Två skägg med ett spel: "To The Moon"

I serien Två skägg med ett spel kommer vi att fokusera på den enskilda spelupplevelsen, för att efter avklarat spel stråla samman och jämföra våra intryck. Vilka spel vi väljer? Tja, allt vi är genuint nyfikna på, men med fördel titlar som verkar annorlunda, blivit mindre uppmärksammade eller har nått någon form av kultstatus. 

Om spelet: "To the Moon" är ett av fjolårets mest hyllade indiespel till PC: ett peka-och-klicka-äventyr för hundra spänn i pixelgrafik, som följer två forskares försök att ge en döende man sinnesro genom att manipulera hans minnen. Spelet blandar sci-fi och relationspsykologi med enkla pussel och utforskande.

Kantorn tycker: 
Orpon skrev för ett tag sedan att ett ambitiöst spel som Heavy Rain absolut hade kunnat vara en film, men i så fall en ordinär Hollywood-thriller med sunking kvinnosyn. På samma sätt känner jag inför "To the Moon" - spelet framstår som värdigt, men bara för att resten av utbudet fortfarande är så omoget i jämförelse. Det är en "Titanic" eller en "Den engelske patienten" i ett hav av actionfilmer.

I spelet skildras ett livslångt förhållande mellan en traumatiserad man och en kvinna med diagnos (fler spoilers än så blir det inte här). Ett spel som överhuvudtaget vågar gå nära såna ämnen är förstås värt beröm. Man späder heller inte ut storyn med strider eller minispel, utan räknar kallt med att berättelsen ska hålla hela vägen.
Det finns en självsäkerhet, och självmedvetenhet, i manuset som är väldigt sympatisk. I en scen i början förvandlas plötsligt ett möte med en ekorre till en klassisk japansk RPG-strid. Den ena forskaren hade just pratat med husvärdens barn om rollspel, och trodde besviket "att det var sånt ni gillade?". På andra håll driver spelet glatt med sin egen premiss och sentimentalitet.

Tyvärr blir såna metakommentarer i längden lite för sanna. "To the Moon" är sentimentalt i nästan varje spelskärm och verkar inte vilja något hellre än att gnugga sig mot spelarens tårkanal. Den sköra pianomusiken används så ofta att när slutscenerna kommer och spelet verkligen vill vara vackert och smäktande är jag redan avdomnad. Idén att hoppa mellan olika centrala scener i ett långt liv av minnen är jättespännande, men spelets jakt på de stora känslorna gör scenerna lite ytliga och schablonartade.

Problemet för mig är att när "To the Moon" går mot sitt slut känner jag fortfarande inte de här människorna. Jag har en del sympati för de tramsiga forskarna, men huvudpersonerna i själva dramat är bara pixelfigurer som för storyn framåt. Om jag hade fått träffa dem i någon omständighet som inte varit känslosam, om de hade fått någon dialog som inte var direkt betydelsebärande för historien (se Deadly Premonition för hur man ska göra sånt här), och om spelet utforskat lite fler stämningslägen än "bitterljuv vackerhet" och självmedvetet trams, hade "To the Moon" kunnat bli riktigt bra. Som det är nu är det en ganska sliskig historia med ena foten i "Eternal Sunshine of the Spotless Mind" och andra foten i melodramträsket.

Orpon svarar: 
To the Moon är ett gott exempel på att spelmediet äntligen börjar att mogna, att öppna sig för andra berättelser än de som går ut på att rädda världen från nazister, aliens, zombies eller nazistalienzombies. To the Moon sätter berättelsen i fokus till en sådan grad att det ibland närmast kan betraktas som en interaktiv film, som Eternal sunshine of the spotless mind förklätt till ett 16-bitars JRPG.

Även om To the Moon innebär ett efterlängtat kliv bort från omogna skjutarspel, så räcker det inte hela vägen fram utan landar någonstans i en pubertalt smäktande romantik. To the Moon är det mest sentimentala jag någonsin har spelat. Jag kan knappt komma på några böcker eller filmer som är lika direkt känslosamma. Hade jag haft känslor hade jag gråtit oavbrutet i 3½ timme åt allt det bitterljuva som Kan Gao målar upp i sin skapelse. Spelet är ständigt så bitterljuvt att det ofta känns sökt. Det vill så gärna vara vackert att det lyser genom stora delar av spelupplevelsen. "Titta på mig, kolla vad vacker jag är! Så unik... Som en snöflinga!" gormar spelet åt mig. Och det får mig att vilja streta emot och inte ge det rätt.

Jag tror liksom Kantorn att det som främst fattas är underbyggda karaktärer och att spelet hade vunnit på att visa andra sidor än enbart de trånande och bitterljuva. Jag lär aldrig riktigt känna eller sympatisera med den döende gubben trots att merparten av spelet utspelar sig i hans minnen.

På många sätt är To the Moon ett intressant koncept och en rätt fin upplevelse. Spelet vill faktiskt förmedla något och i några scener där det sentimentala balanseras upp av forskarnas välbehövligt tramsiga skämt så lyckas det också beröra. Det är bara väldigt svårt att engagera sig i något som drar upp sentimentaliteten till elva i scen efter scen. Framförallt blir det för mycket mot slutet. Att spela To the Moon är som att umgås med en änkling på sin dödsbädd och en olyckligt förälskad tonåring på samma gång. Det är ett spel som är väldigt fixerat av sig själv.   

Statistik:
 
Synkroniseringsgrad mellan skäggen: 89% (spelet avklarades samma eftermiddag)
Pixelkärlek: 85%
Överkörda djur som comic relief: 81%
Slitna romantiska bilder: 76%
Prisvärdhet: 60%
Faktiska spelmoment: 38%
Hästar: 23%
Manlighet: 16%
Skjutande: 11%
Bilkörande: 4%