Vecka 6: Le chat du rabbin

Vad är detta?
Prisbelönt fransk animerad film från 2011 om en katt som efter att ha ätit upp en papegoja plötsligt får talförmåga. Katten uttrycker sin vilja att konvertera till judendom för att få ligga med rabbinens dotter och sen spårar allt ur. Filmen är baserad på en serie av Joann Sfar som hyllats för sitt porträtt av judarnas situation i Nordafrika under mellankrigstiden.

Varför? 
Vad kan vara bättre än en animerad film med judar och talande katter? Och så var den rätt kort.

Kantor Wilhelmsson undrar: 
1. Du som har läst judisk humor (riktig kurs på Lunds Universitet), hade du någon nytta eller nöje av dina kunskaper när du såg den här filmen?
Nej faktiskt inte. Jag kunde inte ens identifiera någon schnorrer. Jag förstod oftast inte vad som pågick i filmen så att analysera den på ett djupare plan var inte att tänka på. Jag kan rekommendera kursen dock!
2. Du som har koll på ritande: Hur var teckningarna och animationen överlag?
Djur och karaktärer var överlag väldigt fula, men bakgrundsbilderna (särskilt de från Algiers) tyckte jag mycket om. Jag gillade att perspektiven var lite off precis som i serieförlagan.
3. Kan du komma på en bra (läs: bättre) story om en talande judisk katt? 
Ja, en som inte slutar mitt i handlingen. Jag skulle vilja att katten reflekterade mer över sin situation som katt och jude eller bara se en utveckling av drömmarna i filmen, vars scener tillhör filmens bästa stunder.

Kantor Wilhelmsson säger sin åsikt:
Så mycket är snett med Le chat du rabbin ("Rabbinens katt") att den nästan fungerar som en checklista på sätt man inte ska göra film.

Till att börja med: En sammanhängande story är alltid ett plus! Oavsett om förlagan är en roman eller i det här fallet en massa seriealbum, behövs någon form av röd tråd. Jag har ingenting emot filmer som experimenterar, som tar sig an ett cykliskt berättande eller som mest är en samling fina bilder. Däremot blir jag arg av en film där saker bara händer hux flux - som introducerar en talande katt som premiss, för att sedan göra katten stum igen tio minuter senare, eller där karaktärer hoppar in och ut ur handlingen utan synbar logik. Vad händer i den här filmen? och Varför ska tittaren bry sig? är frågor som någon i produktionen borde försökt besvara. Det är talande att inte ens filmens eget synopsis hänger ihop.

Det kan vara bra att ha en karaktär som är någorlunda sympatisk eller intressant. Särskilt om alla figurer skriker på franska. Är det ett positivt tecken att jag efter en timme vill sätta på klassisk musik istället för filmens ljudspår? Nej, det är det verkligen inte. Le chat du rabbin har ett persongalleri av högljudda, självbelåtna och onyanserade gubbar som skränar i affekt hela tiden. Det tar inte lång tid för huvudvärken att komma. Men problemen är mer grundläggande: Vem är det man ska engageras av här egentligen? Vad är poängen med Malka och lejonet? Hade dottern någon story överhuvudtaget? Vad är rabbinens motivation i andra halvan? Och så vidare.

Det finns många spelfilmer där man kan lära sig något om spännande ämnen. Le chat du rabbin har mycket den vill berätta om judendom, religionshistoria, geografi... Okej, men föreläs inte för publiken i långa dialoger som inte leder någon vart. Delar av dialogerna påminner, som min gode bloggvän påpekade, om en dålig introduktionsfilm i högstadiereligion. Dessa utvikningar rotas aldrig i karaktärerna, eller ens i något som händer på skärmen.

Så mycket är snett med Le chat du rabbin att den inbjuder till en metodisk sågning, ett grundligt underkännande av samtliga filmiska element. Men jag måste erkänna - under de sista fem minuterna blir allt så bananas att jag inte orkar tänka kritiskt mer. Här lämnar filmen sin huvudperson mitt i storyn (!?) för att istället följa med på en skrikig avstickare till Etiopien, där animationsstilen spårar ur helt och onda infödingar med rosa elefanter (?!?) börjar jaga filmens plötsliga kärlekspar. Jag vet inte vad som händer, men jag skrattar åt att allt är så dumt. Tyvärr är det enda gången jag skrattar under 90 minuter.

Balloonfighter ger respons: 
Le chat du rabbin ("Rabbinens katt") är väldigt populär i hemlandet, både serien och filmen har prisats. Skaparen Joann Sfar tar upp intressanta ämnen och skildrar en spännande tid och plats, men precis som Kantorn skriver är det hela fullständigt obegripligt. Le chat du rabbin borde vara bra men den misslyckas fatalt på samtliga punkter. Det här är ingen kvalitetsfilm, den bör snarare jämföras med lärofilmer eller öststatsproducerade barnfilmer från 80-talet. Någonstans under den förvirrade ytan finns det säkert något viktigt som skaparna vill berätta, men de bemästrar inte hantverket.

Kanske fungerar berättelsen bra som en något surrealistisk seriesvit men filmskaparna hade verkligen behövt lägga ner lite tid och energi på att förvandla materialet till en film. De enda ljuspunkterna är kattens drömbilder och några Algiers-avbildningar.

Orkar du inte se Le chat du rabbin så kan du återskapa samma upplevelse genom att zappa mellan fem olika sovjetiska barnfilmer. Så fort något börjar bli intressant och engagerande slår du över till en annan film.

Om någon annan film har lika outhärdligt dryga karaktärer som den här får ni gärna tipsa mig.

Statistik: 
Animationsstilar: Åtminstone 3st
Karaktärer: 11-12st?
Judar: Minst 50st
Cirkusmusik: 1-2st
Stringens: 0st

Tidigare filmer: 
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)