Veckans historiska film: Vecka 19: 1950-1951: "Demonernas port" och "Floden"

Filmprojektets 50-tal får en långsam och otillfredsställande start trots två demonregissörer.

1950. Demonernas Port ("Rashomon")

Vad är detta? Japanskt drama som kretsar kring ett mord och hur olika de fyra vittnena upplevt händelsen.

Varför? Akira Kurosawa är en extremt hyllad regissör och Balloonfighter hade bara sett De sju samurajerna sedan tidigare (Kantorn hade sett den, Ikiru och Ran).

Kantor Wilhelmsson: Demonernas port är utan tvekan en milstolpe i filmhistorien. Den banade väg för den japanska filmens intåg i väst, etablerade Kurosawas karriär internationellt och bidrog med många nya visuella berättartekniker.

Allt detta har jag läst mig till, för när jag tittar på filmen förstår jag ingenting. Demonernas port är tekniskt slående, men innehåller gapigt överspel, klumpigt melodramatiska repliker och en jättefånig scen där en död man talar genom ett medium. Kan du förklara, Orpon?

Balloonfighter: Det enda som imponerade på mig var egentligen filmens shtick med fyra separata skildringar av samma händelse. Det är ett berättartekniskt grepp som vi inte riktigt har sett tidigare i årets filmprojekt, även om Victor Sjöström var inne på lite samma spår, om än mer invecklat.

Det som främst skrämmer bort allt mitt intresse är filmens teatraliska ton och allt överspelande. Och slagsmålsscenerna är bland det klumpigaste jag har sett. Är våldet i Demonernas port antitesen till det i Hidden dragon, crouching thingy?

Kantor Wilhelmsson: Slagsmålsscenerna är inte bara fula, de är också oerhört dryga. Man hade kunnat kapa ett antal minuter från de långa scenerna där huvudpersonerna bara gör klumpiga kullerbyttor i lövhögar. Å andra sidan tyckte jag om hur Kurosawa filmade själva skogen, regnet och karaktärernas ansikten.

Jag känner samma sak inför den här filmen som inför Det sjunde inseglet - en sönderhyllad superklassiker som visar sig vara rätt så larvig och inte så lite teatralisk. Men där Bergman har gjort väsentligt bättre filmer börjar jag fundera på om jag verkligen gillat något som Kurosawa gjort. Tror du att kejsaren saknar kläder, eller rör jag mig på för djupt vatten nu?

Balloonfighter: Jag tyckte att De sju samurajerna var helt okej, men utöver det snygga fotot (i den och i Demonernas port) har jag svårt att se storheten. Det blir inte så mycket bättre än hyfsad teater i svartvitt liksom. Jag tycker bättre om Det sjunde inseglet än Demonernas port. Det sjunde inseglet är en bagatell, men en charmig sådan som jag faktiskt skrattade åt ett par gånger.

Vi kommer väl att ge Kurosawa en chans till med Akira Kurosawas drömmar från 1990? Den låter sjukt pretentiös och charmig.

Kantor Wilhelmsson: Helt klart. Jag är beredd att kalla det här "tidig" Kurosawa också. Rent visuellt är den ofta väldigt talande och spelar fint med ljus och skugga. Det som avskräcker allra mest är inte filmen i sig utan att folk hyllat den så mycket. Då blir slutscenen, när karaktärerna pratar i storvulna floskler om människan och tron på livet, rena chocken. Filmen når Rom - öppen stad - nivåer i klumpighet och jag skäms lite i fåtöljen.

Kantor Wilhelmsson: 5
Balloonfighter: 5

1951. Floden ("The River")

Vad är detta? Drama i Technicolor av Jean Renoir om en liten engelsk familj i Indien som förändras av en amerikansk soldats ankomst.


Varför? Vi var inspirerade av både Renoir (två projektfilmer hittills) och av Black Narcissus (1948), som gjorde spännande saker med Technicolor. 

Balloonfighter: Efter att Jean Renoir imponerat på oss med både Den Stora Illusionen och Spelets regler såg jag väldigt mycket fram emot The River. Renoirs känsla för att skapa fina och roliga karaktärer, blandat med färgstark technicolor och Indien, lät som ett givet framgångsrecept. Och så det faktum att Wes Anderson inspirerades av filmen när han gjorde Darjeeling Limited.

Jag har hittills inte fått mina förväntningar lika brutalt nedslagna som av The River. Det känns som att jag ser en spin-off på Lassie eller Black Beauty. Vad fan är det här, Kantorn?

Kantor Wilhelmsson: Ja vad är det här... Jean Renoir borde skämmas ögonen ur sig. Det har bara gått tio år sedan han regisserade (minst) två komplexa, underhållande filmklassiker - nu kommer han med en film föga mer komplex än "Lilla Huset på Prärien".

The River har, trots fina miljöer, en platt regi med slöa klipp och fullt med fade-outs som bryter flowet mellan scenerna. Den har karaktärer mer irriterande och självheliga än de värsta Deepak Chopra-anhängana. Den har ett skrattretande manus som domineras av en präktig, föreläsande berättarröst - när inte filmen låter mödrar, inramade i Heliga Maria-poser, uttrycka sig om att "kvinnans enda syfte är att föda". I mitten av filmen dör en liten unge utan någon vidare dramatisk pondus. Jag är beredd att kalla det här för filmprojektets första riktiga superkalkon.

Balloonfighter: Jag har satt lägre betyg på andra filmer i år. Till skillnad från till exempel Double Indemnity så var The River skrattretande dålig. Jag hade heller inga större problem med att fokusera på filmen, bortsett från en liten Minecraft-session...

Det enda som, för min del, hjälper The River en bit upp på betygsskalan är det färgstarka fotot och den indiska musiken. Man önskar ju att man hade kunnat få se och höra det där utan töntig voice-over förvisso.

Kantor Wilhelmsson: Några fina foton räddade den en bit ja. Och så har den väl ett visst...historiskt värde? Men tempot är så slött och ojämnt att det är svårt att ens ha glädje av den som dokumentär. 

Jag tycker inte det är värt att lägga mer tid på den här filmen, men måste säga att karaktären John, som är 30+ men ligger på en mental nivå av 13, är en av de vidrigaste douche-män jag sett i en film. Har du något att tillägga?

Balloonfighter: Jag är nöjd när jag har fått ur mig att John och Harriett är de fulaste människorna som någonsin fastnat på cellulosa. Renoir verkar ha castat sin ensemble i Neanderdalen. Nu glömmer vi det här och går vidare.

Balloonfighter: 3
Kantor Wilhelmsson: 2