Svensk långfilm från 2007 av Johan Kling om ytliga överklassmänniskor i Stockholm och om avståndet ner till de vanliga människornas värld.
Varför?
Kantorn har länge velat se den här. Läste Klings småfina roman "Människor helt utan betydelse" och gillade tanken på en film om överklassen utan ironi eller teatralt skådespel.
Balloonfighter undrar:
1. Var alla karaktärer i filmen lobotomerade?
Nej, bara Nico och hans kompis.
2. Det är vetenskapligt belagt att svenska skådespelare inte kan agera trovärdigt. Hur pass väl stod sig skådespelarna i Darling? Jämför gärna med Häkta människor och Rykta aldrig hästar utan grimma.
Darling har problem med karakteriseringen i början, men efter första halvtimmen vecklar skådisarna ut sig fint i rollerna. Michael Segerströms Bernard bär en stor del av filmen, men även Michelle Meadows Eva börjar halvvägs kännas som en riktig människa, med roligt levererade repliker och bra utstrålning.
"Äkta människor" får inte ett enda tonfall rätt (men är bra ändå) och "Torka aldrig tårar utan handskar" var alldeles för melodramatisk för min smak. Tycker Darling är ett snäpp vassare än båda.
3. Kan du se en poäng i att filmen använde sig nästan uteslutande av lättsam Django Reinhardt-influerad musik?
Nej, ingen poäng alls? Det förvirrade mig väldigt mycket.
Balloonfighter tycker:
Darling är knappast filmen som får mig att ge upp åsikten att alla svenska skådespelare förtjänar att skickas till fångläger i Sibirien. Alla utom Michael Segerström (som faktiskt gör ett bra jobb) spelar som om de vore lobotomerade, de rör inte en enda muskel i ansiktet när de hjärndött mumlar ur sig konversationsstycken som
- Hur fick du tag på mitt nummer...
- Jag fick det av en person...
Jag förstår att det är ett satiriskt sätt att skildra blasé stockholmsmänniskor på, men skådespelarna och manuset kan inte bära upp det på ett trovärdigt sätt. Jag skrattar bara åt filmen.
I grund och botten är Darling en söt, enkel och förutsägbar berättelse om en "oväntad" vänskap, men allt utom soundtracket (romsk gitarrswing yay!) och Michael Segerström är av den pinsamt usla kvalité som man enbart kan förvänta sig av svensk film. Med det sagt: det är ändå mycket möjligt att Darling skulle platsa på min topp 10 lista över de bästa svenska filmerna som inte Roy Andersson eller HasseåTage gjort, men det är ju inte konstigare än att mina få halvfasta bajskorvar framstår som mästerverk i den stadiga ström av diarré som är mitt liv.
Kantor Wilhelmsson ger respons:
Det är dags att fira - "Darling" är den första film där skäggen faktiskt tycker olika!
Jag skriver under på att "Darling" har en del problem i början. Vänstrande överklassrobotar och underlig cirkusmusik gör det svårt att hitta in i filmens värld. Om det här är satir är den inte tillräckligt vass, om det är vardagsrealism är den för konstig och tillgjord. Jag tror att alla dessa plattityder på uteklubbarna är Johan Klings sätt att vara rolig, men det är först när han släpper på det behovet och berättar mer ingående om Bernard och Eva som filmen blommar ut på allvar.
Då blir det också tydligt vilken fingertoppskänsla Kling har för många av den svenska vardagens situationer. Det där lite tafatta, banala och lätt sorgliga som Roy Andersson lyckas så bra med att porträttera i sina filmer. Bernard hade lätt kunnat bli en karikatyr, men många fina detaljer - som när han pratar om hur snickrandet ger honom "Maja-känsla" - gör honom så mycket mer levande. Samma gäller för Eva, som är fantastisk när hon avskedas för att ha pratat i telefon på arbetstid - "men det är ju de som ringer mig!". Restaurangchefen på McDonalds hade lätt kunnat bli en platt skitstövel, men görs bara snäppet mer mänsklig och räddas tillbaka till verkligheten.
Det finns en befriande avsaknad av pretentioner i Klings filmer och böcker, som alla verkar bottna i en ärlig och enkel vilja att porträttera folk som de lite vilsna och självupptagna varelser de verkligen är. Jag tycker bättre om Darling ju mer jag tänker på den, och jag har tänkt på den mycket de senaste dagarna.
Statistik (värderad av Orpon):
Genomsnittligt riktnummer: 08
Svenskhet: 98%
Karaktärer med minspel: 1
Sympatiska karaktärer utan landsbygdsdialekt: 0%
Sympatiska karaktärer med landsbygdsdialekt: 100%
Tidigare filmer:
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar