Sidor

söndag 9 november 2014

Veckans historiska film: Vecka 45: 1984-1985: "Paris, Texas" och "Kairos röda ros"


1984. Paris, Texas
Vad är detta? Tysk-franskt drama inspelat i USA om en skäggig man med minnesförlust.

Varför?
Regissören Wim Wenders är en lucka för oss båda och stillbilder från filmen såg fantastiskt fina ut.


Kantor Wilhelmsson: De Två männen med ett skägg har nu avverkat nästan två hela filmprojekt, med en totalsumma på 157 titlar sedan januari 2013. Bara i år har vi sett 79 historiska långfilmer och det är klart att en viss filmtrötthet infinner sig.

Paris, Texas spolade bort den tröttheten totalt. Jag satte mig för att titta en halvtimme eller så men kunde inte slita mig från skärmen på den 146 minuter långa speltiden och efteråt var jag helt matt och kunde inte göra något annat på resten av kvällen.

Filmen har brister - en smula sentimentalitet, inte världens mest originella tema, lite för närvarande soundtrack - men Paris, Texas är ändå, för mig, en av de mest övertygande filmer vi skrivit om på den här bloggen. Jag älskar miljöerrna, fotot, det råa skådespelet och den fängslande bildrytmen. Jag vill nästan inte skriva för mycket om storyn eftersom den innehöll en del överraskningar, men jag tyckte så mycket om hur den fick ta all tid den behövde och jag tyckte varenda människa på skärmen storspelade.

Vad tyckte du?

Balloonfighter: Jag kan, tyvärr, bara hålla med. Paris, Texas har en väldigt behaglig rytm och är olik allt annat vi har sett i år. Miljöerna och fotot är fantastiska och nästan varenda bildruta skulle fungera som stillbild. Jag blev rentav lite fnissig av uppspelthet i en av scenerna där två karaktärers ansikten smälter ihop. Paris, Texas måste rent bildmässigt vara den snyggaste filmen i år, tillsammans med Stalker?

Jag blev väldigt glad av soundtracket som är skrivet av bluesgitarristen Ry Cooder som är en jävel på slidegitarr. Hade du föredragit någon annan inriktning på soundtracket? Satt du ständigt och hoppades att nästa musikstycke var skrivet av Palestrina?

Kantor Wilhelmsson: Nej, inte alls. Min enda invändning var att soundtracket hördes nästan hela tiden. I vissa scener blev det nästan sitcom-komiskt när slidegitarren återigen ackompanjerade karaktärernas känslotillstånd. Jag uppskattar verkligen det stilrena - att det inte fanns en enda poplåt eller klassisk orkester på hela soundtracket - men kanske hade det varit ännu snyggare om det fått vara helt tyst emellanåt.

Jag kan nästan inte ösa nog med beröm över hur metodiskt Paris, Texas lägger fram sin historia. Den börjar mitt i ett mysterium och länge ser det ut som att den kommer utveckla sig till något hårdkokt eller kriminellt, eller kanske en Rainman-liknande film. Det dröjer lång tid innan jag får syn på filmens genre. Jag gillar också att delar av backstoryn aldrig fylls i, vilket gör upplevelsen betydligt mer öppen.

Vad tyckte du om Hunter? Är det bara jag, eller är han den minst störiga sjuåring som setts på film?

Balloonfighter: Jag var väldigt imponerad av Hunter! Dels spelade han väldigt bra, men framförallt gillade jag hur karaktären reagerar på händelserna i filmen. Det är svårt att exemplifiera utan att spoila, men Hunter reagerar aldrig med billiga tårar utan istället med nyfikenhet, envishet och humor. Det är så långt från överspelande äckelbarn som Haley Joel Osment i skräckfilmen A.I. man kan komma.

Kantor Wilhelmsson: Ja! och hans kommentarer kändes alltid så smarta och roliga. Överhuvudtaget känns det som att Wim Wenders lyckades med alla människor i filmen, även de mest irrationella. Mitt på en bro i regnet står plötsligt en gubbe och skriker ut sina osammanhängande domedagsbudskap över motorvägen. Huvudkaraktären Travis går förbi efter en lång stunds skrikande och klappar honom på axeln. Jag tycker om att det fanns plats för såna detaljer.

Vi ser nu fram emot nästa Wenders-milstolpe: Himmel över Berlin, nästa vecka. Tyvärr verkar det inte som att han har gjort mycket bra på senare år, men något ska man väl ha 80-talet till?

Balloonfighter: 9
Kantor Wilhelmsson: 9

1985. Kairos röda ros
Vad är detta? Komedi av Woody Allen om en olycklig och drömsk servitris på 1930-talet och en filmkaraktär som kliver rakt ut ur bioduken och förälskar sig i henne.


Varför? En av de bäst mottagna filmerna från Woodys 80-tal, med en söt story som ingen av oss hade sett.

Balloonfighter: Kairos röda ros är en av mina få Woody Allen-luckor. Jag hade en period när jag såg allt han gjort - förutom de titlar som han inte själv medverkar i. I flera fall blir de filmer som Woody Allen inte spelar i ganska påfrestande eftersom man så tydligt märker vilken karaktär som han från början skrev åt sig själv. Det blir helt enkelt inte särskilt roligt att se någon annan spela Woody Allen (se t.ex. Kenneth Branagh i Celebrity). I Kairos röda ros finns det ingen uppenbar Woody Allen-karaktär, förmodligen eftersom han inte skulle passera som en klassisk Hollywood-stjärna.

Kairos röda ros utgår från den barnsliga idén om att en filmkaraktär skulle kliva genom duken/rutan och in i ens liv. Det är gulligt, men lite väl uppenbart till stor del. Tycker du att Woody Allen lyckas skruva till upplägget tillräckligt mycket för att göra filmen intressant?


Kantor Wilhelmsson: Nästan! Jag gillar trots allt att han går in för upplägget till 100%. Det hade varit lätt att låta Cecilia vara den enda som märker när Tom Baxter lämnar duken och då hade vi fått en betydligt tråkigare film. Nu är irritationen hos de andra rollgestalterna och regissörens frustration och ilska en stor källa till underhållning. Kul är också scenerna när Baxter förvirrad besöker bordell och hamnar i slagsmål.

Sedan gillar jag att filmen för en gångs skull har en sympatisk kvinnlig huvudkaraktär. Cecilia känns aldrig som ett språkrör för Woodys haranger om sex eller relationer, utan som en sympatisk tjej i en något olycklig livssituation.

Kairos röda ros är trots detta inte den vassaste av Woody-filmer (även om den är bra mycket bättre än de svagaste - jag tittar på dig, Match Point...). Håller du med och har du någon aning om varför?

Balloonfighter: Jag tycker framförallt att Kairos röda ros känns väldigt lättviktig. Trots att filmen snuddar vid allvarliga ämnen som hustrumisshandel så ger den mig inte särskilt mycket. Jag fnissar åt scenen där de övergivna filmkaraktärerna bråkar med biopubliken och ett par andra skämt, men det är svårt att engagera sig mer än så i filmen. Kairos röda ros är rätt harmlös och intetsägande, men på ett mysigt matinéartat sätt. Och det är väl inte helt otänkbart att det var precis det som var Woody Allens vision?

Kantor Wilhelmsson: Ja, det är självklart helt okej... jag tror inte jag hade klarat av ännu en supergripande film denna vecka.

Om Kairo... mest är lättviktig och småputtrig tycker jag ändå den vinner värdighet för

 - Nu kommer spoilers! -

slutet, som liksom räddar filmens tema. Det här är trots allt ingen banal kärlekshistoria, utan ett kärleksbrev till film och att fortsätta drömma, hur nedslående verkligheten än ser ut. Det tyckte faktiskt jag var värt en

Kantor Wilhelmsson: 7

Balloonfighter: 7

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar