Artist: Kendrick Lamar
Album: To pimp a butterfly
Utgiven: 15 mars 2015
Innehållsförteckning: frijazz-saxofoner, smurfröster, bitches, politik, fläskiga elgitarrer
Sagt om skivan: "To Pimp a Butterfly is a densely packed, dizzying rush of unfiltered rage and unapologetic romanticism, true-crime confessionals, come-to-Jesus sidebars, blunted-swing sophistication, scathing self-critique and rap-quotable riot acts." - Greg Tage, Rolling Stone
Varför? 9.3 i betyg på Pitchfork, galen hype i hiphop-kretsar och önskemål från Basse.
Orpon: Jag säger det direkt: jag hatar det här. Under albumets första 10 spår fick jag verkligen kämpa för att inte stänga av och ge upp. Inte för att skivan, liksom Måns Zelmerlövs Perfectly damaged, var provocerande slätstruken utan på grund av att den är så otroligt enerverande att den påverkade mig rent fysiskt. To pimp a butterfly är en extremt stressande skiva med låtar som består av off-beat rap med smurfröst, autotune-refränger, frijazz-saxofoner i bakgrunden och smetig George Clinton-funk.
Jag har väldigt svårt att få grepp om det här. Jag älskar jazz och hiphop, men det är här är fruktansvärt. Är hela skivan ett skämt - en drift med den moderna hiphopens konventioner? Är det musik skriven av en sinnessjuk människa? Är det Konst?
Kantor Wilhelmsson: Vad ska jag skriva om det här egentligen? Det låter oerhört effektsökande, rastlöst, omoget och in-your-face. Institutionalized är som en konstig blandning av Outkast och Snoop Dogg fast utan humor. Goofy synthar och röstförvrängningar överallt som känns som hiphopens motsvarighet till pruttljud. Men framför allt är Kendricks röst... riktigt... jobbig?
Orpon: Ja, den är riktigt enerverande. Om man ska säga något positivt om honom så är det väl att han åtminstone har en hyfsat mångsidig röst. Allt han gör med rösten är skit, men det är åtminstone en hyfsad variation. Som hela Bristol-skalan på en gång.
När hörde du senast en skiva som var så påträngande och jobbig att lyssna på?
Kantor Wilhelmsson: Längesen. Jag läser att Kendrick vill få lyssnaren att känna sig obekväm, och det lyckas han ju bra med. Det är alltid något i ljudbilden som stör och fuckar runt - om inte det är Kendricks egen röst, eller ful-pitchade versioner av den, så är det skränande saxofoner eller sönderklippta pianoackord eller elgitarrer som just kommit in i målbrottet. I 78 minuter och 51 sekunder.
Jag vill säga något lovvärt om skivans blandning av stilar, men det är för mycket, för grällt och migränframkallande. Lila och grönt och brunt på en gång.
Har du något fint att säga om texterna?
Orpon: Nej,men enligt andra recensenter finns det tydligen en stark berättelse om afroamerikaners situation på To pimp a butterfly. Synd att det är så svårt att lyssna på Lamars störiga rap med bebisröst.
Det enda jag fastnade för var "Critics want to mention that they miss when hip hop was rappin’/ Motherfucker, if you did, then Killer Mike'd be platinum". Herregud vad jag saknar tiden när hiphop faktiskt innehöll rap.
Kantor Wilhelmsson: 1
Orpon: 1
Kantorns "Snoop Dogg utan humor" är träffande åtminstone för öppningsspåret. Wesley's Theory låter som Snoop Doggs G Funk Intro, fast utan att vara ball och medryckande. Noterar att båda låtarna inkluderar George Clinton. Kanske finns det en skillnad i hur Lamar och Snoop närmar sig Funkadelic/Parliament samt hur Funkadelic/Parliament själva förhöll sig till sin egen musik.
SvaraRaderaJag har apropå det alltid gillat textraderna i öppningen till Funkadelics "One Nation Under a Groove":
So wide, can't get around it
So low, you can't get under it
So high, you can't get over it
Den allomfattande "groove" som tagit över hela nationen och som tillåter en att "dance our way out of our consitrction" skapar en omedelbar parallell till kampen mot hegemonin och som man kan ge uttryck för genom dans. Därför finns det en politisk komponent i en paketering som lätt kan avfärdas som spejsig och funkig. Jag tror att George Clinton tyckte om att anspela på det. Snoop Dogg själv har en minst sagt opolitisk framtoning, men G Funk Intro inkluderar iaf Lady of Rage, som kanske representerar hans politiska samvete.