Veckans historiska film: Vecka 22: 1954: "Storstadshamn"

Sällsynt upptagna majdagar för de båda skäggen, men vi missar aldrig en vecka!


1954. Storstadshamn ("On the waterfront")

Vad är? Marlon Brandos genombrottsroll som en f.d. proffsboxare som arbetar för en korrupt hamnarbetar-maffia.

Varför? En väldigt omtalad och ikonisk film som ingen av oss hade sett.

Kantor Wilhelmsson höjer rösten:
Trött, stissig och utmattad efter en stor konsertdag satte jag mig för att titta på Storstadshamn. Förutsättningarna var mediokra - desto mer imponerande hur snabbt jag sögs in i filmen.

Jag skulle vilja påstå att Storstadshamn markerar en ny epok i filmprojektet. Det är första filmen för i år där jag upplevt riktigt realistiskt, oforcerat skådespel. Bortsett från Menschen am Sonntag har det annars varit mycket Dramatiska repliker!, yviga gester och överspel, även i de bästa filmerna.

Lite av detta finns även i Storstadshamn men också en spontan, improvisatorisk känsla för hur människor beter sig, som nästan får filmen att kännas som en 70-talsproduktion. Den är filmad med ett naturligt gehör för sina lokaler och låter gärna ruffiga typer röra sig fram och tillbaka i bild för att öka på realismen. Till och med det svartvita jobbar till filmens fördel, när hamnen framstår som ännu skitigare och mer likformig när den bara består av olika nyanser av grått.

I centrum för allt detta står Marlon Brando, som var anledningen till att jag intresserade mig för filmen. Det är svårt att överdriva hur bra han är. Vid något tillfälle sluddrar han fram en halvreplik, inte ens ett helt ord, och det är ändå så övertygande, exakt i karaktären, charmigt och uppkäftigt. Brandos utstrålning och kroppsspråk är så äkta och gripande att han äger varje litet klipp han är med i. Han är ett med sitt hantverk.

Manuset är lite mer standardaktigt och det är inte svårt att gissa hela plotten i förväg. Filmen har en av de mest uppfriskande aktiva präster jag sett - den har också en otacksamt träig och gammaldags kvinnlig huvudroll, som är lite jobbig att titta på idag. Samtidigt gör hela skådespelarensemblen en stark insats i att försöka matcha Brando och de många statisterna bidrar med spännande utstrålning.

Vi är nu inne i den del av filmhistorien där kvaliteten inte alltid avgörs av vad filmen säger, utan hur det sägs. Detta är så spännande för mig. Storstadshamn är en finkänslig och uttrycksfull film som höjer sig över de flesta konventioner och pekar framåt mot resten av seklet.

Balloonfighter sätter ner foten: 

Storstadshamn är den första filmen i årets filmprojekt som känns genuint modern och befriad från teatraliska uttryck. Det är lätt att se Elia Kazans verk som en andlig föregångare till några av Francis Ford Coppolas och Martin Scorseses filmer.

Den främsta behållningen i Storstadshamn är att se en ung Marlon Brando i huvudrollen. Det är få skådespelare som har hans förmåga att verka koka under ytan oavsett vad de säger.

Storstadshamn är ett väldigt välgjort tidsdokument och en realistisk - men aldrig tråkig - skildring av utsatta karlakarlar ur arbetarklassen. Jag tänkte mer än en gång på Frank Sobotka och de andra hamnarbetarna i andra säsongen av The Wire. Det är gött att vi har nått en era där filmmediet har mognat på riktigt och regissörer börjar hitta egna uttryck som inte är hämtade från teaterscenerna.

Kantor Wilhelmsson: 8
Balloonfighter: 8