Den psykedeliska trädgården

En stor del av tv-spelen går ut på att förstöra. Även om syftet är ädelt (rädda världen etc.) så är metoden allt som oftast våld. Du måste döda fiender och spränga saker. Jag har alltid föredragit det motsatta. Vilken jävla idiot som helst kan förstöra saker, men det är inte alla som kan skapa något. Att jämt tvingas in i den destruktiva rollen är att tvingas identifiera sig med alla de vidriga barn som på nolltid sparkade sönder de Lego-borgar som man byggt från grunden och finslipat på i veckor. Jag var inget sånt barn och jag vill inte vara sån som vuxen heller.

PixelJunk Eden skiljer sig från många andra spel eftersom det förser oss med en ganska tom värld, en trädgård som det kallas i spelet, som med spelarens hjälp ska börja blomstra. I egenskap av den lilla varelsen som kallas för Grimp (en kombination av orden grip och jump) ska spelaren hoppa och svinga sig med sin tidsbegränsade silkesstråd för att samla ihop pollen som får plantorna att växa. Varje ny struktur som utvecklas leder till nya möjligheter för framkomligheten som i sin tur leder till att man kan samla in de spectras som behövs för att komma vidare. Varje bana/värld innehåller 5 spectras som i sin tur låser upp nya världar i menyläget. Det låter simpelt men blir efterhand tämligen komplext, med några banor som är nästintill omöjliga. Jag syftar framförallt på bana 7 med sin växlande gravitation.

För att göra spelet mer utmanande har utvecklarna dessvärre begått en av tv-spelens dödssynder och infört en tidsbegränsning, som de kallar för tuner. Den går ut på att du ständigt måste samla en viss sorts objekt för att hålla din mätare uppe. Om du tar lång tid på dig på en bana och inte hittar fler av dessa magiska bönor eller whatevz så får du börja om från början, det vill säga nere på marken och svinga och hoppa tillbaks till dit du var. Det innebär på vissa banor en färd på 10-15 minuter. För min del hade de gärna fått slopa tunern helt och hållet. Tidsbegränsningar i tv-spel är aldrig roliga.

Spelet är relativt befriat från fiender, även om det dyker upp en del jobbiga på de senare banorna. Den simplaste formen av fiender är sådana som skjuter på en så att man förlorar steg på sin mätare, medan senare fiender kan påverka gravitationen eller för en kort stund trolla bort strukturerna omkring dig så att du riskerar att falla ner till botten.

PixelJunk Eden har fått mycket uppmärksamhet för sin speciella estetik och inte minst för musiken som består av minimalistisk house och techno signerade den japanska artisten Baiyon. Det finns mycket gott att säga om hur dessa två komponenter samverkar men man kan också kalla det för en epileptikers mardröm. Vid några enstaka tillfällen, när jag lyssnat på samma monotona housebeat i 40 minuter medan bakgrunden flimrat i knarkiga färger fick jag huvudvärk och blev illamående. Och det får jag ytterst sällan. Man kan så klart välja att se det fysiska obehaget som en del av utmaningen på de senare banorna. Kolla bara på värld 15.

PixelJunk Eden släpptes ursprungligen som nerladdningsbart spel till PS3 men släpptes först i år till PC, en version som inkluderar expansionen Encore med 5 extra världar. Att styra Grimpen med mus fungerar fruktansvärt bra. Jag har inte testat spelet till PS3 men har svårt att tänka mig att det kan fungera lika precist med handkontroll.

Efter drygt 12 timmars spelande och en hedrande 50:e plats på den globala rankingen i spelet (skryt!) har jag fortfarande ett par spectras kvar att samla. Jag kanske inte kommer att spela mer, men överlag har jag haft väldigt roligt med PixelJunk Eden. Det är ett spel med en unik estetik och ett oväntat varierat gameplay, men framförallt är det ett spel som låter mig axla rollen som trädgårdsmästare i en väldigt psykedelisk värld.

Och det låter mig behålla den själsliga distansen till de som hellre sparkade sönder Lego-borgar än byggde dem.