Äntligen börjar filmhistorien leverera bra filmer med sammanhängande narrativ. Båda veckans bidrag har en kontroll över regin som tidigare verkat ouppnåelig, och en stark idé om hur deras historier ska gestaltas. Redan nu har vi dessutom en stor Kantor-favorit.
Vad är detta?
Victor Sjöströms magnum opus, baserat på en berättelse av Selma Lagerlöf. En av de viktigaste filmerna i svensk filmhistoria, var bland annat en nyckelfilm för Ingmar Bergman.
Varför?
En av Kantorns gamla favoriter från åren då han läste filmvetenskap.
Kantor Wilhelmsson: Ja, det här var väl inte så tokigt?
Balloonfighter: Nej, inte alls. Det känns som att vi tog ett rejält kliv framåt i tiden när vi såg Körkarlen. Körkarlen är ett gott tecken på att filmen håller på att mogna som kulturform. Ett ganska komplext berättande, inspirerat foto och fin lek med filmeffekterna. Jag tycker att Körkarlen står sig rätt bra.
Kantor Wilhelmsson: Kunde du leva dig in i den tunga storyn eller blev det för mycket teater?
Du satte ett väldigt högt betyg på Körkarlen. Hur motiverar du det?
Kantor Wilhelmsson: Jag tycker så - Körkarlen är för mig en väldigt gripande och vacker film. Alla förbehåll om att "det är bara stumfilm" försvinner undan för undan när jag tittar på den. I slutändan vet jag inte riktigt varför det här skulle vara sämre än någon av de bästa filmerna från förra året. Jag tycker Sjöström har väldigt bra pejl på när det ska vara dialog och inte. Ibland låter han det bara flöda och vi får se karaktärernas repliker yttras men inte läsas.
Körkarlen tog inte ett lika hårt grepp om mig som första gången jag såg den - förväntningar och så vidare - men framför allt stämningen var precis som jag mindes den. Det här är ju en tryckande, hemsk och lite läskig film, och där tycker jag det faktum att det är en stumfilm nästan fungerar till filmens fördel. Det blir helt enkelt lite otäckare av att inte höra rekylen av allt som händer på skärmen.
Kantor Wilhelmsson: 9
Balloonfighter: 8
Vad är detta? Buster Keatons andra stora långfilm om en fejd mellan två familjer och en aningslös Buster som blir kär i fiendefamiljens dotter.
Varför? Vi ville se en film med Buster Keaton.
Kantor Wilhelmsson: Här, däremot börjar jag zona ut. Såhär funkar det för mig: Buster är snygg. Historien är lite gullig. Det är alltid välgjort. Men sån här fysisk komedi ger mig väldigt lite. Folk springer fram och tillbaka över skärmen och ibland händer något fyndigt. Sista halvtimmen är bara en enda lång biljakt, fast över flod och berg istället för asfalt.
Balloonfighter: Ja, jag kan bara hålla med. Jag vill så gärna tycka om Buster Keaton för att han är en av de vackraste män som någonsin har levt och för att han kan vara rolig i korta snuttar. Som långfilm funkar det inte alls. Our hospitality ger mig nästan lika lite som The Fast and Furious.
Kantor Wilhelmsson: Jag läste att det här ändå var en mer nedtonad Buster, ett försök att frångå den publikfriande slapstick han sysslat med innan. Jag är lite nyfiken på Generalen. Även om jag tappade intresset för den här filmen fanns det egentligen inte något som avskräckte mig... utom möjligen blackface-skämten. Vad är grejen med dem?
Kantor Wilhelmsson: Bra sagt. Jag vill inte svartmåla (häpp!) Buster, men det fanns ju dessutom skämt om män som slog och ströp sina fruar här också. Kändes sådär.
Balloonfighter: Nej, det är humor som inte står sig särskilt väl 2014. Jag har bara sett spridda Buster Keaton-filmer tidigare. Det var väldigt längesen men jag mindes honom som betydligt roligare än Charlie Chaplin. Charlie Chaplin kan stå och tappa en pinne i 25 minuter, medan det faktiskt händer något i Buster Keatons filmer. Kanske får vi överväga att ge Buster en chans till?
Kantor Wilhelmsson: Ja, värt att fundera på!
Kantor Wilhelmsson: 5
Balloonfighter: 4
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar