Veckans historiska film: Vecka 41: 1978-1979: "Höstsonaten" och "Stalker"

1978. Höstsonaten

Vad är detta? Västtysk film av svenske Ingmar Bergman, inspelad i Norge för brittiska pengar. Drama om en en berömd pianist och hennes skitjobbiga (Balloonfighters ordval) vuxna dotter.

Varför? I filmen spelas preludium i A moll av Chopin på piano, två gånger. Tanken är att tolkningen av Chopin avslöjar personligheten hos de två pianister som utför stycket, först Eva, sedan Charlotte, och att det därmed blir ett sätt för Charlotte att förödmjuka sin dotter.
- Det är en sådan film.

Kantor Wilhelmsson: Jag vill ställa en fråga till dig Orpon:

Tror du att relationen mellan en mor och dotter någonsin kan bli något annat än en kombination av känslor och förvirring och förstörelse?

Balloonfighter: Kantorn, jag tror att det är en väsentlig del av samtliga mänskliga relationer. Men jag tror också att dynamiken mellan mor och dotter kan rymma ömsesidig respekt och outsinlig kärlek.

Personligen tror jag att ingenting bygger broar mellan individer såsom konst och klassisk musik. På vilket sätt har musiken underlättat för dig i kommunikationen med dina föräldrar? Har du några erfarenheter som skulle kunna hjälpa Eva och Charlotte i deras gemensamma läkeprocess?

Kantor Wilhelmsson: Jag har nog ändå alltid känt mig älskad, och barndomens fromma löfte om denna kärlek kan mycket väl rymmas i ett skuttande Schubert-impromptu, eller varför inte en förtjusande liten Mozart-sonat. 

Däremot talade vi inte så mycket om musik hemma. Vi ville kanske inte sätta ord på det allra heligaste, eller så insåg vi att högtravande och uppblåsta diskussioner inte gör musiken ett enda litet andantino bättre.

Vad far genom ditt huvud när du hör Schumanns "Aufschwung" på radion i denna film, och huvudkaraktären Eva - som själv ska föreställa hobbypianist - frågar om hon vågar störa "konserten"? Känner du också att hon borde veta att detta inte är någon "konsert" utan ett karaktärsstycke, och dessutom ett av de mest spelade från tonsättaren?

Balloonfighter: Jag blir självklart provocerad. Samtidigt slår tanken mig att en sådan blunder är av alltför allvarlig magnitud för att ha tillkommit av slump eller slarv.

Är det ens möjligt att Ingmar Bergman undgår en sådan viktig detalj?

Eller är det i själva verket så att Bergman genom detta vill förmedla något om Evas sinnesstämning - kanske är det ett sätt för honom att poängtera att hennes bästa dagar ligger bakom henne, att hon börjar förlora greppet och aldrig kommer kunna mäta sig med sin mor?

Jag var personligen hänförd av Sven Nykvists sublima bildspel. Hur betraktade du samspelet mellan bild och manus i Höstnougaten?

Kantor Wilhelmsson: Färgerna, Orpon - färgerna! Mättade röda som en kvinnas läppar, ibland bruna och gula som löven efter en höststorm, ja överhuvudtaget får man verkligen berömma herr Nykvists blommiga palett. Jag var kanske inte lika upp i dagen av inramningen, men det kanske är för att jag inte tycker om att titta på gråtande medelålders kvinnor i närbild, vem vet?

Den yngre systern, dock - hon bär på en åkomma som vi alla bär inom oss: autismen. Vill du berätta vad autism och utvecklingsstörning har betytt för dig och vad som hände i ditt känsloliv när du såg Lena Nyman i denna film.

Balloonfighter: Autism är för mig inte bara ett sjukdomstillstånd - det är också en av de starkaste metaforerna vi har för utanförskap och oförmåga att kommunicera. I Höstsonaten får vi se hur Lena Nyman kämpar för att få fram orden - de där orden hon har längtat så länge efter att få yppa för sin moder... men det går inte. Och hennes mor fortsätter att vara kall och likgiltig inför sin dotter. Bergman målar här upp en bild som inte bara existerar på individnivå, utan även på ett samhälleligt och ja - själsligt plan. För mig var detta en stark upplevelse som på ett djupare plan gav mig insikt i det som för en del människor är vardag.

Slutligen: hur ser du detta verk i förhållande till andra verk av Ingmar Bergman? Vilken fas tror du att han som konstnär befann sig i när han skapade Höstnougaten?

Kantor Wilhelmsson: Jag tror han ville göra en film om sin mamma, om att försöka begrava gammal själsvånda och ändå ge henne en smula upprättelse. Den fina slutscenen slår mig som ett brev från Bergman till sin (då avlidne?) mor - här blir hans film ren katharsis, och den scenen drabbar mig mer än de svulstiga bråken som framstår som lite endimensionella. Höstsonaten framstår i sin stora helhet som ojämn och lite ensidig i sina kvinnoporträtt, och jag hade klarat mig utan Chopin-föreläsningarna, men här fanns också ögonblick av stark äkthet och intensitet.

Kantor Wilhelmsson: 6
Balloonfighter: 6

1979. Stalker 

Vad är detta? Andrej Tarkovskys filosofiska sci-fi om en mystisk avspärrad Zon som gömmer ett rum där man kan få sina önskningar uppfyllda. Två män anlitar en guide för att nå fram till rummet. Finns även som PC-spel.


Varför? Kantorn ville hemskt gärna se denna omtalade och gåtfulla film.

Balloonfighter: Inledningsvis gnällde jag mycket över att jag inte alls var på humör för en lång, deppig och sepiatonad rysk film. Bildkvalitén i början av filmen var så ful att den såg ut att höra hemma i mitten av 20-talet istället för i slutet av 70-talet, men sen hände något. Stalker öppnade upp sig med både kameraarbete och färgskala och jag hade inte alls något emot det långsamma tempot. Istället satt jag och beundrade de långsamma inzoomningarna och de fantastiska postapokalyptiska miljöerna. Eller de helt vanliga ryska miljöerna kanske. Vad fastnade du mest för? 

Kantor Wilhelmsson: Jag hade höga förväntningar på Stalker. Jag hoppades på en sugande och hypnotisk film med stark miljökänsla och underliga filosofiska utsvävningar. Och det var mer eller mindre exakt vad jag fick! Precis som du har jag invändningar mot den ofokuserade inledningen, och bitvis är dialogen lite väl kryptisk och ofullständig, men annars gillar jag allt med Stalker.

Framför allt fastnade jag för huvudkaraktären, en man som säger sig kämpa för människans hopp och svaghet. Det svävar en dubbeltydighet över hela berättelsen - antingen är stalkern en idiot som bara hittat på Rummet och leder Författaren ocn Professorn vilse, eller så är han nästan en kristusfigur, en man som hittat en större nåd i världen, men ständigt blir nedgjord av de intellektuella männens cynism.

Bland det häftigaste med Stalker var hur den använde sig av det som inte syntes i bild för att spela med våra förväntningar. En skabbig lägenhet som presenteras i början av historien visar sig i slutet innehålla bokhyllor med vackra prydnader, vilket kastar nytt ljus över huvudpersonen. Och genom hela expeditionen spelar Tarkovsky med döda vinklar och avskärmade perspektiv, vilket skapar mycket atmosfär. 

Ärligt talat är jag mest impad av att en flera minuter lång scen genom en tom tunnel där kameran rör sig i sirap kan vara så spännande. Höll filmen din uppmärksamhet hela vägen till slutet?

Balloonfighter: Nej, inte riktigt. Jag blev rätt uttråkad av det smått osammanhängande filosofiska tjafset som började uppta alltför stor del av filmen mot slutet. Jag tyckte att Stalker var som bäst när karaktärerna bara rörde sig genom nergångna fabriker och naturområden och inte sa så mycket. Men det är ju okej när nästan varje bildruta i filmen är så genomtänkt och snygg.

Kantor Wilhelmsson: Det har diskuterats vad Stalker egentligen handlar om, eftersom filmen håller sig så öppen för tolkning. Upplevde du att den handlade om någonting eller blev det bara ett "mood piece"? 

Balloonfighter: Jag skulle säkert kunna påstå att filmen handlar om religion, sökande efter mening i tillvaron eller om det rämnande kommunistiska projektet i Sovjet... men jag dränerades på mina bullshit-safter när vi diskuterade Höstsonaten. Kan jag inte bara få tycka att det var 2½ timme med trevliga färger på min TV? 

Kantor Wilhelmsson: Fair enough! 

Balloonfighter: 8
Kantor Wilhelmsson: 9