Veckans historiska film: Vecka 8: 1933-1934: "Queen Christina" och "L'atalante"

Trettiotalet har inte varit riktigt så spännande som skäggen hoppats. En kunde ju tro att ljudfilmen skulle innebära en explosion i både kvalitet och kvantitet, men hittills har det varit svårt att hitta rätt bland alla tusentals Shirley Temple-filmer. Den här veckan lyckades vi i alla fall vaska fram en bra Greta Garbo-rulle, och en fransk film som kändes som en spirituell föregångare till Franska Nya vågen.

1933. Queen Christina

Vad är detta? Påkostat kostymdrama om svenska Drottning Kristinas kärleksaffär med ett spanskt sändebud. Ingen verklighetsförankring.

Varför? Vi var nyfikna på Greta Garbo, som ingen av oss sett en hel film av.

Balloonfighter: Vi har nått fram till 1933 och lagt en tredjedel av 1900-talet bakom oss. Det har varit en stundtals rätt seg resa och ribban för bra skådespeleri ligger rätt lågt för tillfället. Just därför kändes det verkligen som en frisk fläkt när Greta Garbo gjorde entré som en självsäker och bångstyrig drottning Kristina. Queen Christina har ett helt annat tempo än filmerna vi har sett tidigare och är manusdriven på ett helt annat sätt. Det kändes skönt att se.

Kantor Wilhelmsson: Ja! Jag hade inte riktigt förstått grejen med Greta Garbo innan jag såg den här filmen. Hon levererar en stor pondus och en självklar charm rakt igenom. Det känns svårt att tänka sig någon annan i huvudrollen. Kanske är det också för att resten av ensemblen är ganska anonym och mest består av en massa brittiska gubbar. Queen Christina är en enmansshow, men jag tar tacksamt emot det, för det känns som filmen förstår sin styrka.

Som du sa är Christina betydligt mer manusdriven än något vi sett tidigare - framför allt är dialogen ofta snabb och fyndig och allmänbildad, till exempel i scenerna där Kristina låtsas vara en man. Det är skönt att känna att manuset är skrivet av folk som är åtminstone lika normalbegåvade som man själv är.

Balloonfighter: Ja, det känns som att Queen Christina är gjord av människor som har lärt sig hantverket bakom ljudfilm. Min främsta kritik av filmen är att det är en grov Hollywoodifiering av drottning Kristinas livsöde. Det är få svenska monarker som är genuint intressanta, men Kristina är en av dem. Hon hade ett stort kulturintresse och bjöd bland annat René Descartes till hovet, konverterade till katolicism, abdikerade, flyttade utomlands och verkade inom Roms kulturliv, var totalt ointresserad av män och därtill är både hennes könstillhörighet och sexualitet omdebatterad.

Drottning Kristina var en onekligen en mycket komplex person, men den enda del som filmen lyckas inkludera är abdikeringen. Visst, filmen är bara inspirerad av drottning Kristina, men den går ändå miste om massor av spännande material. Det verkar som att Garbo var inne på samma spår. I ett brev till en vän skrev hon "Tänka sig att Kristina abdikerar för en liten spanjors skull! Jag trodde i det längsta att det skulle se ut som det vore av leda vid det hela och en evig längtan efter frihet".

Jag har två frågor som enbart du i hela världen kan besvara:

1. Vad tror du om en nutida filmatisering av drottning Kristinas liv?

2. Tror du att Greta Garbo såg sig själv i drottning Kristina?

Kantor Wilhelmsson: Ja, jag accepterade rätt så tidigt att det här var en slick popcornversion av Drottning Kristina. Kärlekshistorian är ju helt påhittad och bara trams egentligen. Men hantverket var så pass bra - och framför allt så mycket bättre än jag trodde - att jag lät mig sugas med. Några scener var genuint konstnärliga också, som den (numera klassiska) när Kristina memorerar rummet där hon tillbringat natten med spanjoren.

1. Jag tror det kan funka, men vad du frågar efter är kanske snarare en bra dokumentär? Ska man fiktivisera Kristina kan man i och för sig ta upp många intressanta personlighetsdrag och spännande enskilda händelser, men det är svårt att göra en sammanhängande film av alltihop. Kanske speciellt eftersom man inte känner alla hennes motivationer. Har sett flera biopics som haft problem att använda personernas livsöde som uttryck för något, och då kan man lika gärna läsa en bok.

2. Hurså? Du menar att hon identifierade sig med uppstudsigheten och frihetslängtan?

Balloonfighter: Ja, jag tänkte något i stil med att Garbo var en väldigt bråkig person som sa vad hon tyckte, att hon möjligen var homosexuell och drog sig tillbaka när hon stod på toppen av sin karriär.

Kantor Wilhelmsson: Ja, det är sympatiskt. Kan tänkas!

Jag hade inte några särskilda invändningar mot Christina, bortsett från att den var lättsmält. Å andra sidan var det kanske precis vad filmprojektet behövde.

Balloonfighter: 7
Kantor Wilhelmsson: 7

1934. L'atalante

Vad är detta? Fransk skildring av livet på en pråm för ett ungt, nygift par.

Varför? Sågades av samtida kritiker, men både filmen och Vigo har i efterhand fått hög status och har inspirererat franska nya vågen-regissörer.

Kantor Wilhelmsson: Jag kan tänka mig det här scenariot:

L'atalante släpps 1934. Den gör ingen större succé då, och är sedan bortglömd i ett tjugotal år, innan regissörerna och kritikerna inom Franska Nya Vågen lyfter upp filmen i rampljuset i början av sextiotalet. De hyllar den då som epokgörande, impressionistisk och äkta. Sedan går åren och andra kritiker stämmer in. Precis som med så många urgamla filmer (M, Metropolis, Pandora's Box) blir det svårare att våga säga emot hyllningarna ju längre tiden går.

För L'atalante är inte så spännande. Filmen har ett realistiskt tonfall och vissa ovanliga kameravinklar, men historien är osammanhängande och bitvis rätt hafsigt berättad. Den har enorma problem med rytm vilket leder till 20-30 stendöda minuter i filmens mitt innan det börjar hända saker. Tyvärr var det väl tillräckligt för att förlora ditt intresse?

Balloonfighter: Ja, L'atalante var filmen jag haft svårast för att fokusera på sen katastrofala Pandora's Box. Jag skulle vilja tycka om L'atalante för atmosfären och det för tiden ganska udda berättandet där det inte hände särskilt mycket. Jean Vigo har kallats för "ett av få verkliga original som har arbetat inom filmkonsten". Människor som säger sådana dumheter tycker antagligen att filmen är poetisk för att det ibland inte händer så mycket och mustig för att det ibland dyker upp skäggiga sjömän som sjunger. L'atalante känns som nedtonad proto-Emir Kusturica.

Fanns det något du engagerade dig för i filmen?

Kantor Wilhelmsson: Jadå, Pere Jules var en rolig karaktär och även trollerikillen lyste upp filmen under de få minuter han syntes. Här finns ändå fina skisser av rotlösa människor i samhällets utkant. Tyvärr matchas det inte av filmens miljöer. Porträttet av Paris på 1930-talet är ett enormt missat tillfälle - bara bakgator och tågstationer och inomhushak filmade alldeles för tätt inpå.

Även pråmen som huvudpersonerna lever på är förvirrande filmad - man vet aldrig riktigt vilket rum man befinner sig i, eller hur dessa rum hänger ihop. Det är en lite klaustrofobisk film, och det går aldrig att vila i miljöerna tillräckligt länge för att ta in stämningen till 100%.

Balloonfighter: Jag kan i teorin uppskatta L'atalante för att den trots allt sticker ut för sin tid och ett par scener var fina att titta på, men det är aldrig ett bra betyg när man har svårt att koncentrera sig på en film. Jag har inget vettigare än så att säga. Kan du, som åtminstone minns filmen ordentligt, summera den på ett klatschigt sätt så att våra läsare får veta Sanningen?

Kantor Wilhelmsson: Nygift par går runt på en pråm och fånar sig och grälar. En äldre, lynsig båtsman fångar makans uppmärksamhet och hon har ett uppslitande gräl med sin man. Sedan flyr hon ut i Paris och är kvasi-hemlös i några dagar innan båtsman hämtar hem henne och alla återförenas i glädje. Cue end credits.

Kantor Wilhelmsson: 5
Balloonfighter: 4