Vecka 41: O le tulafale ("The Orator", Samoa, 2011)

Vad är detta? 
Samoanskt (!) familjedrama från 2011 om en skitsur dvärg.

Varför? 
Samoa är ett av världens minsta länder (både till yta och befolkning) så jag (Balloonfighter) blev väldigt glad när jag hittade en riktig samoansk film som inte var filmad med en Nokia 3110. Spännande att få en inblick i ett mycket avlägset lands seder och bruk. Och det där med den sura dvärgen lät ju väldigt bra i teorin.

Kantor Wilhelmsson gömmer sig i ett enmanstält utanför Balloonfighters dörr:
1. Ranka Barfi, Mannen som skriker och dvärgen i den här filmen efter grad av vidrighet. 

1. Skrikmannen (som tyckte det var okej att hans son dog bara han fick tillbaka sitt jobb som poolskötare).
2. Dvärgen (som bara var håglös och tråkig).
3. Barfi (som stal godis från barn, gifte sig med en gravt förståndshandikappad kvinna och i farten passade på att förstöra allas liv). Men jag skulle ändå säga att cykelkräket var drygare än alla dessa.

2. Tycker du det är viktigt att hedra de döda? Varför/varför inte? 
Det är det viktigaste. Om man inte gör sitt liv mycket opraktiskt så kommer man att hemsökas av döda släktingar som kanske rasslar med kedjor och får dörrarna att gnissla.

3. Vilken hiphop hade passat bäst i den här filmen? 
Hiphop är sällan tafatt och apatisk, men Fashawns Life as a shorty hade funkat i eftertexterna.

Kantor Wilhelmsson borstar sig själv över axeln: 

Jag har stor respekt för vad The Orator försöker göra. Den vill visa upp Samoas strikt traditionsbundna samhälle precis som det är, utan försköningar. Vad händer när en värld som styrs av hövdingar och ritualer, med en övertro på de dödas makt, kolliderar med moderna viljor? Finns det någon plats för minoriteter i den här kulturen? Kan man vara dvärg och behålla sin värdighet?

The Orator är en intressant film i teorin. Problemet, som så många gånger tidigare, är karaktäriseringen. Jag måste få någon anledning att bry mig om de här människorna. Jag vill sätta mig in i deras situation. Jag vill se dem i deras mest privata stunder, skratta med dem och känna deras sorg.

Vad jag istället får är en sur, introvert och extremt dryg dvärg som går runt och förstör andras plantager, muckar gräl utan anledning och sällan svarar på tilltal. Vad jag får är en fru som vägrar överge sina principer och istället gör sig själv dödssjuk. Karaktärerna i The Orator är hårt, överdrivet ritade och det blir snabbt svårt att se dem som riktiga människor. Filmtittarens frustration tar vid: Varför gör han sådär? Kunde hon inte ha...?

Filmen utspelar sig i ett vackert, bergkantat landskap som ofta får rama in karaktärerna på effektfulla sätt. Men innanför ramen är det långsamt, ofokuserat och bitvis urtråkigt. När storyn går mot sitt slut börjar dramat blåsa upp lite men då är det för sent för att förtjäna mina känslor. The Orator är framför allt en odynamisk film som flaxar över en mängd spännande ämnen men aldrig griper tag i dem och gör dem engagerande.

Balloonfighter skrubbar sitt gamla pessar:

Någonstans i den gäspning som är The Orator finns en bra film. Skildringen av den samoanska kulturen är intressant. Kanske är det mest anmärkningsvärda med den att döda människor är betydligt viktigare att ta hänsyn till än levande. Dessvärre är det inte så jävla lätt att engagera sig i en film som låter en skitsur och dryg dvärg vara i bild nästan hela tiden - Kantorns roomie gav upp efter 15 minuter, min sambo somnade efter 20.

Om man vill ge tittarna en inblick (om än en kritisk sådan) i sitt lands traditioner så finns det väl inget sämre sätt att göra det på än att ha världens tråkigaste och suraste huvudkaraktär? The Orator genomsyras av en otroligt frustrerande uppgivenhet. Och jag vågar påstå att det är en ganska omotiverad sådan. Filmens regissör, Tusi Tamasese, borde se Den gröna cykeln och lära sig ett och annat.

Statistik: 
Bitterhet: 96%
Regn: 88%
Lättmutade hövdingar: 2-3 st
Människor som slåss med stenar och machetes: De flesta :(
Gravar: Orkade inte räkna
Avstånd till Nya Zeeland: 240 mil