Vecka 10: Das weiße Band - Eine deutsche Kindergeschichte

Vad är detta?
Drama från 2009 om en liten by i norra Tyskland strax före första världskriget. där underliga våldshandlingar börjar äga rum.

Varför?
Kantorn har velat se något av omtalade regissören Haneke i flera år, men aldrig kommit till skott, och fick vatten på sin kvarn när pianolärare Hönz P tipsade om denna film.

Balloonfighter undrar: 
1. I egenskap av sång och dansman, vad tyckte du om barnens sånginsatser?
Gud vad fint sagt, tack så mycket! Jag ser mig själv definitivt som en sång- och dansman. Barnen sjöng klanderfritt, förutom mongisen som inte kunde ta en ton rent.
2. Tjänade filmen något på att vara i svartvitt?
Jag gillar svartvitt. Det känns som det passade med 1910-talets Tyskland. Fotot var snyggt. Jag reagerade knappt över det.
3. Protestantismen verkar ju inte så himla ball om man får tro den här filmen. Vilken kristen förgrening verkar göttast? Du måste välja.
Kopter! De har roliga hattar.

Balloonfighter säger sin åsikt: 
"Det vita bandet" är på alla sätt betydligt bättre än Monsieur Lazhar (som vi såg häromveckan) men den lider av samma problem - en regissör som tror att en berättelse automatiskt blir stark bara för att den handlar om barn. "Det vita bandet" är inte på något vis en dålig film. Rent intellektuellt uppskattar jag stora delar av den och fotot är stundtals fantastiskt, men inte ens när barnen får stryk kan jag påstå att jag bryr mig. Oväntat nog, för mig, är det scenerna som skildrar relationen mellan filmens berättare och Eva som engagerar mest. De måste utgöra ett av den tyska filmhistoriens raraste par.

Trots att man ständigt anar oråd i "Det vita bandet" (bara det faktum att filmen utspelar sig strax före första världskriget och man vet vad tyskarna ska gå genom under de två kommande decennierna liksom) så griper filmen aldrig tag. För mig blir det egentligen aldrig mer än intellektuellt halvintressant.

Kantor Wilhelmsson ger respons: 
Jag uppskattar det jag tror Haneke vill göra med den här filmen. "Det vita bandet" är rik på innehåll och betydelse. Här finns ingångar till fascimens och terrorismens rötter, en spännande djupdykning i tyska sekelskiftesvärderingar, och en mikroskildring av det tyska folket som helhet, av förtryck och våld som går eller inte går i arv. Flera av skådespelarna (tjejen som spelar Eva!) är helt otroliga och hjälper till att förankra filmen i den väldigt speciella tidseran. Det är 144 minuter som verkligen ber om att få stanna i ditt huvud efter att du sett dem.

Ändå släppte jag "Det vita bandet" väldigt snabbt ur tankarna. Jag håller med Orpon igen - trots en bra stämning grep filmen aldrig riktigt tag. Det lugna tempot är på gränsen till träigt och flera scener går för mycket upp i sitt eget allvar. Scenen där ett barn kommer in med en fågel till sin kärlekslöse pappa, eller när två syskon pratar om döden, är lite för tungfotade och kalla, som om det symboliska värdet av gesterna är viktigare än vad vi känner för karaktärerna där och då. Det hjälper inte att regissören valt att placera ett mysterium i filmens kärna. Hela speltiden igenom sitter man och tänker och funderar och det skapas en distans till det som sker, en kriminalgåta som står i vägen för något mera spontant.

Fotot har samma problem - bitvis väldigt fina stillbilder, som frustrerar just för att det sällan känns som mänskliga perspektiv. "Det vita bandet" har en ambitiös räckvidd på ett dussintal karaktärer, men betraktar dem ofta som dockor på en historisk utställning, snyggt inramade och kyligt serverade. I början av filmen gör kameran en sidledsförflyttning för att följa med en grupp barn genom byn. Det känns som ett klipp som rent filmtekniskt är jätteimponerande, och detta tar mig ur fiktionen omedelbart.

Jag förstår att all denna kritik är helt irrelevant för Haneke. Det är såhär han vill göra film, och så är det bara. Men det här gör mig också irriterad - känslan av en regissör som är så bestämd i sitt sätt att göra saker att det inte finns plats för något annat.

Något annat vad? Ett annat perspektiv kanske, en olydig känsla, en värme eller skräck som får komma in i historien på naturlig väg, något som inte filmen kan kontrollera.

Statistik: 

Goda föräldrar-barn-relationer: 5%
Porr: 0%
Soundtrack: 0%
Starka bönder: 45%
Social oro: 92%
Favoritfärg: Vit

Tidigare filmer: 
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)