Veckans historiska film: Vecka 40: 1976-1977: "Network" och "Eraserhead"

1976. Network

Vad är detta? Ett nyhetsankare går bananas och en TV-station börjar exploatera honom. Satir över TV och massmedia av Sydney Lumet som gjorde fina 12 angry men.

Varför? Det är en film med mycket gott rykte och det verkade spännande att hoppa rakt in i 70-talets zeitgeist.

Balloonfighter: Network var en av mina mest emotsedda 70-talsfilmer. Jag har hört berömmande ord om filmens manus, spänning och mörka humor. Till viss del skriver jag under på det. Det är väldigt roligt första gångerna den åldrande nyhetsuppläsaren skiter i allt och börjar säga vad han tycker istället för att göra sitt jobb. Men filmen känns rätt daterad i sin kritik av samhället och media. Vad tycker du om Network som 70-talsskildring?

Kantor Wilhelmsson: Som tidsdokument tycker jag att Network är den mest spännande 70-talsfilm vi sett. Det är fascinerande att se dåtidens kommunister porträtteras, och roligt att höra vad som anses vara början på samhällets förfall: maffia och bilstölder. Det uppskruvade tonläget funkar till filmens fördel eftersom ingen av de medverkande lär ha haft en aning om hur mycket värre det skulle bli på 2010-talet... I Network talas det om en "tevegeneration" som lever genom dumburken, men det är ju rätt så kultiverade människor om man jämför med dagens avtrubbade Facebook-och iPhone-konsumenter.

Som film tycker jag att Network är väl gapig och hysterisk. Det blir många predikningar där karaktärer skriker och gormar, något som kanske var mer populärt 1976 än idag? Jag bryr mig inte så mycket om relationsdramat, hur mycket det än försöker vara en TV-metafor, och önskar att det hade varit ännu mer produktionsintriger. Du?

Balloonfighter: Ja, Network tappar mig när den mot slutet blir allt för inriktad på relationsproblematik. Jag hade, precis som du, helst sett att den fortsatt handla om spelet bakom kulisserna. Det var just det jag tyckte var så bra med Lumets 12 arga män.

Jag hade lite svårt för den kända "I'm as mad as hell, and I'm not going to take this anymore"-scenen. Sådana scener fick filmen att framstå som väldigt 70-talsidealistisk.

Kantor Wilhelmsson: Du menar att i verkligheten hade ingen brytt sig?

Balloonfighter: Dels det, men också för att det kändes som filmen prackade på mig ett fånigt budskap.

Kantor Wilhelmsson: Kanske. Jag hade svårt att ta något på allvar efter den bisarre nätverkschefen och hans Evangelium kring avhumanisering... Däremot tyckte jag Network var väldigt rolig stundtals. Särskilt dråplig var scenen när våldskommunisterna satt i källaren och diskuterade sändningstider och programtablåer.

Tror du att en såhär bred satir hade kunnat funka idag? En film som dissar hela smartphone-kulturen, näthatet eller Twitter? Det känns som det hade varit svårt att göra på bred front utan att det blivit fånigt.

Balloonfighter: Det gjordes en film 2006 som var inne på lite samma spår. Idiocracy handlar om en vanlig slacker från vår tid som hamnar i framtiden. Där framstår han som ett geni eftersom alla människor bara har blivit konstant dummare. Resultatet av den filmen verkar främst ha varit att obegåvade killar ser den och tänker "haha shit, det är fan sant!". Och det är nog en stor risk att en film som dissar smartphones upplevs som både gubbig och ytlig i sin kritik.

Jag tror att det är väldigt svårt att göra Network idag. Även om det filmen kritiserar har blivit mångdubbelt värre, så är det ständiga mediaflödet en så väsentlig del av våra liv att det inte går att kritisera utan att låta som en jävla new ageare.

Kantor Wilhelmsson: Alternativt hade man kunnat flytta ut i skogen och bara titta på fåglar / spela piano. Har du tänkt på det?

Balloonfighter: Varje dag. :(

Balloonfighter: 6
Kantor Wilhelmsson: 7

1977. Eraserhead

Vad är detta? David Lynchs märkliga debut som långfilmsregissör, fylld med äckliga varelser och påfrestande ljudmattor.

Varför? David Lynch, hallå.

Kantor Wilhelmsson: Eraserhead är David Lynch debut, och mer än någon annan Lynch-film jag sett tycker jag att den känns genomskinlig, nästan enkel. En man i trettioårsåldern (med samma märkliga hårsvall som Lynch) går runt i mörka industrimiljöer och instängda lägenheter och försöker komma underfund med den märkliga varelse han har satt till världen.

Här finns otäcka drömbilder som nästan alla handlar om graviditet och föräldraskap - flickvännen vaknar av att ormvarelser letar sig ur hennes vagina, mannen blir plötsligt förvandlad till ett monsterbarn i andras ögon, när han är otrogen och flyr sitt ansvar sjunker paret ner i något slags (foster)vatten...

Det skulle vara lätt att applicera ett amatörpsykologiskt filter på Eraserhead, något man inte kan säga om Lynchs senaste filmer, som är svårare att fånga in och förklara. Tycker du att detta var en komplex film?

Balloonfighter: Nej, det tycker jag inte men jag kan ändå förstå varför folk lockas att analysera den. Jag har svårt att engageras av det här och det känns mest som att jag tittar på ett långt avsnitt av Salad Fingers. Samtidigt blir jag ändå ganska imponerad av att David Lynchs debutfilm besitter en så personlig atmosfär och inramning, något som inte minst beror på soundtracket (som David Lynch själv spelat in).

Jag blev ganska irriterad av det ständigt mullrande och skrapande soundtracket. Jag förstår att det är poängen, men det fick mig att vilja stänga av ljudet emellanåt. Hur illa tyckte du att det var?

Kantor Wilhelmsson: Som konstmusiker, vars jobb det är att lyssna aktivt på musik hela dagarna... tyckte jag faktiskt det var helt okej? Kanske var det för att bruset höll en så jämn ljudnivå.

Även jag är imponerad av Lynch hantverk, inte minst med tanke på att Eraserhead filmades i portioner över fem år. Det märks inte alls på slutresultatet, som känns konsekvent och bitvis övertygande läskigt. Delar av Eraserhead är ren skräckfilm, och då blir det desto häftigare att samma person stått för både ljud, bild och specialeffekter.

Men även skräckfilmer behöver någon slags relief. Eraserhead är ungefär lika maniskt tryckande precis hela tiden och till slut stänger jag bara av hjärnan. Inte av irritation utan av liknöje.

Balloonfighter: Jag gillade de äckliga specialeffekterna i Eraserhead och framförallt "barnet" som ser ut att vara gjort av ett flått lammfoster. Men jag tyckte att det var extremt svårt att leva sig in i den här filmen, på sin höjd satt jag och beundrade hantverket och funderade över likheter och skillnader med Lynchs senare verk.

Har du någon klar favorit bland Lynchs verk?

Kantor Wilhelmsson: Jag har sett i princip allt nu - utom Twin Peaks, vilket är och förblir en av mina mest pinsamma popkultur-luckor. Jag får nog säga att Mulholland Drive fortfarande är min Lynch-favorit, den är en så pass bra blandning av drömspel och psykologisk skräck. Eraserhead hamnar långt ner på Lynch-listan (efter Elefantmannen, Straight Story och Lost Highway) men det är trots allt en riktigt hygglig debut som jag är glad att jag sett.

Kantor Wilhelmsson: 6
Balloonfighter: 6