Veckans historiska film: Vecka 18: 1948-1949: "Den tredje mannen" och "Sent om våren"

Vi avslutar 1940-talet med två filmer som känns väldigt framåtpekande. Den tredje mannen är en visuellt avancerad thriller som tar ut nya riktningar för genren, medan Sent om våren är ett oerhört lågmält drama som mest jobbar med symbolik.  

1948. Den tredje mannen

Vad är detta? Brittisk film noir om en kioskdeckarförfattare som reser till efterkrigstidens Wien och dras in i en mystisk mordgåta.

Varför? Den tredje mannen anses av många förståsigpåare vara en av tidernas bästa filmer. Och så har den ett soundtrack bestående av enbart cittramusik!

Kantor Wilhelmsson: När Den Tredje Mannen släpptes 1948 var många av de film noir-konventioner som vi hackade på tidigare under projektet redan etablerade. Den här filmen bryter upp mot schablonerna på två spännande sätt:
1. Den utspelar sig i Wien efter andra världskrigets slut. Istället för att bygga egna kulisser för actionscenerna använder filmen själva staden som spelplats, och hittar klaustrofobiska stämningar bland kullerstensgator och sönderbombade byggnader.
2. Det märkliga soundtracket, som alltså enbart består av en cittraspelare.

Var dessa två element tillräckliga för att dra in dig i den hårdkokta storyn?

Balloonfighter: Jag tyckte att Den tredje mannen undvek fällorna ganska väl och mycket var nog musikens förtjänst. Anton Karas cittramusik påminner väldigt mycket om musiken i "Curb your enthusiasm" och det är svårt att ta en film med sådan musik helt på allvar. Och det kanske var regissören Carol Reeds intention också? När en scen började hänfalla åt det töntigt hårdkokta (se: Double Indemnity) så fyllde musiken en viktig funktion i att lätta upp det hela.

Jag tyckte också att handlingen var ganska spännande på ett par ställen, men framförallt tyckte jag om alla scener som innehöll Orson Welles. Den mannen har så jävla mycket utstrålning.

Kantor Wilhelmsson: Helt klart, han sög åt sig all celluloid på filmremsan så fort han var i bild.

Jag måste erkänna att jag inte blev helt klok på musiken. Det är samtidigt ingen lättsam eller skämtsam film som den ackompanjerar... Jag läste någon recension som kallade den positiva cittran för "ihålig", som ett glädjelöst skratt, liksom för att betona det cyniska efterkrigs-Wien, men det hörde jag inte riktigt heller.

Jag tror den här filmen missade mig med några tum. Det var bra underhållning men stämningarna och musiken och storyn bildade ingen vidare helhet för mig. Å andra sidan tyckte jag inte om Citizen Kane eller Casablanca heller. Man kanske ska ha upplevt 40-talet, eller åtminstone 50-talet, för att förstå de stora 40-talsfilmena?

Balloonfighter: Kanske. Vi har ju hittat riktiga guldkorn från 40-talet i Svart Narcissus och Sullivan's Travels, och Cykeltjuven levde upp till hyllningarna. De tokhyllade deckarna har varit betydligt svårare att ta till sig dock. En kvinna som ligger med en man hon inte är gift med eller en lång film som går ut på att en man blir skjuten har inte så mycket till chockvärde idag. Jag minns inte ens riktigt vad det var för brott filmens skurk hade begått. Hade han sålt penicillin på svarta marknaden? Det är inte så chockerande.

Kantor Wilhelmsson: Jag tror det är en fascination vid arketypiska skurkar och dåliga människor som känns lite ytlig idag efter nyanserade antihjältar som Walter White och Tony Soprano. Jag har svårt att titta på Harry Lime och se något annat än en storspelande Orson Welles med coola repliker.

Balloonfighter: Ja. Jag kommer antagligen inte att minnas Den tredje mannen för mycket mer än sitt soundtrack och Orson Welles, men jag vill ändå ge den att den var underhållande och stundtals spännande.

Kantor Wilhelmsson: 7
Balloonfighter: 7


1949. Sent om våren

Vad är detta? Stillsamt familjedrama av Yasujirô Ozu om en 27-årig kvinna som bor hemma med pappa men börjar manas till giftermål av sin omgivning. 

Varför? Ingen av oss hade tidigare sett något av Ozu, en av de första stora japanska auteurerna. 

Balloonfighter: Mitt spontana betyg på Sent om våren var en trea. Jag var ofantligt uttråkad av filmen, men efter att ha låtit hjärnan vara med och betygssätta bestämde jag mig för att höja betyget till en fyra. I efterhand kan jag ändå uppskatta en del sympatiska aspekter av filmen, som att den handlar om en kvinna (i vår ålder) som inte riktigt verkar vara särskilt intresserad av att gifta sig.

Jag nämnde mina betyg för att Sent om våren utgör en milstolpe i filmprojektet. Har vi någonsin varit så här oeniga i betygssättningen tidigare? Och såg du något i filmen som jag missade?

Kantor Wilhelmsson: Nej, såhär skilda åsikter har vi aldrig tidigare haft om en film. Men förutom att jag ska förklara varför jag är positiv till filmen tycker jag du borde befoga din kritik, mer än att du blev uttråkad!

Sent om våren var för mig en meditativ och stämningsfull film om det oundvikliga i förändring och tidens gång. Det finns säkert kopplingar till hur den japanska samhällsstrukturen förändrats, för den sortens bortgifte som utspelar sig i Sent om våren tror jag inte är så vanlig idag.

Tragedin i filmen är att ingen av karaktärerna är särskilt nöjda med omständigheterna - pappan tvingas ljuga om sina framtidsutsikter för att dottern ska gå med på att gifta sig, och dottern vill inget hellre än att bo kvar hos sin far, men samhället driver igenom förändringen i alla fall - något annat hade inte varit socialt accepterat. Det finns en sorgsenhet och vanmakt här som går igenom hela filmen, och de fina pittoreska japanska miljöerna börjar så småningom kännas jätteledsna.

Balloonfighter: Det var antagligen precis det jag tyckte var så otroligt tråkigt - alla människor som bara gick runt och var ledsna utan att ta tag i problemen. Jag vet inte ens om de var medvetna om att de var deprimerade? Och ja, visst finns det något fint i det som jag uppskattar rent intellektuellt men att se en massa deprimerade japaner gå runt och tycka synd om sig själv är ju inte direkt roligt. Det säger sig väl sig själv. Och det kunde inte direkt räddas av klyschiga naturbilder (löv som vajar i vinden etc.).

Kantor Wilhelmsson: Hur hade de kunnat "ta tag i problemen" i en så rigid samhällsstruktur?

Balloonfighter: Som alla andra handlingskraftiga japaner: genom seppuku.

Kantor Wilhelmsson: När du skriver att de tyckte synd om sig själva låter det som att de är uttråkade 2000-talshipsters, vilket inte riktigt är fallet här... Om du tvingades till giftermål mot din vilja för att du skulle frysas ut av hela samhället annars, kanske du inte heller skulle vara så glad?

I en film som jag annars gillade har jag dock två saker att rikta kritik mot. 
Den första handlar om vad du skrev om löven som vajar i vinden och så vidare. Jag har förstått att Ozu blivit väldigt hyllad för sin symbolik, men för mig faller den ofta platt. När han filmar vågor som slår mot en strand - utan koppling till resten av filmen - bara för att uppenbart visa hur tiden går och låter allt passera, är det på gränsen till banalt.

Den andra kritiken riktar jag mot karaktärerna, som är uttrycksfulla och välspelade i alla scener men saknar lite personlighet. Jag hade brytt mig ännu mer om pappan och dottern om de inte varit så besvärande vanliga och småtrista.

Trots allt hade jag rätt stor behållning av den här filmen. Hur är det med dig, kan du tänka dig en Ozu till?

Balloonfighter: Det skulle väl vara Tokyo Story i så fall, men jag känner inte direkt att jag missar något om vi skippar den. Det känns betydligt roligare att vi ger oss på den andra japanska regissörsgiganten, Akira Kurosawa, nästa vecka!

Balloonfighter: 4
Kantor Wilhelmsson: 7