Veckans historiska film: Vecka 30: 1965: Pierrot le Fou

1965. Pierrot le Fou

Vad är detta? Lite dampig och tramsig film av den franska nya vågen-ikonen Jean-Luc Godard.

Varför? Det verkade kul med en tidig postmodernistisk film.

Kantor Wilhelmsson: 

Raka rör nu då:

Jag förstår varför Godard är viktigt rent historiskt. Jag kan se att där finns idéer och ett unikt intryck som inte liknar någon annan auteur. 

Men hans filmkonst får mig att må så otroligt dåligt. 

Jag vill inte ens gå in på kritisk kommentar, som att de skulle vara kvasi-inellektuella eller tomma, utan nöjer mig med att säga att det här är film som gör mig fysiskt illamående. 

De ständiga brotten mot allt sammanhang och den konstanta självmedvetenheten gör mig totalt kräkfärdig. 

I en scen i Pierrot le Fou spelades ett musikstycke som de avbröt och startade om hela tiden. 

Det fick mig att vilja kasta saker på teven.

 Jag har förstått att du får den här sortens känslomässiga reaktion av Tatis filmer. Hur är ditt intryck av Godard?

Balloonfighter: 

Ja, jag har mått oerhört dåligt av att se Tati. 

Jag kan inte riktigt förklara det heller, 

vilket du åtminstone verkar kunna göra med Godard. 

Jag tror att det har att göra med att hans filmer

 är som att se sina egna sämsta dagar. 

De 

där 

dagarna 

när 

alla 

småsakerna går fel - 

dörrhandtag som lossnar, 

glassar som tappas, 

kläder som spills 

ner, 

skrikiga barn på bussen... 

Fruktansvärt!!!

Godard däremot hade jag inga större problem med. Han är onekligen en enerverande regissör, men jag tyckte att det fanns tillräckligt många roliga detaljer i Pierrot le Fou för att det skulle fungera. Jag tyckte om sådant som att

huvudpersonerna plötsligt hade en livs levande räv på matbordet och att den kvinnliga huvudkaraktären sjöng en glad låt samtidigt som det låg en mördad man i lägenheten. Men vissa scener var bara slöseri med vår tid.

Fanns det någon scen som du fann mer outhärdlig?

Kantor Wilhelmsson: Ja, jag måste ändå säga att så mycket som jag avskyr Godard var det här nog en av hans bättre. Anna Karina och Jean-Paul Belmondo är snygga tillsammans och färgerna är bjärta och fina. En scen där de grälar över vad de gillar i livet kändes nästan äkta, och en annan scen när de går och sjunger i skogen höll på tillräckligt länge för att bryta ner mitt försvar.

Problemet är att även dessa scener förstörs av att Godard hela tiden måste göra oss uppmärksam på alla sätt han bryter mot filmkonventionerna, och därför finns det ingenstans i filmen jag kan vila. Såhär känns Godard för mig:

Det är som att jag står i en folksamling och försöker ha en konversation med en intressant person, men detta omöjliggörs hela tiden av att en annan person petar mig i magen hela tiden (så det gör ont, typ med knivar). Så jag ger upp om den första mänskan och försöker istället prata med den här andra personen, men då tar en tredje person fram en megafon och skriker i mina öron samtidigt som någon kastar myror i mitt ansikte. Jag försöker nu fokusera på upplevelsen av myrorna, men då börjar någon suga av mig, men avbryter hela tiden denna process för att kasta kallt vatten över min bröstkorg. Jag försöker nu bara låta kaoset strömma över mig, men då tar någon och leder mig genom folkmassan och säger att han vill visa något Viktigt - innan han börjar snurra mig tvärs över asfalten så jag blir illamående. Det är fruktansvärd ångest. Under vissa delar av Pierrot le Fou började jag titta bort från skärmen för att skona mig själv.

Balloonfighter: Haha, det låter fruktansvärt. Jag förstår verkligen vad du me

nar, men Godards krystade cineastprovo

kationer stör mig inte så mycket. Första 70-80 minutern

a tyckte jag att det var nästan genomgå

ende underhållande popkonst. Men sen blev jag mätt. Väldigt mätt. När vi såg den si

sta halvtimmen kändes det som att vi hade suttit och sett på den här fil

men sedan tidig morgon. Men jag våga

r nog ändå hoppas på att vi slår nytt rekord i betygsskillnad. Vad sätter du?!

Kantor Wilhelmsson: 2
Balloonfighter: 6