vandrarhem
Bästa pussel: SpaceChem
Bästa besvikelse: Skyrim
Bästa plats: Pile by

På bilderna: Två män med ett gnägg, Två män med ett pålägg samt Två män med Gunder Hägg.

Hjernevask

Jag har knappast försökt att maskera min aversion mot Lasse Berg och nu har jag fått ännu en chans att nämna honom på den här blöggen med anledning av den norska dokumentärserien Hjernevask ("Hjärntvätt"). Vad Lasse Berg, som är utbildad till nationalekonom och statsvetare, gör som provocerar mig är att han spelar in dokumentärer och skriver böcker om människans ursprung som baserar sig på hans politiska agenda och personliga övertygelse istället för att förlita sig på konkret vetenskap.

En av Lasse Bergs mest frekventa poänger är den om människans inneboende godhet. Som ett av sina bevis för denna egenskap väljer han helt godtyckligt ut bonobon (dvärgschimpansen) som löser sina konflikter med sex och sällan brukar våld som vår närmsta släkting trots att den våldsamma schimpansen som dödar bara för att det är roligt egentligen, rent genetiskt, är vår närmsta släkting. Det som inte passar in i Bergs världsåskådning väljer han helt sonika att blunda för och inte bemöta.

Vad som är riskabelt med Bergs teorier är att de så ofta har visats och publicerats i media att de har vunnit mark hos allmänheten. Bergs blinda tro som närmast kan liknas vid en religion tolkas av många människor som vetenskapligt belagd, som sann. Och någonstans har Berg en poäng i att förmedla en bild av människan som ett gott väsen. Det är helt enkelt lite skönt att tänka att han har rätt. Varför måste det komma forskare och klanka ner på det här nu när vi har så trevligt och tror på mänskligheten?

Den norske komikern och akademikern Harald Eia som tillsammans med Ole-Martin Ihle ligger bakom Hjernevask är precis den person som kliver in i bilden och förstör den gemytliga känslan av konsensus. Han rotar i frågor utan att skygga för det politiskt inkorrekta och lyckas samtidigt med bedriften att påvisa de många brister som finns inom flera vetenskapliga fält, i synnerhet sociologi och genusvetenskap. Hjernevask, en programidé som uppstod i samband med firandet av Darwin-året, riktar rejäl kritik mot den förhärskande konstruktivismen och fick ett sådant genomslag i Norge att Oslo universitet kraftigt minskade anslagen till genusforskningen efter att serien sänts.

Liksom Lasse Berg drivs av sin personliga agenda visar Eia att det samma gäller inom bland annat genusforskningen på Oslo universitet. De forskare som han intervjuar har skygglapparna på och är så övertygade i sin tro att de inte kan bemöta den forskning som motbevisar dem. När Eia i avsnittet om homosexualitet frågar om man föds som homosexuell eller om man blir det kan de inte svara för de anser inte att frågan är det minsta relevant, trots att de forskar kring just homosexualitet. Istället får han diffusa svar om att man själv väljer vilken sexuell läggning man vill ha tillbaka. När Eia tar upp att det finns forskning som visar att homosexuella män har fått mindre testosteron under fosterstadiet än heterosexuella avfärdas det som typiska angrepp från maktstrukturerna. Det är bara det att ett par av de forskare som Eia refererar till faktiskt själva är homosexuella.

Förutom att bena i frågan om homosexualitet är medfött eller ej så ger sig Eia bland annat på minst sagt känsliga frågor som "beror flickor och pojkars olikheter på biologin?" och "finns det någon etnicitet som är mer intelligent/ointelligent än någon annan". Svaret på den sista frågan är för övrigt aschkenazer har högst IQ och aboriginer lägst. Stundtals är det besvärande att se på när Eia stöter sig med såväl forskare som rådande samhällsklimat och inte minst ens egen uppfattning, men han motiverar det alltid med intressant forskning och det är oväntat underhållande att få sin världsbild utmanad. Det finns en mängd intressanta ämnen som diskuteras och vänds och vrids på och jag kan knappast redogöra för allt i detta inlägg.

Hjernevask har ett utpräglat biologiskt och vetenskapligt perspektiv som sällan får utrymme i media. Eia visar att mycket av den forskning som vi accepterar som korrekt drivs av personliga åsikter och saknar vetenskaplig förankring. Det är skrämmande, men också en underhållande uppgörelse med den politiska korrektheten som ställer svåra frågor. Ska vi välja att ignorera alla forskningsresultat som kan uppfattas som kränkande för någon eller är det fritt fram?

Lasse Berg då? Jo, till min stora glädje handlar ett av Hjernevask-avsnitten om våld. I detta avsnitt behandlas dels den ganska obekväma frågan "finns det etniciteter som är mer våldsamma än andra?" men även "var människan fredligare förr?". Det sistnämnda är en av Bergs gamla käpphästar. Han, liksom många andra, menar att människoarten levde fridfullt tillsammans (som san-folket i Kalahari) fram tills den neolitiska revolutionen för cirka 10 000 år sedan, då man i Turkiet, Iran, Irak, Saudiarabien, Oman etc. för första gången i människans historia började bruka jorden.


Fram tills för 10 000 år sedan hade människor levt som nomadiska jägare/samlare, men plötsligt började man att odla och blev bofast. Tillgången till odlingsbar mark blev viktig, så viktig att man började uppföra staket och försvara sitt territorium mot inkräktare. Enligt Berg blev homo sapiens aggressiv först i samband med den första agrara revolutionen. Vilka andra skäl skulle annars finnas till att människor vars hjärnor är identiska med våra nutida skulle ha ihjäl varandra? Återigen blundar Berg för det finns bevis för att oerhört många stenåldersmänniskor har skador som visar att de dödats med såväl spjut som tillhyggen. Forskning tyder på att människor aldrig har dödat varandra i en så liten utsträckning som idag.

Steven Pinker, professor med inriktning på evolutionär psykologi på Harvard, (det är alltså inga lättviktare som Harald Eia intervjuar) berättar att studier av de nutida stamfolk som Berg och många andra betraktar som ett föredöme visar på att 15-60% av alla män mördas eller dör i krig. Den siffran är högre än för de båda världskrigen. Två av de personer som Eia pratar med i avsnittet är inne på samma linje som Berg och tror på en fredlig forntid när människor inte hade vapen och dyrkade livet och kvinnan. De medger att det kanske inte stämmer, men man måste våga tro för att känna hopp inför framtiden. Kan man inte någonstans känna sig hoppfull över vilka enorma framsteg vi trots allt har gjort som art när det kommer till att förhindra våld? Blir det inte lättare att utvecklas om vi väljer att acceptera de biologiska förutsättningarna?

Allt ovan och mycket, mycket mer ryms i de sju avsnitten av Hjernevask som alla finns tillgängliga på youtube. Hjernevask är något så ovanligt som ett vetenskapligt frontalangrepp i TV-format och det är ett program som inte skyggar för att gå stick i stäv med rådande diskurser och slår ett slag för biologin och vetenskapen.

Biologi vs. Socialkonstruktivism 1-0. Vågar man hoppas på ett returmöte?

Topp 10 Tv-serier 2011: Plats 2. Louie

Louis CK är den hetaste potatisen i standup just nu. Som frånskild, lätt överviktig 43-årig man med två små döttrar har han odlat en komisk profil som bygger på likgiltighet och igenkänning. Han går ut på scenen i svart säckig t-shirt och pratar okonstlat om faderskap, själviskhet, sex, döden och att vara 40+ och det blir nästan alltid stor succé. CK har hittat en bekväm, oberörd ton, tonen hos en vanlig amerikan som inte orkar bry sig så mycket längre, och lyckas ofta göra fantastisk komedi med den.

Hans tv-serie, "Louie", är något helt annat.

Det är inte en komedi, åtminstone inte alltid. Det är inte ett drama, i alla fall inte på något sammanhängande sätt. Det är inte en Monty Python-liknande samling sketcher, det är inte en dokumentär, det är inte en mockumentär, det bär emot att ens kalla det tv-serie.

Är det konst? Ja, om någon serie någonsin förtjänat k-ordet så är det "Louie". Det är en serie som helt definierar sig själv inom ramarna för Louis CKs experimentlusta. Det är en serie som till formatet påminner om Seinfeld, där segment från huvudpersonens standup blandas med dramatiserade delar om samma huvudperson. Men en närmare titt på "Louie" får den jämförelsen att kännas helt off.


Louie blandar komedi och drama, högt och lågt, verklighet och fantasi, hittar på en brorsa i första säsongen som inte existerar i andra, sätter samma tjej på att spela hans mamma i ett avsnitt som hans flickvän i ett annat, ägnar fem minuter av ett avsnitt åt att sjunga en The Who-låt till bilstereon och gör ett annat avsnitt till en indiefilm om att få med sig en anka till Afghanistan. Han låter tramsiga hånande scener kulminera i en realistisk kärleksförklaring, han låter en allvarlig dialog kulminera i en fars om en tant som fjärtar på förlossningsbordet, han berättar en lång historia om en självmordsbenägen standup-vän, han visar en heroisk fantasi om att torka upp ett säte på tunnelbanan...

Det är ibland absurt, ofta non sequitör, men lika ofta smärtsamt allvarligt. Louie växlar hela tiden mellan de olika lägena, plötsligt, som det passar honom. Ena stunden gör han standup som är så ful i mun att jag piper av skratt och i andra blir serien allvarlig och patetisk och alldeles för nära inpå. Han leker med formatet, varvar svart-vitt, krass dialoginramning och filmiska scener. Han är uppenbart kär i alla filmandets möjligheter, en talang han verkligen utvecklat under andra säsongen.

Sedan seriens födelse 2010 har Louis CK haft en unik deal med tv-bolaget FX: han får en mindre budget än vanligt, men i gengäld NOLL inblandning uppifrån. Teoretiskt sett får han göra vad som helst med sin serie, och praktiskt sett så gör han det. "Louie" hade kunnat bli outhärdligt, men mannen bakom kameran är så talangfull och inspirerad att det är totalt fascinerande. Första säsongen är rolig och lite offbeat, en komedi i grunden, allting funkar inte lika bra. Någon gång under produktionen av andra säsongen bestämde sig CK för att skippa kravet på humor, och serien öppnar sig på allvar.


En röd tråd i andra säsongen är fördomar. Louie utforskar en lång rad av dem, med utgångspunkt från att han själv kanske har fel. Ett återkommande inslag i hans standup-karriär har varit självförnedrande skämt om hur mycket han runkar. Så när ett avsnitt börjar med en tv-debatt med en kristen ung tjej som försöker göra onani olagligt, förväntar man sig hårda dissar. Sedan börjar Louie och tjejen prata, och följs åt till hennes hotellrum, och man tror att mer dråpligheter väntar...

...men istället gör Louie bara bort sig, lite grann, inte så farligt, tjejen står på sig, och resten av tiden vigs till att hon förklarar hennes syn på saken, en syn som visar sig vara överraskande vettig och sympatisk. Louies egna livsstil, den ateistiska och hedonistiska, är kanske inte heller svaret.

På liknande (fast sällan likadana) sätt utforskar serien rasism, gamla människor, showbiz, dejting, självmord och en rad andra områden från Louies ögon, vänder på perspektiven, blir stark och allvarlig när man förväntar sig trams eller vice versa. Louie är ibland som ett litet barn som har allt att lära av världen, som utforskar den med nyfikenhet snarare än cynicism, som hellre hänger ut sig själv som lite dum och okunnig än hånar andras situationer. Scener börjar ofta med "vårt" perspektiv, gentemot en bufflig man på flygplanet eller en aggressiv granne, men slutar i resignation inför verklighetens sätt att släta ut alla skillnader mellan oss.


Och eftersom Louie inte bryr sig om kontinuitet är det nystart varje avsnitt. En ny chans att göra bort sig, en ny chans att skämta om snoppar, lära känna nya människor på oväntade sätt, bli vansinnig över sina barn eller rånad av män i Halloween-masker.

Konstbegreppet är så infekterat nu att det bara blir löjligt att använda, ungefär som att kalla folk "geni" (en sak Louis CK haft en bra sketch om). Men jag vill säga en sak om Louies andra säsong - den är humanistisk. Hela andra säsongen är en lång rad av avsnitt som briljerar i mänsklighet, i fulhet och finhet, i billiga skämt, obesvarade känslor, gudomlig inspiration och allt däremellan. Det spektrumet är oöverträffat på teve just nu.

Restuppgift: nya kryss sen sist

2011 blev inte riktigt den ornitologiska braksuccé som jag hade hoppats på och delvis förväntat mig. Det beror först och främst på tidsbrist, men även otur hade ett finger med i spelet. Trots hinder så blev det ändå 21 nya kryss i år, mycket tack vare en stark start på året och en Sverigeresa som bland annat ledde till nationalparkerna Fulufjället och Kosterhavet. Sen jag sist uppdaterade er alla oerhört intresserade läsare så har jag kryssat följande arter:

Pungmes

Pungmesen är en gammal favorit som länge har gäckat mig. Jag har sett dess bo och hört pungmesar flera gånger utan att vara riktigt säker. Först i år fick jag en riktig obs så att jag med 100%-ig säkerhet kunde kryssa.

Halsbandsflugsnappare

Ölandsvistelsen i början av juni gav en god utdelning med tanke på att vi befann oss i helt fel ände av solens och vindarnas ö. Halsbandsflugsnapparna visade snällt upp sig genom att flyga framför bilen när vi var strax utanför Löttorp. Med tanke på att den i Sverige bara häckar på Gotland och Öland så var det skönt att få syn på den.


Morkulla

Ingen dag i år har jag varit lika lycklig som när jag röjde skog i månskenet på Öland och en morkulla cirkulerade över mig.


Skräntärna

Tredje Ölandskrysset. Tärnor är överlag väldigt smäckra och eleganta fåglar, men skräntärnan är störst i sin familj och det syns på dess måslika flykt. Den blodröda näbben, den svarta hjässan och de skarpa vingarna är dock riktigt snygga.


Toppskarv

Toppskarv är storskarvens lite mindre släkting och förekommer i Sverige i princip bara på västkusten och jag hade turen att få åka med på Göteborgs universitets forskningsfartyg på Kosterhavet. Jag fick se många fina havsfåglar men toppskarven var det enda nya krysset. Jag fick å andra sidan se sälar i drivor, inhemska koraller, krabbor, ormstjärnor, eremitkräftor och en gammal, gammal gubbe som bodde ensam på en ö.


Lavskrika

Lavskrikan är lätt den mest karismatiska fågeln i den här uppdateringen. Den är inte alls ovanlig i norra halvan av Sverige men omöjlig i Skåne så jag var glad att Sverigeresan tog oss till Fulufjället i Dalarna där den förekommer i riklig mängd. Förutom att vara väldigt nyfiken är lavskrikan awesome därför att den uthärdar bistra vintrar genom att hamstra föda och har en otrolig minneskapacitet som gör att den kan lyckas äta upp 90% av alla mat som den har hamstrat på en massa olika ställen.


Jaktfalk

Världens största falk. Jaktfalken var tidigare listad som starkt hotad i Sverige eftersom endast några hundra par häckade i de svenska fjällen. På senare år har den återhämtat sig. Jaktfalk har fått sitt namn på grund av att den använts inom falkenering. Under järnåldern var jaktfalk rentav en av Sveriges allra största exportvaror.




Stenfalk

Från världens största falk till Europas minsta. Liksom de två arterna ovan kryssade jag stenfalken på Fulufjället, närmare bestämt kom den flygande över Sveriges högsta vattenfall - Njupeskär.


Dalripa

Ännu en fågel som är omöjlig i Skåne som jag var glad att få syn på i Dalarna.


Som om det inte vore nog med de kryss som Dalarna försåg mig med fick jag även se en massa lämlar för första gången.

Nästa år satsar jag på att komma upp i 250 kryss. Jag behöver med andra ord få 30 nya. Ge mig tusen björnars styrka och fritid så ska det nog gå.

Topp 10 Tv-serier 2011: Plats 3. Community

Parks and Recreation, den ena stora komediserien just nu, sprider på många sätt ett klassiskt amerikanskt budskap - allt går bra, bara du anstränger dig. Den andra stora komediserien just nu, Community, har en helt annan approach - det är okej att misslyckas.

Misslyckanden är en del av hela seriens DNA, från första avsnittet och framåt. I piloten börjar de sju udda, till synes inkompatibla, huvudkaraktärerna på community college och bildar den studiecirkel som hela serien kommer handla om. Ursprungligen stod Jeff, den dryge advokaten med nyindragen licens, och Pierce, den f.d. chefen över ett badhandduksimperium, för de framträdande rollerna. Men vid det här laget är alla sju huvudkaraktärer mer eller mindre likvärdiga som huvudpersoner. Medan Jeff och Pierce varit klassiska föredettingar sedan start har följande säsonger vecklat ut alkoholproblem, drogberoende, aspergers, trasiga karriärer och vandalism hos de andra.

Låter det mörkt för att vara komedi? Ja, ibland är det misstänkt mörkt inom sitcom-ramarna. Pierce förvandlas under andra säsongen till en fullfjädrad sociopat som i ett avsnitt öppet hånar ett självmordsbenäget mobboffer och i ett annat avsnitt fejkar sin egen död för att hjärntvätta sina studiekamrater. Förra årets Thanksgiving-avsnitt var plötsligt socialrealistiskt, där alla karaktärer söp sig fulla och betedde sig patetiskt och visset. Det bästa avsnitt som serien någonsin gjort har en "mörk tidslinje" där historien slutar i total tragedi för alla inblandade.


Men Community är alltid där och påpekar tragedierna, gör narr av dem, gullar med dem, lyfter upp dem som överdrifter och gör om dem till segrar. Det är den mest självmedvetna serie jag sett, med en hel karaktär, popkulturidioten Abed, som påpekar brister i avsnitt, karaktärer och plottande, det vill säga bristerna i själva tv-formatet. Abed är den person som mest lider av utanförskap och oförmåga att knyta an till andra människor vilket gör hans metakommentarer till ett mänskligt uttryck snarare än en gimmick.

Community framställs ofta lite förenklat som 1) väldigt meta 2) väldigt experimentellt. Även när det kommer till punkt 2 är det förstås helt sant. Bara det senaste året har serien bjudit på en klippshow om avsnitt som aldrig existerat, en paintballturnering uppblåst till två ambitiösa parodier på spaghettivästern och Star Wars, ett avsnitt som bygger på alternativa tidslinjer, ett musikalavsnitt där folk smittas av "Glee-viruset" som i en zombiefilm och ett avsnitt där höjdpunkten är en två minuter lång, allvarlig monolog där Abed berättar om hur han svimmar och bajsar på sig vid en inspelning av "Cougar Town". Lägg därtill massor av referenshumor, flörtar med andra inspelningsformat, tre säsonger långa påskägg, animé-sekvenser...


Men alla såna experiment skulle bara bli spel för gallerierna utan ett hjärta i mitten av serien, och Community glömmer aldrig att förankra sin utflippade humor i konflikter eller karaktärsbrister. Och - inte att förglömma - som bäst är serien fantastiskt rolig. Inget får mig att se om avsnitt som Community, eller se om klipp på youtube om och om och om igen.

Det är okej att misslyckas i Communitys värld, och det spiller ibland över på själva serien. Det är bättre, enligt Dan Harmon, att offra ett par blaha-avsnitt för att realisera ett storartat koncept längre fram, än att inte göra det storartade avsnittet. Där Parks and Recreation sällan sviker är Community ojämnt, med extremt höga toppar men också dalar. Början av säsong tre, som sändes under hösten, är särskilt svag, med tre halvdana avsnitt innan serien hittar sin mojo igen.


Att ta risker och våga misslyckas är också en ekonomisk fråga. Community har (vad är det för fel på folk etc.) aldrig vunnit bredare popularitet, och tittarsiffrorna har under hösten varit så låga att NBC nu tagit bort serien från programmet i vår. Den är inte nedlagd, avsnitten ligger under kontrakt för att sändas, men det är oroväckande nog. Seriens rabiata fans (jag räknar mig nog dit) har startat episka kampanjer för att inte Community ska gå samma väg som Arrested Development.

Kanske är det lika gott om serien blir nedlagd nu, på toppen av sin förmåga, snarare än att få en säsong fyra som säkert inte kommer kunna nå upp till det bästa av säsong två och tre. Samtidigt kan jag inte ljuga: så länge serien är vad den är skulle jag ta emot hundra avsnitt till med öppna armar.

Topp 10 Tv-serier 2011: Plats 4: Justified

Justified är så jävla gött att titta på.

Det är gött bara att titta på Timothy Olyphants huvudkaraktär, delstatssheriffen Raylan Givens, som ständigt sjuder av undertryckt ilska och får anstränga sig varje avsnitt för att inte skjuta ihjäl de kriminella. Det är gött att bara befinna sig i Harlan, den fula, skabbiga lanthålan med sina halvraserade residens, anemiska skogar och smutsiga gruvschakt. Det är gött bara att lyssna på dialogen, den speciella Kentuckydialekten med sin unika diktion där varje replik låter släpig och shavig och samtidigt verkar läsas högt ur en 1800-talsroman.

Justified är en modern västern, den bästa sedan Firefly, och träffar alla rätt i sin genre. Här finns inget stort drama som spänner över flera säsonger, ingen grekisk tragedi i storyarken, inget behov av att experimentera med formatet eller lägga metaskikt ovanpå avsnitten. Det är en historia om att göra upp med sitt fula förflutna, om kriminalitet, provinsialism och försoning. En sådan serie behöver inget annat än en vettig miljökänsla och riktigt bra karaktärer.

Och oj, vad karaktärerna i Justified är starka och sanna! Det här är en show där alla är småkriminella, från huvudkaraktären, som beter sig som en sheriff ur en spaghettivästern, via huvudkaraktärens flickvän och pappa (en av de fulaste fiskarna i hela serien) till huvudkaraktärens barndomsvän Boyd Crowder och hans obehagliga gäng. Walton Goggins var fascinerande att titta på redan i The Shield, men karaktären Boyd är en helt ny nivå för honom. Den tvivlande och skuldbelagda banditen rymmer så många lager att bara de stirrande ögonen är medryckande. Scenerna mellan honom och Timothy Olyphant sprakar av elektricitet. Bara Bryan Cranston stod för större skådespelarinsatser i år.


För efter ett bra debutår växlar Justified upp i säsong två. Under debutsäsongen var det inte riktigt klart om serien ville berätta nya historier varje vecka eller bygga en längre storyark. Vi fick djupa scener med Raylans familj i det ena avsnittet och en fånig konststöldsplot i det andra. Under 2011 bygger serien en längre och mer ambitiös story om Raylan och klanen Bennett, som försöker ta över Harlan med marijuanahandel. Det är fokuserat och spännande och ger utrymme för alla karaktärer att utvecklas.

Justified blir också betydligt mörkare. Anlagen fanns redan i säsong ett - det här är trots allt en serie där protagonistens pappa rest en väntande gravsten åt sonen - men säsong två vågar gå ett steg längre. Som en riktigt bra västern drar den sig inte för att ha ihjäl viktiga personer och spela med tittarens sympatier. Den väldigt verkliga känslan av fara och ondska är alltid karaktärsbaserad.
Till skillnad från med Homeland är jag dock inte ett dugg orolig över Justifieds nästa säsong (som dessutom har premiär snart!). Får jag bara ett dussin avsnitt till med samma hårdkokta dialog, samma äkthet och samma fantastiska skådisar är allt gött i min bok.

Topp 10 Tv-serier 2011: Plats 5. Parks and Recreation

Ingenting har för mig sammanfattat skillnaden mellan amerikansk och engelsk mentalitet så bra som två monologer i de respektive "The Office"-serierna. Den brittiska originalversionen av "The Office" var en tragikomisk historia, en smärtsam (och smärtsamt rolig) skildring av arbetslivets ekorrhjul och en rå diss av meningslöst karriärklättrande. I slutet av andra säsongen säger protagonisten Tim:

The people you work with are people you were just thrown together with. I mean, you don't know them, it wasn't your choice. And yet you spend more time with them than you do your friends or your family. But probably all you have in common is the fact that you walk around on the same bit of carpet for eight hours a day.

I avsnittet "Goodbye, Michael", som sändes tidigare i år, tog chefen i amerikanska "The Office" farväl med följande lilla tal:

The people that you work with are, when you get down to it, your very best friends.

Parks and Recreation, som började som en ren The Office-spinoff, har en liknande inställning. Men där The Office trots allt byggde vidare på originalets obekväma, tragikomiska situationer, finns det i Parks and Rec inget som heter "obekvämt". Tragik får inte vara med ens som del av ett ord. Det finns inga sociopatiska chefer, inga olyckliga människor som fastnat i onda spiraler, inget system som gör anställda frustrerade och själsligt utarmade. Parks and Recreation handlar om en avdelning av den offentliga sektorn, men bygger hela sin identitet på ren, okonstlad, sprudlande glädje.

Hur den kan lyckas har jag ingen aning om. Serien har vid det här laget kört över både min ursprungliga skepsis, min leda vid mockumentary-formatet och min stilla undran över hur en så här positiv och varm serie ska kunna hålla i längden. Den har lyckats göra komedi av en huvudkaraktär som inte bara är bra på sitt jobb, utan en bra människa, punkt slut. Den har byggt upp en ensemble utan svaga punkter, där alla bidrar med starka personligheter och unik charm. Till och med vinjetten har designats om så att alla karaktärer porträtteras glada och skrattande.

Leslie Knope, projektledare för parkavdelningen i fiktiva Pawnee, förkroppsligar vad hela serien står för - outtröttlig entusiasm, och en förmåga att ta vilken situation som helst och göra den till något positivt. Serien är från början en story om hur hon försöker få ett parkprojekt i hamn, men man knyter snabbt ihop den plotten. Istället vecklar Parks and Rec ut sig till en bredare situationskomedi med kommunpolitikens underliga figurer i fokus. Då framträder Ron Swanson, en underbar karikatyr av den gammaldags amerikanska mannen, som gillar att hugga ved och skjuta vilt. Fram träder April Ludgate, språkrör för den lata, bortskämda generationen, som pratar i ständig deadpan och bara bryr sig om att inte bry sig.

Men serien gör också smarta val på vägen. Karaktären Andy är i första säsongen mest en osympatisk pojkvän som för plotten framåt. Men under andra säsongen får han en större roll istället för att skrivas ut, och blir så småningom seriens dumsnälla hjärta. Man tackar av tråkmånsen Paul Schneider utan större ånger i slutet av andra och tar in fantastiska Rob Lowe och Adam Scott, som redan från start känns naturligt integrerade. När tredje säsongen sätter igång i början av 2011 är serien trimmad till perfektion. Jämnare kvalitet på en sitcomsäsong vet jag överhuvudtaget inte om jag har sett.

Sedan kommer förstås risken att allt det positiva blir något lite bekvämt. Det är imponerande hur lång tid serien lyckats skjuta upp det tillfället, men möjligen hände det någon gång under höstens fjärde säsong. Kanske har Parks and Rec blivit lite för såsigt och romantiskt i höst, även fast det handlar om gradskillnader. Fortfarande är lägstanivån så hög att det är svårt att märka när serien har ett svagt avsnitt. Och dess sätt att hela tiden gå framåt och placera sina karaktärer i nya situationer är värt så mycket beröm.

Ingenting har för mig sammanfattat Parks and Recreation så bra som en scen där Leslie ska hålla ett viktigt tal till några kommunpolitiker. Avsnittet har byggt upp händelsen som ett dråpligt klimax. Hon har blivit distraherad av annat, hon har inte sovit på hela natten och hon kan knappt hålla ögonen öppna när hon blir uppkallad till talarstolen. Många liknande, genanta misslyckanden i The Office färgar förväntningarna.

Och så sätter hon talet helt övertygande och felfritt. Det är så befriande och genuint. Man blir så glad.

Trauma

En av årets kortaste spelupplevelser var också en av de mest intressanta. Polske Krystian Majewskis spel Trauma är en hybrid mellan ett konstprojekt och förstapersonsäventyr från tidigt 90-tal (Myst, The Lighthouse etc). En ung kvinna har varit med om en olycka och lagts in på sjukhus och det är i hennes traumatiserade drömmar spelaren befinner sig. Trauma innehåller fyra drömmar vars världar består av stämningsfulla, digitaliserade foton som man klickar sig mellan och utforskar för att ta sig vidare. Man har också en möjlighet att rita symboler för att interagera med omgivningen på olika sätt. I varje drömvärld lär man sig nya symboler och får ledtrådar vilket gör det värt att återvända till tidigare drömmar för att upptäcka mer.

Trots att jag utforskade allt tog Trauma inte mer än 1½ timme att klara. Parallellerna till film är uppenbara i såväl längd som i ambitionen att förmedla något mer än bara spelmekanik och explosioner. Det emotionella anslaget känns aningen krystat från och till, men för ett spel i den här prisklassen är det ingen svidande kritik.

Trauma går just nu att köpa för knappt 12 kr från Steam eller för runt 50-lappen från den officiella hemsidan. Det går också bra att komma hem till mig och spela det på min dator medan jag lindar mitt skägg som en girlang runt julgranen.

Balloonfighters bästa TV-spel 2011

När jag och min ludna kollega skriver om TV-spel på den här blöggen så resulterar det oftast i kritik. Det finns två förklaringar till det. Den ena är den att de flesta spelen är dåliga, den andra är att alla gamers (inklusive recensenter) verkar ha identisk smak och att det därför ibland behövs ett annat perspektiv. Få verkar genomskåda eller bry sig om att majoriteten av alla spel som släpps bara går ut på att skjuta folk för att transportera sig mellan cutscenes. 25 år efter att NES lanserades i Europa så borde man kunna förvänta sig mer än så. Ursäkten att TV-spelsmediet är så ungt har passerat sitt bäst före-datum. Här följer hur som helst fem spel från 2011 som jag tyckte om.

1. Portal 2

Jag tillhörde skaran som var skeptisk till att göra en uppföljare till Portal. Originalspelet var kort och kom från ingenstans men lyckades i all sin enkelhet berätta en historia så oerhört mycket mer intressant än alla spel som slår på stora trumman och där hela universum hotas av onda varelser från en annan dimension und so weiter. Tårtan i Portal är ett starkare minne än vilken räddad/förintad planet som helst. Att göra ett andra spel utifrån samma portal-idé fast med avsevärt större budget skulle lätt kunna ha resulterat i ett själlöst spel, men Portal 2 lyckas.

Portal 2 har årets bästa karaktärer och överlägset roligaste manus. Stephen Merchant och J.K. Simmons är fina som Wheatley respektive Cave Johnson (se citat nedan) och återseendet med GlaDOS är kärt, men i grund och botten bygger Portal 2 vidare på en beroendeframkallande spelmekanik. Introduktionen av färgglatt klet med olika egenskaper ger välbehövlig variation till konceptet. Pluspoäng för det separata co-op-läget.

Alright, I've been thinking. When life gives you lemons, don't make lemonade - make life take the lemons back! Get mad! I don't want your damn lemons, what am I supposed to do with these? Demand to see life's manager. Make life rue the day it thought it could give Cave Johnson lemons. Do you know who I am? I'm the man who's gonna burn your house down! With the lemons. I'm going to to get my engineers to invent a combustible lemon that burns your house down!

2. Shogun 2: Total war

De senaste 4-5 åren har inte varit något vidare för simulatorspelsfantaster, men Shogun 2 och From Dust är förhoppningsvis inledningen på en ny trend. Med Shogun 2: Total war har Creative Assembly återvänt till sina rötter med en utmärkt uppdatering av sitt första spel i Total war-serien. De senaste årens Total war-spel (Empire och Napoleon) lyckades aldrig bli lika underhållande som sina äldre motsvarigheter (Shogun, Rome, Medieval I och II) vilket till stor del beror på att krig blev jävligt mycket tråkigare efter musköternas inträde. Det är inte så kul att se på medan två arméer står still och skjuter på varandra på några hundra meters avstånd. I Shogun 2 har man återigen soldater beväpnade med pilbågar, svärd och spjut och ryttare som grund, men eftersom spelet utspelar sig under Sengoku ("de krigande staternas tid) så har man också ninjor, elit-samurajer och en massa andra spexiga enheter. Allting är dessutom inramat i fin japansk estetik och musik. Inget spel under hela året tog upp så mycket av min tankeverksamhet eller uppmuntrade mig till lika nördiga djupdykningar i såväl militära strategier som japansk historia. Tack vare expansionerna lär jag fortsätta att spela Shogun 2 långt in på 2012.

3. From Dust

Fransmannen Eric Chahis From Dust är exakt den typen av spel som jag har suktat efter sedan jag som liten pajk spelade det ganska fattiga Populous. Eller rättare sagt, det kunde ha varit det. Inramningen och leken med de geologiska elementen är fantastiska och det är underbart att få leka gud igen, även om man snabbt blir en frustrerad och stressad sådan på grund av människornas obotliga idioti. Trots att människorna i spelet hellre springer ner och dör i lava än använder de säkra vägar som man lagt ner mycket möda på att bygga åt dem så är From Dust ett av de spel som jag har återvänt till flest gånger i år. Hade det varit mindre stressande och innehållit mer fri lek med elementen hade det varit ett perfekt spel.

4. L.A. Noire

Jag tror att det finns en risk att L.A. Noire om bara ett par år känns fasligt daterat, men med sina banbrytande ansiktsanimationer och sitt deckarupplägg var det definitivt ett av årets höjdpunkter i spelväg. Visst var spelet extremt linjärt och innehöll alldeles för många fiender för sitt eget bästa, men att samla ledtrådar och framförallt att förhöra misstänkta var väldigt underhållande. Alla spel som försöker att implementera andra spelmoment än bilkörning och skjutande förtjänar en eloge.

5. The Elder Scrolls V: Skyrim

Jag är ambivalent inställd till Skyrim, ett spel som är betydligt lättare att kritisera än att berömma. Bethesda har byggt upp en stor värld som stundtals är väldigt fin att titta på men problemet är att de har fyllt den med en massa idioter till NPC:er och att varenda quest följer exakt samma mall, nämligen den här:

- Dragonborn! Hörrö schyssta snälla, kan du hjälpa mig med en sak?
- Okej.
- Jag har blivit av med min magiska artefakt!
- Var såg du den sist?
- I en grotta med hundratals zombier/vampyrer/banditer/spindlar. Kan du snälla schyssta bussiga hämta den åt mig?

Jag vill bara drämma daedra-yxan i bordet och skrika åt varenda invånare i Skyrim att de ska sluta gå ner i grottor med sina favoritägodelar. För fan. Trots det har jag i dagsläget spelat 56 timmar och det lär förmodligen bli nästan lika många till, utan att jag egentligen kan motivera varför. Att spela Skyrim är lite som att slösurfa, bara något mer givande.

Specialfall: Officiellt så släpptes Ilomilo den 5:e januari i år men det gick att köpa redan i fjor och jag hade således med det på förra årets lista. Därför fick det stryka på foten den här gången, men för er som undrar hade det förmodligen förtjänat en tredjeplats i år och knuffat ut Skyrim.

Topp 10 Tv-serier 2011: Plats 6. Homeland

Först måste jag ventilera min oro. Av alla Tv-kanaler som låter sina serier dö en lång, utdragen narrativ död för att mjölka tittarsiffrorna, är Showtime den värsta. Uppenbara exempel är "Dexter" och "Weeds" - serier som började bra men som passerade sin naturliga avrundning för länge sedan. Båda har nu kontrakt till smått bisarra åttonde säsonger. Även Californication, som egentligen bara hade plot för max två år, går in på sitt femte år nu.

Varför ältar jag det här? För att jag inte vill att Homeland, som också sänds på Showtime, ska gå samma väg. Serien har just avslutat en strålande första säsong, men det är en säsong som väcker många frågor om var plotten ska ta vägen framöver, och hur serien ska undvika att börja gå på repeat. Så mycket i Homeland är så finkänsligt, spännande och angeläget att ingen hade blivit besviken om serien tagit slut efter tolv avsnitt. Men nu kommer tolv till, och jag är kluven inför detta.

Homeland är i grunden en konspirationsthriller som bygger sin spänning på mångtydighet och oförutsägbara huvudkaraktärer. I centrum står CIA-agenten Carrie Mathison, som blivit övertygad om att den nyss hemkomne krigsfången Nicholas Brody är terrorist för Al-Qaida och utgör ett hot mot det amerikanska folket. Men samtidigt som Brody beter sig märkligt och svårtolkat är Carries hetsiga misstankar också tveksamma, särskilt som hon lider av manodepressiv sjukdom och är beroende av sin olagliga medicin för att behålla förnuftet. Både Claire Danes och Adrian Lewis spelar ut hela sitt register för att skapa osäkerhet hos tittaren och blanda sympatier med antipatier.
Men medan den vanliga konspirationsserien skulle trissat upp historien och byggt den kring ständiga vändningar och chockar ligger Homelands storhet i att det främst vågar vara ett lågmält karaktärsdrama. Större delen av tiden tillbringar vi med familjen Brody och deras svårigheter att återuppta familjelivet efter åtta års splittring, eller med Carrie i hennes uppgivna samtal med mentorn Saul (en alltid lika fantastisk Mandy Patinkin). Det hade varit så lätt att göra ett "24" av den här serien, men Homeland hittar nästan omedelbart en egen, lugn rytm som låter oss komma nära de här människorna och förstå deras motivationer.

Ett av de bästa avsnitten som serien gjorde, eller som någon serie haft i år, består nästan enbart av dialog mellan de två huvudkaraktärerna i en stuga i skogen. Det här är en serie som väljer att visa oss Carries osäkerhet och underliggande mörker istället för att låta henne springa runt med ett skjutvapen och jaga terrorister. Det är en serie som väljer att låta en sexscen uttrycka avstånd mellan två karaktärer snarare än att låta den bli slentrianmässigt romantisk eller HBO-porrig.

Ett fåtal gånger snubblar Homeland med den stora storyarken, och finalen är ett kapitel för sig som lär splittra publiken inför säsong två. Samtidigt säger det en del om en debutserie att den värsta kritiken man kan hitta på är en oro inför nästa säsong. På de allra flesta sätt är Homeland en triumf för kvalitets-Tv, den där sorten som prioriterar trovärdighet, närvaro och mänskliga brister och uttryck framför mekaniska plottar och twistar.

Årets bästa julgran

Portal-julgranen överträffar Skyrim-julbelysningen.

Topp 10 Tv-serier 2011: Plats 7. Game of Thrones

Vissa tv-serier blir intressanta på grund av sitt ämnesval. Andra vinner över en med stark atmosfär och i ytterligare andra är det bara skönt att hänga med mustiga, genomarbetade karaktärer.

Game of Thrones har inget av det där. Game of Thrones är ett spektakel. Det är populär fantasyprosa översatt till en serie så påkostad att man på making of-dvd:n troligen kommer få se dvärgarna som bär omkring på producenternas pengasäckar. Redan en scen i början av första avsnittet, som innehåller ett dött rådjur, fem vargungar, fem minitiuöst uppklädda skådespelare och en jätteborg, förbluffar med sin detaljnivå och filmiska presentation. Det är ögongodis av den mest perversa sorten - för dem som inte accepterar sina filmer i mindre än blu-rayupplösning, och för dem som tröttnat på att fantasy aldrig görs med tillräcklig värdighet.

Men efter Sagan om Ringen-filmerna, Harry Potter och det breda genomslaget hos World of Warcraft är fantasy knappast bara för nördar längre. Och det finns en anledning till att vi fått vänta så länge på en "mogen" fantasyserie: Fantasy är inte alltid så moget. Under året som gick blev "sexposition" (sex + exposition) ett av de mest utskrattade uttrycken i tv-världen. Termen föddes ur Game of Thrones' vanligaste metod att berätta för tittaren om sin värld: karaktärer som knullar och håller föreläsning samtidigt.
På andra håll blir det "sluga" plottandet väl uppenbart och effektsökerier lyser igenom. Men det finns också en intressant tematik i serien, där karaktärerna går upp i sina egna planer och får betala dyrt för sin själviskhet. I landet Westeros kämpar klanerna Stark och Lannister ett löjligt inbördeskrig medan en enorm krigarklan gör sig redo att anfalla österifrån. Vyserys Targaryen utnyttjar sin syster för att hans namn ska hamna i god hos krigarklanen, men finner snart att de skiter fullständigt i hela hans släkt. Eddard Stark ger inte upp sin idealism ens när kungen bränner lagbindande dokument rakt framför hans ansikte. Och över dem alla hänger hotet om den kommande vintern, som kommer att kunna bli decennier lång.

Som bäst är Game of Thrones ett storslaget fantasydrama som håller många bollar i luften samtidigt och överraskar vid varje vägskäl. Som sämst är det en onödigt porrig och lite dum popcornserie, men detta är inte heller så fel. Efter att True Blood gått in i en grå medelålder är Game of Thrones det bästa spektaklet vi har.

Topp 10 Tv-serier 2011: Plats 8. Sons of Anarchy

Jag ondgjorde mig över dramatiska mesigheter i mitt senaste inlägg om Sons of Anarchy, men glömde påpeka att frustrationen också kom av att resten av säsongen var så spännande. "Sons" har en fantastisk energi när allt klaffar, en mustig och svettig energi som får en att bry sig oväntat mycket om den kriminella lilla MC-klubben i Kalifornien.

Där den tredje säsongen av serien flög till Belfast och lyckades tappa allt konsekvent historieberättande på vägen, är den fjärde på många sätt ett formbesked. Konflikterna håller sig återigen inom klubben och kommer från karaktärerna själva. Tysta, pyrande scener mellan tronarvingen Jax, hans oskyldiga flickvän Tara, hans machiavelliska mamma Gemma, presidenten Clay och den skäggige, destruktive publikfavoriten Opie. Serien är barnsligt förtjust i biljakter, skottlossningar och såsiga montage, men det är de lågmälda uppgörelserna som är de riktiga höjdpunkterna. Och de har blivit allt bättre realiserade. Skådisarna har växt så långt in i sina roller nu att när serien växlar in i ett mörkare dramatiskt territorium känns det i magen.

Även sidofigurer som Tig och Juice har fått så pass mycket tid att man lider med dem. Det är fula, ofta grisiga män i Sons of Anarchy, mördare med minst sagt diskutabel kvinnosyn, och en av seriens styrkor är att aldrig mörka det faktumet och ändå göra dem till sympatiska människor.

Om nu bara plottandet kunde börja leva upp till figurerna. I varje avsnitt målar Sons of Anarchy några centimeter till på sin stora Shakespeare-pannå, men litar sällan på att den håller. Istället slänger man in ännu fler historier i farten. Den här fjärde säsongen har ett hjärtslitande avsnitt som innebär en återvändsgränd för flera av huvudkaraktärerna, men som undermineras av att en karaktär från säsong 1 plötsligt dyker upp helt omotiverat. Istället för att göra plotten tajtare och mer fokuserad förlänger man vissa avsnitt till dubbla längden och ber om ytterligare avsnitt från tv-bolaget för att avsluta säsongen - något som bara gör den ännu mer överlastad.

Men jag har goda förhoppningar på seriens avslutande säsonger ändå. Särskilt eftersom Kurt Sutter, seriens skapare, verkar ha börjat lyssna på kritiken. "Sons of Anarchy" har en tung Hamlet-struktur i ryggen och några av de bästa karaktärerna på TV. När allt klaffar är serien näst intill oslagbar. Så låt oss hoppas att lite fler saker klaffar nästa år.