Vecka 37: Kauwboy (Holland, 2012)

Vad är detta? Holländskt familjedrama om den 10-årige pojken Jojo som lär sig om livet med hjälp av en kaja och countrymusik.

Varför? Den där kajan verkade ges mycket screen time.

Kantor Wilhelmsson undrar: 
1. Vilken fågel hade varit festligast att ha som husdjur (av de vilda svenska fåglarna)? Åh herregud, det finns alldeles för många att välja på! Man skulle kunna köra på jaktfalk som skulle kunna klösa ut ögonen på ens fiender, sparvuggla för att den är så fruktansvärt söt, härfågel för att den är så ball och så vidare och så vidare. Men jag tror att jag helst hade haft en korp eller en annan fågel inom kråksläktet. Det är fåglar som är minst lika intelligenta som hundar, vilket gör dem både lättdresserade och initiativtagande. Dessutom kan man lära de flesta kråkfåglar att, uhm, "prata". Ge mig en korp helt enkelt!

2. Om din mamma hade varit en stjärna, vilken hade varit hennes musikstil? Namnge gärna hennes tre största hits.
Min mamma lyssnar bara på Marie Fredriksson, så jag säger Marie Fredriksson-stil. Hennes tre störst hits hade hetat "Ljust och fräscht", "Dammsuga hela huset (8 gånger om da'n)" och "Jag sitter på en strand och dricker sjukt blaskigt kaffe och blickar ut över havet".

3. Är vi klara med far-och-son-relationerna i det här projektet nu?
Jag har hört rykten om att vi någon gång i december ska ägna en hel vecka åt filmer om far-och-son-relationer.

Kantor Wilhelmsson sjunger med i sin mammas dåliga countrymusik: 
Kauwboy är en harmlös och ganska söt film om att hantera förlust. Lille Jojo springer runt och saknar sin mamma, spelar vattenrugby och adopterar en liten kaja ("Kauw" på nederländska) som han förvarar i en skokartong under sängen. Pappa Jojo går runt och är arg och distansierad, dricker många öl, kastar mat i väggen och slår sönder saker. Och då är han ändå inte ens den tredje sämsta pappan i det här filmprojektet.

Resten är trevligt och förutsägbart. Värt att notera är filmens extremt blåtonade foto, ett stilgrepp som dras till sin spets när till och med pappans skägg lyser radioaktivt. 

Kanske är det vibbarna av ungdomsfilm som gör att jag aldrig känner riktigt starkt för historien. Kauwboy är berättad med varlig hand och vill inte bränna till på allvar. Några scener fångar barndomens lätthet på ett fint sätt, men jag blir aldrig rädd eller sorgsen å Jojos vägnar. "Naaaw!" är den vanligaste känsloreaktionen och den framkallas oftast av en (storspelande!) kaja.

Balloonfighter kraxar: 

Vi har under filmprojektet hunnit se en del filmer om pojkar med dåliga farsor (Se: Boy och Den äckliga pojken som aldrig låste sin jävla cykel). Kauwboy är den mest sympatiska och trovärdiga av dem hittills. Rick Lens, som spelar Jojo, spelar bra och har många fina barntics för sig. Det är en gullig och kanske något sedelärande film. Det känns lite som att titta på en holländsk Mitt liv som hund.

Trots det blir jag inte särskilt engagerad av Kauwboy. Det är inte på något sätt en dålig film, men den är lätt bagatellartad och kanske hade den berört mig betydligt mer om jag var 15 år yngre. Nu var jag mest investerad i kajans uppvisning. Vilket ju i och för sig inte är fy skam.
 
Statistik: 
Blåtonade miljöer: 100%
Tvättmaskinskompetens:  0%
Stuntkajor: Minst 10
Kajor som lever livet: 0
Dålig hantering av biblioteksböcker: 1
CGI-kajor: Ja