Veckans historiska film: Vecka 29: 1963-1964: "8½" och "Paraplyerna i Cherbourg"

1963. 8½

Vad är detta? Fantasifull Fellini-klassiker om en förvirrad filmregissör som genomgår en kreativ kris. 

Varför? En av Kantorns absoluta favoritfilmer, som han gärna ville visa för Orpon inom ramen för detta projekt. 

Kantor Wilhelmsson: Okej, risken att jag blir långrandig här är ca 100%, så jag tänkte försöka hålla samtalet kravlöst och försiktigt fråga vad du tyckte om denna film?

Balloonfighter: Jag tyckte mycket om den! Det är en film fylld med metagrepp, snygga bilder och trams - vilket råkar vara ett av mina favoritrecept när det kommer till film. Du får gärna lov att bli långrandig. Du har gått och funderat på den här filmen under flera års tid. Hit me!

Kantor Wilhelmsson: Det finns såklart mycket att säga här - om meta-aspekten, om det fria fantiserande berättandet (som måste varit extra nyskapande 1963), om alla konstfulla människoporträtt, om all kritik man kan rikta mot 8½ som redan pekats ut av filmen själv i förväg...

...men jag tror den återkommande anledningen till att 8½ stannat med mig är att jag helt enkelt får ett oerhört lyckorus varje gång jag ser den. Slutet känns för mig alltid som en fullständig katharsis, när filmen i verkligheten blir den film som huvudpersonen Guido misslyckats med att göra.

8½ har en stor igenkänningsfaktor för mig när det kommer till konstnärligt arbete: att vilja skapa något ur inget, detta till synes lönlösa jobb bara för att lägga ytterligare ett verk till den enorma kulturhistorien, fylld av röster som redan nu håller på att tyna ut och glömmas bort - men också rädslan för att vara ett fejk, att inte duga till något, försöken att skapa mening i en vardag som är kaosartad och bara faller sönder hela tiden...

Det är en film som flera gånger är på väg att falla platt - antingen sväva alldeles för långt ut i fantasier, eller tappa tråden bland det myller av viljor och karaktärer som omringar Guido - men alltid lyckas hitta meningen igen. Filmen är som en trapetsdansör som lutar sig lite för långt ut för kanten och sedan mirakulöst räddar sig tillbaka på fötterna.

De lyriska barndomsscenerna sågas hårt av Guidos författarkritiker som "sentimentala eskapader", och episoderna kring den katolska kyrkan kallar han för "meningslösa, utan hederlig intellektuell bakgrund" men Fellini försöker inte göra en stoisk genrefilm eller en kritik av det ena och det andra, han vill bara få med allt.

Han vill visa att det inte finns en enda liten vrå av hans liv som inte kan vara ett mänskligt uttryck - allt ifrån ett stort vräkigt rymdskepp till en löjlig liten steppdansare får vara med i det röriga, organiska konstverket - alla karaktärer, hur kärleksfulla eller självgoda eller träiga de är, ges en mening bara för att de existerar. Jag har alltid gillat den här filmen för att den är så accepterande. Den slår mig alltid som ett humanistiskt kärleksbrev, lite som hur jag också uppfattar Roy Anderssons filmer.

Sedan måste man ju älska 8½ för att den är en bättre kritik av Fellinis filmer än någon kritiker någonsin mäktat med. De gubbsjuka tendenserna som vi tidigare varit inne på får ju en rejäl genomgång, eller vad säger du?

Balloonfighter: Jag har ju inte sett mycket Fellini (Caribias nätter samt eventuellt halva La Strada), men 8½ ger onekligen en fin bild av vad som pågår i regissörens huvud och liv under inspelningarna av hans filmer. 8½ är en väldigt fin film om att göra en film och jag gillar verkligen det varma kaoset. Fellini har en helt annan ton än till exempel Barton Fink och Synecdoche, New York som rör samma ämne. 8½ framstår som så levnadsglad och rastlös i jämförelse.

Kantor Wilhelmsson: Fanns det några delar av kaoset som du gillade mer än andra? Harem-scenen kanske? Eller Saraghina?

Balloonfighter: Jag gillade båda scenerna, men byggandet av rymdskeppet tar nog ändå priset i kaoskategorin.

Kantor Wilhelmsson: Haha ja jag älskar rymdskeppet. Det känns så talande för hur lite koll regissören (Guido) har på vad han vill göra.

Sista frågan: Var det lagom mycket ångest i filmen? Jag får alltid extremt ont i magen av scenen när alla vill fråga ut Guido och han inte har någon aning om vad han ska säga...

Balloonfighter: Som sagt, jämfört med många andra filmer om kämpande regissörer och författare, så tyckte jag att 8½ kändes väldigt lättsam. Och jag ser det bara som positivt. Guido känns snarare disträn än ångestfylld.

Fråga: Kan du förklara varför dialogen är så dåligt synkad?

Kantor Wilhelmsson: Det var helt enkelt så Fellini, och flera andra italienska regissörer, gjorde. De spelade in all video först och lade på audio i efterhand. I den här filmen är det extra dåligt synkat men eftersom kameran rör sig så fritt tycker jag ofta berättelsen kommer undan med det.

Apropå lättsamheten - jag läste att Fellini hade en lapp bredvid kameralinsen där det stod "Kom ihåg, det är en komedi."

Balloonfighter: Hahaha! Bästa lappen. När jag sitter på ett tråkigt möte eller har diarré eller bråkar om arvet med mina syskon så vill jag att någon sticker in en lapp som det står "Kom ihåg, det är en komedi" på.

Balloonfighter: 9
Kantor Wilhelmsson: 10


1964. Paraplyerna i Cherbourg

Vad är detta? Franskt kärleksdrama/musikal i vilken hela dialogen pratsjungs.

Varför? Tja, vi tyckte det vore lite roligt att inkludera en färgglad musikal.




Recension: 



Balloonfighter: 5
Kantor Wilhelmsson: 5