Topp 10 tåglåtar, plats 5-1

5. J.B. Lenoir - Slow down

J.B. Lenoir är en av de spretigaste personligheterna inom bluesvärlden. Han gjorde sig ett namn som en extravagant scenunderhållare klädd i zebrarandig kostym med ett gäng elgitarrsdrivna låtar som påminde om generationskamraten Chuck Berry. Samtidigt hade Lenoir en annan, betydligt mer raffinerad, sida och skrev avskalade låtar om svartas rättigheter. Samlingsalbumet Passionate Blues med akustiska versioner av hans låtar är bland det bästa som spelats in i bluesväg. Alabama Blues i akustisk tappning är J.B. Lenoirs allra finaste stund. Tåglåten Slow Down har inte samma starka innebörd men tillhör helt klart toppskiktet i Lenoirs katalog, sin banala text till trots.

Slow down, slow down
Let me step on board
I wanna ride your train
just before I go

Tåg har inte sällan fungerat som liknelser för sex- och kärlekslivet i gamla låttexter men Slow Down är ändå ett i sammanhanget ganska diskret exempel. Utan trumkompet hade den nästan kunnat passera som en oskyldig vaggvisa. Kanske handlar den bara om en söt tjej med en Märklin-järnväg.

4. Pink Anderson & Simmie Dooley - C. C. & O. Blues

C. C. & O. Blues är en lunkande deltablueslåt och en av mina favoritlåtar från 1920-talet. Pink Anderson och Simmie Dooley fungerade tillsammans ungefär som Dr. Dog gör idag med en sångare med nasal och speciell röst och en sångare som man inte direkt noterar. I C. C. & O. Blues är det den mer karismatiske Simmie Dooley (en av mina favoritsångare inom deltabluesen) som står för sånginsatserna.

C. C. & O. Blues är en sorglig låt och ett bra exempel på hur tågen fick gestalta en väg ut ur eländet. Låten inleder med att upprepa raden If you didn't want me why don't you tell me so för att sedan replikera med I won't be hanging 'round your door no more. Och vad gör man när någon har stampat på ens hjärta? Man åker tåg. C. C. & O. var förkortningen för en tåglinje som gick mellan Carolina och Ohio och är enligt Simmie Dooley den bästa av tåglinjer. Om han bara åker tillräckligt länge kan han nog glömma bort den person som inte ville ta emot hans kärlek, men han lägger in en brasklapp om att det eventuellt kan innebära att han får åka tåg tills han dör. Ganska deppigt.

Det finns ingen bild på Pink Anderson och Simmie Dooley tillsammans. Det verkar faktiskt inte finnas en enda bild på Simmie Dooley (född 1881) överhuvudtaget, så ni får hålla till godo med en bild på Pink Anderson med sin son Little Pink Anderson.

3. Sister Rosetta Tharpe - This train

Sister Rosetta Tharpe hade pondus som få. Tharpe var under hela sin karriär en gospelsångerska, men lyckades att sätta ett distinkt avtryck på genren för all framtid genom att våga använda sig av elgitarr och ett mer rock'n'roll-besläktat driv. Det är inte illa pinkat av en gospelsångerska från Cotton Plant, Arkansas att nämnas som en av de största influenserna för både Elvis, Little Richard och Johnny Cash. Hade Tharpe fötts som man istället hade hon utan tvekan varit ett namn som de flesta skulle känna till. Jag föreslår att ni ser videon nedan för att fatta hur ofattbart häftig den här tantan var.

This train (is bound for glory) är en klassiker inom gospelmusiken och spelades in första gången 1925 av Wood's Famous Blind Jubilee Singers men blev en hit i slutet av 1930-talet när Sister Rosetta Tharpe spelade in sin första version av den. I samband med att Tharpe övergick till elgitarr i början av 1950-talet spelade hon också in en ny version av låten, som anses vara en av de första rock'n'roll-låtarna. Bägge versionerna har sin charm och vilken jag föredrar beror på dagshumöret.

This train är ett exempel på det otal gospellåtar som tycks mena att tåg är det fordon som för de rättrogna till himmelriket. Man får verkligen hoppas att det inte är SJ som kör.

2. The Band - The night they drove old Dixie down

Det är dags att ge sig in i rockmusikens absoluta kanon. The Band behöver knappast någon presentation, men det kan vara värt att utreda hur texten berör tåg. Låten inleds med följande rader.

Virgil Cane is the name and I served on the Danville train
'Til Stonemans cavalry came and tore up the tracks again
In the winter of '65, we were hungry, just barely alive

Levon Helm sjunger inte om den kalla vintern 1965, utan om 1865 - det sista året för det amerikanska inbördeskriget. Låttexten i sig redogör rätt tydligt för de historiska händelserna som ligger till grund för den riktning som låten tar. Helm sjunger utifrån en sydstatssoldats perspektiv under krigets sista dagar. George Stoneman var en unionsgeneral som saboterade rälsen mellan Danville och Richmond och därigenom såg till att konfederationen inte på något effektivt sätt kunde transportera varken soldater eller förnödenheter. Det var en stor anledning till att unionen kunde vinna kriget mot sydstaterna (a.k.a Dixie) det året.

The night they drove old Dixie down är en av de mest originella och ambitiösa av tåglåtarna och ingår med rätta i rockkanon.

1. The Impressions - People get ready

Det finns hur många covers som helst på The Impressions djupt gospelinfluerade soulhit men ingen når upp i samma klass som originalet. Ingen kan toppa Curtis Mayfields mjuka röst, klockspelet, baktaktsgitarren, stråkarna, tonartshöjningen... Jag vågar hävda att People get ready (singelversionen) är en av de bästa låtarna som någonsin har spelats in. Och den handlar om ett dieseltåg som tar oss till en bättre plats. Vi behöver inte ens lösa biljett, det räcker med att tacka gud. Jag behöver ju knappast motivera mer än så.