Veckans historiska film: Vecka 23: 1955: "Pather Panchali"

Två män med ett skägg återvänder till Indien för ett historiskt viktigt fattigdomsdrama.

1955. Pather Panchali

Vad är detta? Den mycket långsamma historien om en liten fattig familj i Bengalen, Indien.

Varför? Inflytelserik film som fick två uppföljare och förebådade nya trender av naturalism och realism i film från såväl Indien som Frankrike och Japan.

Kantor Wilhelmsson: Det här är andra gången på mindre än en månad som du tvingar mig att se en indisk film. Våra projektfilmer från Indien (Barfi!, The River) har hittills varit katastrofala. Hur försvarar du detta beteende?

Balloonfighter: Jag får väl börja med att be om förlåtelse och lovar att jag ska se över mitt eget beteende. Jag har lärt mig den hårda vägen att "indiska miljöer" inte på något sätt borgar för kvalitet. I fallet Pather Panchali så får jag skylla främst på Mark Cousins som i den annars utmärkta dokumentärserien The story of film: An odyssey hyllade filmen och beskrev den som den viktigaste film som gjorts i Indien. Om Pather Panchali är det bästa de har så tycker jag att vi bojkottar Indien hädanefter. Kan du förlåta mig? Och kanske hitta några små ljusglimtar i filmen?

Kantor Wilhelmsson: Jag har svårt att formulera någon konkret kritik mot Pather Panchali. Jag kan uppskatta miljöerna och naturalismen, och även beundra sitarmusiken (trots att den blev oerhört sövande efter ett tag). Mitt enda problem med filmen är egentligen att den aldrig fångar intresset. Det är alldeles för lätt att tappa fokus och skita i vad som händer på skärmen. Jag skulle vilja säga att det beror på att karaktärerna är väldigt statiska och att första timmen är monoton, men jag är inte alls säker. Tror du att det kan finnas en grundläggande skillnad i västerländsk vs. österländsk dramaturgi här? Pather Panchali bygger trots allt mot en tragedi, även om det tar en evighet att komma dit. 

Balloonfighter: Jag vet inte. Jag är så besviken att jag inte orkar tänka mycket längre än att filmen är dålig för att den är dålig. Jag visste att Pather Panchali skulle handla, delvis, om pojken Apu som lullar omkring på den indiska landsbygden, men hade hoppats att den skulle vara mer som kazakiska Tulpan som vi såg i fjor. Det var också en film med rätt barskrapad handling, men det vägdes upp av charmiga karaktärer som betedde sig som riktiga människor. Jag kan, i teorin, uppskatta det realistiska tonläget i Pather Panchali, men jag är totalt ointresserad av allt som händer på skärmen. Enda gången jag hajar till är när den jätteäckliga tanten gaggar.

Kantor Wilhelmsson: Kanske är filmen stillastående för länge. Det kan också vara så att regin helt enkelt inte fungerar. Konflikterna känns väldigt statiska - mamman är dömande och gnällig, pappan oansvarig och lat, sonen nyfiken och tanten gaggar. Repeat ad nauseum. Det vore gött med någon slags utveckling.

Kan du tänka dig att semestra i Indien? Jag har en gång lovat vårt största fan att aldrig åka dit.

Balloonfighter: Nej, aldrig. Det är människor överallt och jag gillar varken curry eller new age-flummerier. Indien ser ut som min värsta mardröm. Fast lite färggladare.

Kantor Wilhelmsson: 3
Balloonfighter: 3