Veckans historiska film: Vecka 47: 1988-1989: "Who framed Roger Rabbit" och "The Killer"

1988. Who framed Roger Rabbit

Vad är detta? Amerikansk noir-komedi om en alternativ värld där tecknade figurer samexisterar vid sidan om den verkliga världen 1947. Har blivit något av en klassiker för sin blandning av tecknat och filmat material och användandet av kända tecknade figurer i en mörkare kontext.

Varför? Ingen av oss hade sett filmen sedan barnsben och vi trodde att den skulle innehålla roliga skämt för en vuxen publik som undgått våra omogna prepubertala hjärnor.

Kantor Wilhelmsson:  Who framed Roger Rabbit var säkert en stor grej på sin tid. Bortsett från den unika blandningen av spelfilm och tecknat är det fascinerande att se karaktärer från Disney och Warner Bros. i bild på samma gång. Någon på IMDb beskrev det som ett "mirakel" att filmen överhuvudtaget kunde existera.

Jag vet inte jag. För mig var Who framed Roger Rabbit en tröttsam noir-pastisch med gapiga skämt, trista karaktärer och jätteful sexism. Meningen är väl att det ska vara roligt när en tecknad kanin droppar klyschor som "I am getting too old for this". Men manuset är varken fyndigt eller subtilt och har ingen djupare botten. Det är bara en massa självbelåtna riff på välkända tecknade figurer.

Jag har hört rykten om att du har liknande åsikter... Tror du filmen var roligare i slutet av 80-talet?

Balloonfighter: Jag tror definitivt att filmen var roligare för en dum publik då. Det är lätt att förstå att man blir imponerad av blandningen av spelfilm och tecknat och detta står sig hyfsat väl än idag. Samtidigt är det en film som vill ta tecknade figurer till en vuxen publik, men gör det med extremt obegåvade och platta skämt. Filmens enda verktyg för att vända karaktärerna till vuxna är genom att ha plumpa anspelningar på sex varenda gång en kvinnlig karaktär visas i bild. Men för en publik som nöjer sig med lite glada färger och teknikens under måste det här ha varit värsta kalaset 1988.

Vi har sett många filmer med dålig kvinnosyn under filmprojektets (snart) 2 år och ytterst få filmer har klarat Bechdel-testet under årets historiska filmprojekt. Om du gjorde en spontan topp 5 över filmerna med sämst kvinnobild hittills, skulle Who framed Roger Rabbit komma med?

Kantor Wilhelmsson: Okej då

Veckans historiska filmprojekt: 

Filmerna med sämst kvinnosyn 1904-1988

1. Floden (1951)

Innehåller en scen där mamman till huvudpersonen deklamerar (till smäktande stråkar och med patos i rösten) att kvinnans enda syfte i livet är att föda mannens barn.

2. Die Büchse der Pandora (1929)

En kvinna som ligger med mer än en (1) man anses vara roten till all världens ondska.

Citat från Orpon: 

"Frisinnad kvinna med sexualdrift döms till fängelse, tvingas att bli prostituerad, säljs till en egyptisk bordell och mördas slutligen av Jack the ripper. En Jack the ripper som efteråt gråter, som för att understryka att han inte ville göra det - men fan vad Lulu förtjänade att dö!"

3. Who framed Roger Rabbit (1988):
De kvinnliga karaktärerna är: a) en storbystad femme fatale som bara existerar genom sin sexualitet, b) en "äckligt ful" men överkåt kvinna som jagar huvudpersonen och används som comic relief (fräscht, Disney) och c) den tråkiga kylskåpsfrun som bara gnäller och tänker på tråkiga praktiska saker som ekonomi och parets säkerhet. 

4. The Searchers (1956)

John Waynes kompanjon får en indianfru på halsen och hon porträtteras som ett undergivet djur som man behöver misshandla lite lätt för att få henne att förstå någonting. Det riktiga kärleksintresset är istället en redneck-girl utan tillstymmelse till integritet som klappar i händerna när manliga män slår ihjäl varandra för hennes gunst. 

5. Broken Flowers (1919)

Svaga kvinnor i offerroller rakt igenom, särskilt den kvinnliga huvudkaraktären vars skörhet upphöjs till den sista vackra tussilagon på en äng eller något annat äckligt.

Har jag glömt någon?

Balloonfighter: Nej, mycket bra lista. Det största problemet annars i år har ju varit att kvinnor inte är med i filmerna överhuvudtaget eller bara figurerar i bakgrunden, men de du nämner är ju direkt misogyna. Who framed Roger Rabbit gjordes tre decennier efter den näst nyaste filmen i den listan så jag kan inte riktigt tycka det är okej, även om det är gjort med intentionen att filmen ska vara en throwback till klassisk noir. Kan vi inte bara förbjuda noir för all framtid nu? Det är fan inte ens kul när det parodieras.

Kantor Wilhelmsson: Ja. Mellan oss båda har vi sett kanske på en höft 2000 filmer från alla genrer, länder, stilar och år och i alla fall jag kan utan tvekan säga att noir är den sämsta genren av alla.

Sista frågan: Jag läste att Bill Murray var påtänkt för Bob Hoskins huvudroll, men de fick inte tag på honom vid casting-tillfället. När Murray läste detta i efterhand bröt han ihop av frustration. Tror du att en Bill Murray kunde räddat den här filmen eller var den bortom t.o.m. hans räddning?

Balloonfighter: Knappt, det skulle behövas en annan regissör och förmodligen mindre inblandning från Disney-direktörernas sida. Men Bill Murray hade definitivt gett filmen en mer ironisk vinkel, vilket hade varit välbehövligt.

Jag tycker att filmens koncept är ganska roligt. Om man strök noir-skiten, castade Bill Murray i hans prime och skildrade de tecknade figurernas vuxna sidor genom existensiell ångest istället för Parlamentet-trötta sexskämt tror jag att det här hade kunnat fungera.

Kantor Wilhelmsson: 3
Balloonfighter: 3

1989. The Killer

Vad är detta? Actionfilm av John Woo om en känslosam mördare och en snut som vägrar spela spelet. Kulor flyger, stuntmän hoppar, Chow Yun-Fat ler förföriskt och soundtracket spelar panflöjt och munspel.

Varför? Vi var trötta på långsamma konstfilmer och ville avsluta 80-talet med lite underhållning. Dessutom har The Killer hög status i sin genre, blev en genombrottsfilm för Woo och har influerat många actionregissörer. 

Balloonfighter: Jag tror att The Killer är den kitschigaste film vi har sett i år. Och i det här fallet skulle jag påstå att det är något positivt. Det är en underhållande pastisch på västerländsk action och är sprängfylld med snabba klipp, ständiga (och softade) flashbacks, ostiga musikval och ljudeffekter hämtade från Duke Nukem. Det här är så jävla dumt, men en del av mig älskar det. Förstår du varför den här filmen charmar mig eller tror du att jag har gått sönder? 

Kantor Wilhelmsson: Jag förstår precis. Till skillnad från The Raid: Redemption som vi såg i fjol, som sannolikt bara kan uppskattas av folk med helårsprenumeration på Guns'n'Ammo, är The Killer överdriven och känslosam, full av stora gester och sällan tråkig. Jag riktigt ser John Woo gnugga sina händer i registolen och utropa "fan vad ball!" när kameran gör en dramatisk svepning och Chow Yun-Fat skjuter ihjäl två goons mitt under en kullerbytta.

Bitvis känns The Killer nästan som ett arkadspel eller ett tidigt shoot'em up, där skurkarna dyker upp på löpande band i dörröppningar och korridorer. Det var också väldigt mycket bromance i filmen. Och vilka är vi om inte Två män med en bromance?

Balloonfighter: Jag tror att The Killer slår något slags bromance-rekord.

Det jag hade svårast för med filmen var att skilja på karaktärerna. Och nej, inte för att alla är asiater, utan på grund av att alla karaktärer i filmen verkar ha identiska känsloliv. Alla hoppar omkring, slår kullerbyttor och skjuter folk till höger och vänster men har samtidigt drabbande flashbacks och starka känslor som endast kan uttryckas med panflöjtsmusik och ett och annat hårmetal-riff med olagliga mängder reverb.

Hade du någon favoritscen i filmen? Jag skrattade högt åt en scen (mild spoiler!) där en massa män skjuter på varandra i en stor lokal fylld med levande ljus och duvor. Kombinationen av ett par hundra höga stearinljus och ett par dussin fritt flygande duvor är så fruktansvärt komisk. Jag kan verkligen se framför mig hur John Woo har suttit och tänkt ut det här och njutit av tanken på hur jävla coolt det kommer att se ut.

Kantor Wilhelmsson: Alla flashbacks var helt vansinniga. Det var svårt att veta om filmen skämtade när den flashade tillbaka redan efter 10 minuters speltid - till en scen vi såg för fem minuter sedan! Det var så retarderat, men också lite charmigt.

Min favoritscen var när Killern och Snuten sprang in i varann hemma hos det blinda kärleksintresset och försökte dölja för henne att de hade pistoler riktade i varandras nunor. Det var en riktigt farsartad scen och jag gillade att filmen gav plats för sånt.

Det är väldigt svårt att sätta betyg på The Killer och jag känner att våra vanliga kriterier, om vi nu har några sådana, knappast gäller i det här fallet. Det var i alla fall inte den tråkigaste film vi såg under 80-talet.

Balloonfighter: Nej, jag har ingen betygsmall för den här sortens film. Underhållning: 9 + intellektuell stimuli: 3. Och så några pluspoäng för charm tycker jag gör den värd en 7 ändå.

Kantor Wilhelmsson: Då sätter jag en 6a bara för att motverka  konsensusbildningen, Numb-nuts.

Balloonfighter: 7
Kantor Wilhelmsson: 6