Vecka 38: Barfi! (Indien, 2012)

Vad är detta?
Indisk romantisk komedi (?) om Barfi, en dövstum man som blir kär i en överklasstjej. Utspelar sig på 70-talet, inspelad 2012.

Varför?
Det var verkligen dags för en indisk film. "Barfi!" har blivit rosad av många, och en historia om "kärlek utanför samhällets normer" verkade spännande.

Balloonfighter undrar:

1. Bollywood producerar 900 filmer om året - hur kan det vara så svårt att hitta en indisk film som vi är genuint sugna på?
Det är en helt annan filmkultur som sällan premierar det vi tycker är intressant eller spännande. Barfi! har beskrivits som en avvikelse från mainstream-Bollywood, vilket får mig att undra hur plågsamma Bollywood-rullar måste vara. I den här filmen är det mycket melodrama, grälla kulisser och massor av action, färg och dans. Det är motsatsen till vad våra favoritfilmer går ut på: Långsamhet, konstnärlighet och obekväma sociala skildringar.

2. Om du var tvungen att bli tillsammans med en gravt förståndshandikappad person - vilken diagnos hade du helst sett att den personen hade?
Jag googlade förståndshandikapp och hittade till denna charmiga flashback-tråd...

...Jag hade ju valt en Atypisk autist för att kunna handplocka de egenskaper jag själv skulle föredra. Socialt samspel och fysisk rörlighet kan till exempel vara lite nedsatt men de får gärna ha hög IQ och kunna äta och gå på toaletten själva. Är det här vår bloggs absoluta bottennivå hittills?

3. Hade du kunnat förföras med hjälp av practical jokes och har du någon favorit i genren?
Oja! Så länge de inte innebär att jag utsätts för smärta eller fysisk irritation. Att någon gömmer mina prylar på ett smart sätt (tipspromenad?), sorterar alla mina möbler i bokstavsordning eller byter ut min kylskåpsmat är ett säkert steg på väg mot förförelse. Jag vågar skriva det här fast jag har roomie, eftersom jag inte tror att hon vill förföra mig.

Balloonfighter såg en mås cirkulera vid hamnen som om han letade efter en vän:

En av mina fördomar om Bollywood är att de befinner sig ungefär där Hollywood var på 1950-talet. Skådespelarna är glamorösa och vackra, berättelserna överlag harmlösa och ytliga och inte minst brister karaktärer ut i sång- och dansnummer. Det är som att socialrealism och postmodernism fortfarande inte har nått den indiska filmindustrin. Singin' in the rain är fortfarande idealet.

Barfi! är knappast filmen som förändrar min fördomsfulla bild av Bollywood. Den stämmer in på allt jag nämnde tidigare (förutom att karaktärerna faktiskt inte brister ut i sång). Skådespelarna har decimetertjocka lager smink, alla karaktärer är endimensionellt oskyldiga och inte minst är allt i filmen så jävla rent. Det finns inte en enda smutsfläck så långt ögat kan nå. Ariel Ultra skulle kunna klippa ut valfri 30-sekunderssnutt och använda som reklamfilm.

Utöver detta serveras vi även en väldig massa slapstick. Vi snackar sjukt traditionell slapstick. Alla såna där practical jokes som ens störiga farbror utsatte en för är representerade - till och med "du har nåt på skjortan haha nu knäppte jag dig på näsan"-röveriet. Och detta används för att gestalta huvudkaraktären Barfi som en Jesus-god charmknutte.

Trots det finns det en viss charm i det här, i den obekymrade musiken och alla Buster Keaton-tricks. Det är därför synd att filmen spårar ut fullständigt under den sista halvan med en kärleksrelation så märklig att man måste konsultera Wikipedias Barfi!-artikel för att förstå vad som pågår. Jag köper ingenting under filmens sista 90 minuter och när det är meningen att vi ska känna "åh vilka fina självuppoffrande människor" så mår jag bara dåligt över hur alla förstört sina liv.

Och vad fan, jag vet inte om jag tycker att det är så jävla fint med en vuxen, frisk man som har en kärleksrelation med en gravt förståndshandikappad kvinna. Jag förstår vad filmen vill säga med det, men det hade underlättat om Priyanka Chopra inte spelade en karaktär som befann sig på en 2-årings mentala nivå och okapabel till att föra samtal. Sällan har en film spårat ur så mycket utan att själv vara medveten om det.

Kantor Wilhelmsson springer på disco och försöker hänga på:
Barfi är en dövstum och lite fladdrig ung man som alltid har något hyss för sig. Men han har också ett gott hjärta och en stor charm som påverkar alla runt omkring honom.

Eller vänta nu. Är det charmigt att utsätta sina vänner för "trohetstest" genom att såga av lyktstolpar som faller väldigt nära deras huvuden? Är det sött att stjäla choklad från barn? Är det bevis på ett gott hjärta att försöka råna en bank och senare att ge sig av med en kidnappad flicka? Filmen tycks tro det, men jag vill invända att nej det är det fan inte.

Barfi! är en film med självbildsproblem. Den tror att den är storslagen och komplex när den bara är skitlång och jätterörig. Den tror att den är cool och kontroversiell i sin kärleksskildring när den är rätt så smaklös och obegriplig. Den tror att den är en unik snöflinga, men har snott alla sina grepp från Amelie från Montmartre, stumfilm, och gamla Hollywood-klassiker från 40-talet.

Här finns korta intervaller av fint filmskapande utspätt med melodramatiska scener, onödigt tillkrånglad story och övermixat soundtrack. Shruti, som ska bära hela filmens sorg, har totalt ett och ett halvt ansiktsuttryck att uttrycka sig med, och tjejen som ska föreställa tonårig autist går, för att citera Tropic Thunder, "full retard".

Barfi! är en artificiell och självbelåten film som lämnar en dålig eftersmak, och en känsla av att det kanske fanns någon i den här röran som ville uttrycka något fint, men det drunknade i slapstick och smink.

Statistik: 
Soundtrackets ljudvolym: +40 Db
Färgmättnad: Typ Technicolor
Bra låtar: Ja, ett par stycken!
Roligaste fysiska skämt: pappersflärpar på ögonlock
Tråkigaste fysiska skämt: pull my finger