Det är svårt att berätta om Proteus.
Å ena sidan är det ett anspråkslöst och ganska simpelt spel. Du går runt på en ö skapad av stora färgglada pixlar och tittar på saker. Det finns ingenting speciellt att göra. Det finns ingenting att samla, inget att interagera med.
Å andra sidan har spelet ögonblick, scener om man så vill, som tillhör de finaste jag någonsin upplevt i en digital värld. Proteus ö är slumpgenererad, vilket innebär att den är ny för varje spelomgång. Just din ö kommer aldrig igen. Efter ett tag börjar spelet varsamt lotsa dig genom en slags linjär upplevelse som får öns förgänglighet att kännas sorglig och väldigt speciell.
Att berätta vad som händer, eller hur det händer, skulle vara meningslöst. Dels för att förväntningarna skulle färga ditt spelande, när du snarare borde treva dig runt i egen takt. Men också för att en genomgång av några scriptade händelser inte skulle säga något. Proteus är ett personligt spel. Det tillhör samma kategori av upplevelser som att gå en skogspromenad en varm höstnatt, snorkla efter krabbor en glittrande julidag... eller vad din motsvarighet nu är. Återberättande gör det bara banalt. Man skulle varit där.
Betraktad som audiovisuell upplevelse, snarare än som traditionellt spel, jobbar Proteus framför allt med två element - färg och ljuddesign. Musiken samspelar med dina rörelser i världen. Små motiv tittar fram och sprinklas med ljud från saker du går förbi - läten från djur du skrämmer upp, eller toner från det nuvarande vädret. Färgerna är närmast lyriska och när spelet går mot sitt slut börjar ön likna impressionistiska målningar.
Just det, slutet. Missa inte detta - Proteus är alltså ett äventyr med tydlig början och slut. Det kanske verkar som att ingenting händer på evigheter, men i så fall har du inte hittat transporten mellan spelets olika delar. Kanske kunde denna aspekt gjorts ännu lite tydligare. Hittills har två av mina vänner nästan gett upp innan de kommit vidare.
I övrigt har jag inte minsta kritik att rikta mot Proteus. Der är en välkommen oas av lugn och harmoni i en allt mer hyperaktiv popkultur. Det är ett spel som gjorde mig alldeles varm i magen och jag skulle vilja rekommendera det till varenda människa på jorden.
Men, trots allt - om du uppskattar det eller inte har mycket med ditt temperament att göra. De flesta spel har knappar för att hoppa, skjuta, ladda om, plocka upp... Proteus saknar alla dessa kommandon. Det saknar all tänkbar input, utom att gå och titta på saker.
Och en knapp för att sätta sig på marken.
Å ena sidan är det ett anspråkslöst och ganska simpelt spel. Du går runt på en ö skapad av stora färgglada pixlar och tittar på saker. Det finns ingenting speciellt att göra. Det finns ingenting att samla, inget att interagera med.
Å andra sidan har spelet ögonblick, scener om man så vill, som tillhör de finaste jag någonsin upplevt i en digital värld. Proteus ö är slumpgenererad, vilket innebär att den är ny för varje spelomgång. Just din ö kommer aldrig igen. Efter ett tag börjar spelet varsamt lotsa dig genom en slags linjär upplevelse som får öns förgänglighet att kännas sorglig och väldigt speciell.
Att berätta vad som händer, eller hur det händer, skulle vara meningslöst. Dels för att förväntningarna skulle färga ditt spelande, när du snarare borde treva dig runt i egen takt. Men också för att en genomgång av några scriptade händelser inte skulle säga något. Proteus är ett personligt spel. Det tillhör samma kategori av upplevelser som att gå en skogspromenad en varm höstnatt, snorkla efter krabbor en glittrande julidag... eller vad din motsvarighet nu är. Återberättande gör det bara banalt. Man skulle varit där.
Betraktad som audiovisuell upplevelse, snarare än som traditionellt spel, jobbar Proteus framför allt med två element - färg och ljuddesign. Musiken samspelar med dina rörelser i världen. Små motiv tittar fram och sprinklas med ljud från saker du går förbi - läten från djur du skrämmer upp, eller toner från det nuvarande vädret. Färgerna är närmast lyriska och när spelet går mot sitt slut börjar ön likna impressionistiska målningar.
Just det, slutet. Missa inte detta - Proteus är alltså ett äventyr med tydlig början och slut. Det kanske verkar som att ingenting händer på evigheter, men i så fall har du inte hittat transporten mellan spelets olika delar. Kanske kunde denna aspekt gjorts ännu lite tydligare. Hittills har två av mina vänner nästan gett upp innan de kommit vidare.
I övrigt har jag inte minsta kritik att rikta mot Proteus. Der är en välkommen oas av lugn och harmoni i en allt mer hyperaktiv popkultur. Det är ett spel som gjorde mig alldeles varm i magen och jag skulle vilja rekommendera det till varenda människa på jorden.
Men, trots allt - om du uppskattar det eller inte har mycket med ditt temperament att göra. De flesta spel har knappar för att hoppa, skjuta, ladda om, plocka upp... Proteus saknar alla dessa kommandon. Det saknar all tänkbar input, utom att gå och titta på saker.
Och en knapp för att sätta sig på marken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar