Veckans historiska film: Vecka 7: 1931-1932: "M" och "Freaks"

Vi är äntligen inne i ljudfilmseran! När jag hörde de första husgeråden skallra i M kändes det nästan som en chock - som att vi hade sett de första dussin filmerna under vatten, och nu plötsligt kommit upp till ytan. Nämnda M kompletteras av Freaks, projektets första riktiga kultfilm, ökänd för sitt porträtt av deformerade människor.

1931. M 

Vad är detta? Fritz Langs noir-doftande historia om en mördare som sätter skräck i en liten stad.
Genombrottsroll för Peter Lorre.

Varför? Den verkade så pass olik Metropolis att det kändes värt att ge Lang en chans till. Tysk noir på 30-talet lät spännande.

Kantor Wilhelmsson: M är ett mycket mognare verk än hysteriska Metropolis, men de har några gemensamma nämnare - lättpåverkade folkmassor och barnsligt platta huvudkaraktärer. Det är svårt att bli engagerad i den här filmen eftersom hela första timmen bara består av dessa saker. Så fort Peter Lorre gör entré förstår jag varför M har blivit en klassiker, men varför tar det så lång tid?

Balloonfighter: Jag minns knappt vad som händer innan Peter Lorre dyker upp ärligt talat. Så fort min glädje över att återigen få se ljudfilm lagt sig började intresset att dala. M är en psykologisk thriller som la en grund för genren, men den psykologiska aspekten är alltför undanskymd. Vi får se hur invånarna förvandlas till en paranoid pöbel, men det är inte särskilt subtilt skildrat (Metropolis-syndromet). Jag gillar Peter Lorres utstrålning och filmen blir betydligt bättre när han dyker upp, men med dagens mått känns M väldigt feg. Den liksom bara snuddar vid det psykologiska. Fick du något grepp om Hans Beckerts (Lorre) drivkrafter?

Kantor Wilhelmsson: Det var ganska grunt på den fronten. Han kunde inte hjälpa det, han drevs av en röst i huvudet, allt blev svart...

Jag måste säga att jag också gillar Lorre, men hans skådespel i slutet är inte den historiska milstolpe kritiker vill få det till. Det känns som att skådisar på den här tiden får beröm när de är som mest teatrala, men det är väl inte vad filmkonsten lämpar sig bäst till?

Balloonfighter: Nej, det är väl det man vill komma bort från? Det var samma sak med Pandora's Box där Louise Brooks hyllades för sitt skådespel. Det känns lite som när man läser en recension av en black metal-skiva och sedan lyssnar och inte förstår någonting alls. För film pre-1960 (?) verkar receptet för bra skådespeleri vara ungefär detta:

* Stora, uppspärrade ögon
* Parkinsons-darrande ansikte
* Överdrivna gester
* Slänga sig på golvet ofta
* Skrika "Noooooooooooo!" till dramatisk musik

Kantor Wilhelmsson: Det blev mycket negativt nu, men jag ska säga att jag bitvis gillade stämningen i M och att det var roligt när Peter Lorre gömde sig. Det är bara svårt att justera intrycken när filmerna blivit så hyllade under så lång tid.

Balloonfighter: Ja, det fanns ju trots allt ett par spännande scener. M krossas snarare av de förväntningar man fått efter att ha läst mängder av tokhyllningar, än av sina egna brister.

Kantor Wilhelmsson: 6
Balloonfighter: 6

1932. Freaks

Vad är detta? Skräckfilm (! samt ?) om karaktärerna på en liten karneval och en dvärg som blir lurad av en fullvuxen kvinna.

Varför? En film från tidigt 1930-tal vars budskap är att även gravt funktionsnedsatta personer är människor blir per automatik intressant. Freaks har också viss kultstatus och filmens kändaste scen har bland annat återskapats av Simpsons och South Park.

Balloonfighter: Jag var så himla sugen på Freaks efter att jag sett den här trailern. Jag hade inte direkt några förhoppningar om att det skulle vara en genuint bra film, men gick igång på dumheten. En av filmens taglines är "Can a fully grown woman truly love a midget?". Vem kan motstå sådan dumhet?

Att kritisera filmen för de usla skådespelarinsatserna känns inte helt motiverat. Regissören Tod Browning valde att arbeta med riktiga "freaks" när han skildrade en freakshow-cirkus, men att filmen känns som en riktig B-film beror på mer än bara det. Vad har du att säga om intrigen?

Kantor Wilhelmsson: Påfrestande. Jag vet inte om det beror på att Browning är en kass regissör eller om han bara inte har någon kvalitetskontroll. Klippen är alldeles för korta och hattiga - regissören checkar in hos tio-femton olika "freaks" i några sekunder för att de ska leverera ett platt skämt eller för att vi ska få se hur de ser ut eller beter sig. Det finns nästan inget sammanhang på hela första halvan av filmen, det är bara små freak-vinjetter.

Detta kanske hade varit kul om karaktärerna var fascinerande eller sympatiska på något sätt, men det tillåts de inte riktigt vara. Browning bygger allt på deras utseenden. Att en man utan armar och ben skulle vara märkvärdig i sig är inte ett koncept som åldrats så väl.

Balloonfighter: Ja, det är lyteskomik och lytesskräck (om det finns ett sådant uttryck), men Brownings sensmoral är ändå att det är de "normala" människorna i filmen som är monster. Det är supenenkel sensmoral, men man får komma ihåg att filmen är från 1932 och budskapet var provocerande när filmen släpptes. Har du trots din ljumma inställning någon favorit bland karaktärerna?

Kantor Wilhelmsson: Jag tyckte om maskmannen. Jag tyckte särskilt om karaktären som spelade honom efter att jag läste att han brukade lurpassa på folk på set och skrämma dem med ett blodisande skrik.

Balloonfighter: Jag gillade killen som var utklädd till typ en kyckling med stora glasögon.

Kantor Wilhelmsson: Har du någon behållning av att titta på såna här dåligt åldrade b-filmer eller blir det bara tröttsamt för dig också efter ett tag?

Balloonfighter: Jag kan nog ta mig genom de flesta filmer som har något att säga om sin tid och är någorlunda intressanta eller underhållande. Freaks säger en del om hur man betraktade människor som avvek och hur lite som krävdes för att anses vara just ett freak. En av karaktärerna i filmen har som enda freaky grej att han stammar och en av kvinnorna kallades "Half man, half woman" för att hon såg lite manligare ut från ena sidan.

Just i fallet med Freaks så är utförandet tyvärr väldigt tafatt. Det är som att Browning överhuvudtaget inte orkar eller vet hur man ger en film substans - eller att det här var gränsen för hur kontroversiell man kunde vara på den tiden. Det borde finnas stoff i det här upplägget för att göra en film som är bra på riktigt, men jag tror inte att 1930-talets USA var redo för ett Carnivàle. Det korta svaret på din fråga blir: nej, i längden funkar det inte. Man orkar inte skratta åt en film särskilt länge.

Avslutningsvis: är det så här vi ska fira när du till slut har hittat en ny roomie?

Kantor Wilhelmsson: Lätt!

Balloonfighter: 3
Kantor Wilhelmsson: 3