Endless Ocean 2: Adventures of the deep

Det finns två spelmoment som irriterar mig mer än alla andra. Det första är det eviga skjutandet som jag/vi redan har nämnt flera gånger på den här blöggen, det andra är tidspress. Jag vet inte hur andra människor har det i sina liv, men för min del är stress och tidspress inte någon bristvara. Man kan säga att jag när som helst kan ordna fram lite av den varan när jag tycker att magsåret känns för avlägset.

Endless Ocean var ett spel befriat från såväl skjutande och tidspress. Det var också mer eller mindre utan story och fokuserade istället på spelarens lust att upptäcka saker i min absoluta favoritmiljö: havet. I lugn och ro dök man vid tropiska atoller och korallrev till Hayley Westenras... ganska påfrestande musik. Att upptäcka det marina livet och katalogisera det var belöning nog. Endless Ocean var på gränsen till att klassas som ett dyksimulatorspel. Och det är absolut inget negativt i min värld.

Till Endless Ocean 2: Adventures of the Deep har utvecklarna Arika tänkt om. Att säga att de gjort en helomvändning vore aningen överdrivet men det är uppenbart att de har strävat efter att göra ett "spel", med allt vad det innebär. Där man i det första spelet kunde dyka en närmast obegränsad tid tar syrgasen i Endless Ocean 2 slut väldigt fort. Det är svårt att hinna undersöka större områden innan man måste ta sig upp till ytan. Stannar man upp för att titta närmare på någon fin virvelmask (de kan faktiskt vara jättefina!) kan det straffa sig i slutändan genom att man måste göra om hela dyket från början.

Om man har lagt ner mer tid på spelets story är svårt att avgöra men den tar hur som helst betydligt större plats, något som bara ligger Arika i fatet. Den kvasimytologiska berättelsen och spelets enerverande nemesis är inte på något sätt värda att investera varken tid eller intresse i.

Men det som provocerade mig allra mest i Endless Ocean 2 är trots allt den förändrade synen på havets invånare. Även i första spelet var det marina livet passivt och inväntade spelaren, den stora skillnaden är hur man till uppföljaren introducerat fiender för att göra spelet mer spännande. Man har reducerat hajar till människoätande monster som man MÅSTE SKJUTA PÅ. Förvisso skjuter man elektriska impulser som lugnar ner hajarna, men man avfyrar likt förbannat skott hela tiden.

Det finns också en moralisk aspekt av den nidbild av blodtörstiga hajar som målas upp i Endless Ocean 2. För det första har det inte särskilt mycket med verkligheten att göra, endast 4 av cirka 440 hajarter i världen har kunnat konstateras ligga bakom angrepp på människor. Alla som sett Sharkwater borde vara kritiska till hur hajarna i Endless Ocean 2 porträtteras.

Det andra är att det årligen dödas över 100 miljoner hajar. Många som bifångst, andra för att bli hajfenssoppa i Asien. Eftersom hajar har en väldigt långsam reproduktion och alltså inte hinner kompensera för bortfallet så har många hajpopulationer minskat med över 90% de senaste 20 åren och riskerar att utrotas. Man skulle kunna föreställa sig en story där det största hotet mot en trevlig vistelse på havet inte var utrotningshotade djur eller en självgod svart man i dykardräkt, men vad vet jag? Spelets åldersgräns är trots allt satt från 7 år och uppåt.

Kanske finns det också en motsättning i att det är just japanska Arika utvecklat en dykarsimulator med tanke på japanernas rovdrift på såväl hajar, tonfiskar, valar och delfiner. De enda länderna i världen som har vägrat att acceptera valjaktsförbudet är Norge, Island och just Japan. Den hyllade dokumentären The Cove handlar om den absurda japanska fiskeindustrin.

Det fria utforskandet är ett minne blott i Endless Ocean 2, en tråkig anpassning till en spelarkultur där ingen vill vila på hanen. Man blir ständigt attackerad av vildsinta hajar eller trakasserad av en dryg man och hinner därför aldrig riktigt få något intryck av den inbjudande blå världen som det är meningen att man ska utforska. Många av dyken går ut på att man ska in i sjunkna slott för att leta upp skatter. Man måste leta sig genom labyrintliknande korridorer medan hela slottet krackelerar på bestämd tid, skjuta på hajar och undvika maneter som får en att stanna upp och förlora flertalet viktiga sekunder. Kan jag inte bara för en gångs skull få chilla och titta på fiskar och drömma mig bort? Låt mig för en stund glömma att jag egentligen inte alls har tid att spela tv-spel. Det räcker att jag har bråttom i den riktiga världen.

Trots all kritik är det här en genre jag vill se mer av, helst på någon konsol med kraftigare prestanda än Wii. Djurens beteende skulle också behöva fördjupas så att de inte är lika passiva inför såväl spelare som varandra. Men mest av allt hoppas jag att det inte blir ännu ett dyk-FPS och att fokus återigen riktas mot upptäckarglädjen. Även Endless Ocean 2 har sina stunder, tyvärr får man inte själv välja hur långa de ska vara.