OBS! Innehåller grova spoilers för senaste säsongen av Mad Men!
Vad är detta:
Hyllat drama om en reklambyrå i Manhattan på 60-talet. Återvände efter 17 månader med sin femte säsong.
Förtjänar sin plats på listan för att:
Så mycket popkultur bygger på vapenvåld, underhållningsvåld, våld som enda verktyg för att berätta historier. Det är befriande att i årets mest gripande TV-serie avlossas inte ett enda skott, och handgemänget mellan två personer är en jättegrej som byggts upp över flera säsonger.
Mad Men handlar om den moderna besvikelsen, om att produkterna vi både jobbar för och köper inte nödvändigtvis gör oss gladare, men också om hur vi säljer oss själva som produkter. Oavsett om det är Peggy som säljer sig som "Copy Chief" för att vinna mer respekt för sitt arbete, eller Joan som säljer sin kropp för att säkra sitt barns framtid, utforskar serien de fula konsekvenserna av en värld där pengar är början och slutet på tillvaron. Det är ingen slump att Roger strör sedlar omkring sig hela säsongen.
Serien tog elefantsteg för att nå ut med sina budskap i år, med en säsong som kastade det tidigare 60-talets mystik och glädje i papperskorgen. Det var ett år då viktiga karaktärer hängde sig, tog LSD och sade upp sig från firman (två personer)! Det var en säsong för stora dramatiska gester: Ett avsnitt tar upp hur dyrt det är att använda Beatles-låtar, för att sedan avslutas med att Don Draper surt stänger av "Tomorrow Never Knows". En obehaglig feberdrömsekvens visar hur Don stryper en kvinna. Firman pitchar Jaguar, och vinner.
Allt det här hade varit showigt effektsökeri i händerna på en svagare serie. Men "Mad Men" har byggt upp sina karaktärer så minitiuöst (och över så många säsonger) att det blir en lång rad katharsisscener istället. Under enstaka tillfällen kunde tematiken kännas lite klumpig, men överlag var säsong fem ett långt segervarv för övertygande historier och gött skådisarbete. På sätt och vis tänker jag att det hade varit en bra plats att avsluta hela serien på... innan jag kommer på att nästa säsong måste tackla året 1968!
Högtidsstund:
1. Pete Campbell får stryk, inte bara en utan två gånger.
2. Peggy skriker "Pizza House".
Svagaste ögonblick:
Kanske tandvärksplotten i sista avsnittet.
Bästa karaktär:
Sally och Roger. Gärna tillsammans!
Bästa avsnitt:
"Far Away Places" är en stor personlig favorit, men "The Other Woman", "Commissions and Fees", "Signal 30", "Lady Lazarus" och "At the Codfish Ball" är inte långt efter.
Balloonfighter undrar:
Om du betraktar serien som en person med en psykisk sjukdom, vilken diagnos skulle du då ställa?
En lång lista med neuroser och beroenden. Dissociativ identitetsstörning känns träffande också.
Balloonfighter undrar - Tidigare Frågor Edition:
Om denna serie var en Astrid Lindgren-bok, vilken skulle den då vara?
Kanske "Bröderna Lejonhjärta" för den mörka tematiken.
Kill, fuck, marry?
Pete, Peggy, Joan!
Skulle den här serien funka som FPS?
Det skulle bli ett oerhört larvigt FPS i så fall.
Innehåller serien några charmiga djur?
Nej, knappt en enda liten katt. Duck hade en hund, men han är inte med i år.
Hur väl hade du umgåtts med karaktärerna i serien?
Bitvis okej tror jag. Hade haft lite svårt att anpassa mig till det extrema alkoholintaget, men många här verkar smarta och roliga att hänga med.
Vad har du lärt dig av serien?
Att LSD faktiskt kan leda till omvälvande livsförändringar!
Vad skulle din farmor säga om serien?
"Men Gud vad de dricker. Det här vill inte jag se" eller något åt det hållet.
Hur hög moral har karaktärerna i den här serien jämfört med de andra på listan?
Tveksam/låg...
Klarar serien Bechdel-testet?
Ja, med råge!
Hur stor roll spelar mat i den här serien?
Lagom stor symbolisk roll, särskilt i fallet Betty.
Mest absurda scen?
PIZZA HOUSE!
Vilket är seriens vanligaste missbruk?
Alkohol. Och arbete. Och rökning. Och sex.
Hur skulle det gå att dansa till soundtracket?
Finemang!
Hur många människor dog under den senaste säsongen?
En.
Vad är detta:
Förtjänar sin plats på listan för att:
Så mycket popkultur bygger på vapenvåld, underhållningsvåld, våld som enda verktyg för att berätta historier. Det är befriande att i årets mest gripande TV-serie avlossas inte ett enda skott, och handgemänget mellan två personer är en jättegrej som byggts upp över flera säsonger.
Mad Men handlar om den moderna besvikelsen, om att produkterna vi både jobbar för och köper inte nödvändigtvis gör oss gladare, men också om hur vi säljer oss själva som produkter. Oavsett om det är Peggy som säljer sig som "Copy Chief" för att vinna mer respekt för sitt arbete, eller Joan som säljer sin kropp för att säkra sitt barns framtid, utforskar serien de fula konsekvenserna av en värld där pengar är början och slutet på tillvaron. Det är ingen slump att Roger strör sedlar omkring sig hela säsongen.
Serien tog elefantsteg för att nå ut med sina budskap i år, med en säsong som kastade det tidigare 60-talets mystik och glädje i papperskorgen. Det var ett år då viktiga karaktärer hängde sig, tog LSD och sade upp sig från firman (två personer)! Det var en säsong för stora dramatiska gester: Ett avsnitt tar upp hur dyrt det är att använda Beatles-låtar, för att sedan avslutas med att Don Draper surt stänger av "Tomorrow Never Knows". En obehaglig feberdrömsekvens visar hur Don stryper en kvinna. Firman pitchar Jaguar, och vinner.
Allt det här hade varit showigt effektsökeri i händerna på en svagare serie. Men "Mad Men" har byggt upp sina karaktärer så minitiuöst (och över så många säsonger) att det blir en lång rad katharsisscener istället. Under enstaka tillfällen kunde tematiken kännas lite klumpig, men överlag var säsong fem ett långt segervarv för övertygande historier och gött skådisarbete. På sätt och vis tänker jag att det hade varit en bra plats att avsluta hela serien på... innan jag kommer på att nästa säsong måste tackla året 1968!
Högtidsstund:
1. Pete Campbell får stryk, inte bara en utan två gånger.
2. Peggy skriker "Pizza House".
Svagaste ögonblick:
Kanske tandvärksplotten i sista avsnittet.
Bästa karaktär:
Sally och Roger. Gärna tillsammans!
Bästa avsnitt:
"Far Away Places" är en stor personlig favorit, men "The Other Woman", "Commissions and Fees", "Signal 30", "Lady Lazarus" och "At the Codfish Ball" är inte långt efter.
Balloonfighter undrar:
Om du betraktar serien som en person med en psykisk sjukdom, vilken diagnos skulle du då ställa?
En lång lista med neuroser och beroenden. Dissociativ identitetsstörning känns träffande också.
Balloonfighter undrar - Tidigare Frågor Edition:
Om denna serie var en Astrid Lindgren-bok, vilken skulle den då vara?
Kanske "Bröderna Lejonhjärta" för den mörka tematiken.
Kill, fuck, marry?
Pete, Peggy, Joan!
Skulle den här serien funka som FPS?
Det skulle bli ett oerhört larvigt FPS i så fall.
Innehåller serien några charmiga djur?
Nej, knappt en enda liten katt. Duck hade en hund, men han är inte med i år.
Hur väl hade du umgåtts med karaktärerna i serien?
Bitvis okej tror jag. Hade haft lite svårt att anpassa mig till det extrema alkoholintaget, men många här verkar smarta och roliga att hänga med.
Vad har du lärt dig av serien?
Att LSD faktiskt kan leda till omvälvande livsförändringar!
Vad skulle din farmor säga om serien?
"Men Gud vad de dricker. Det här vill inte jag se" eller något åt det hållet.
Hur hög moral har karaktärerna i den här serien jämfört med de andra på listan?
Tveksam/låg...
Klarar serien Bechdel-testet?
Ja, med råge!
Hur stor roll spelar mat i den här serien?
Lagom stor symbolisk roll, särskilt i fallet Betty.
Mest absurda scen?
PIZZA HOUSE!
Vilket är seriens vanligaste missbruk?
Alkohol. Och arbete. Och rökning. Och sex.
Hur skulle det gå att dansa till soundtracket?
Finemang!
Hur många människor dog under den senaste säsongen?
En.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar