Vecka 39: Wadjda ("Den gröna cykeln", Saudiarabien, 2012)

Vad är detta? Saudiarabisk drama från 2012 om en 10-årig flicka som drömmer om att börja cykla.

Varför? I Saudiarabien får kvinnor inte ens köra bil eller vistas utomhus utan sällskap av manliga släktingar. Biografer är förbjudna. Människor halshuggs med värja och stenas till döds för brott såsom häxkonst. Från detta medeltidsland kommer regissören Haifa al-Mansour. Hon är den första saudiarabiska kvinnan någonsin som har gjort en film (dessutom helt inspelad på plats i Saudiarabien). Det får man bara inte missa.

Kantor Wilhelmsson undrar:

1. Vad är det bästa med att vara kvinna i Saudiarabien?
Det är ingen som frågar en saudiarabisk hemmafru varför hon inte har gjort något av sitt liv.

2. Finns det något försvar för icke-konsensuell polygami?
Det kanske gör det lättare att ingå i affärsäktenskap.

3. Lista de tre bästa svenska TV-programmen som kunde handlat om koranen. T.ex. "Så ska det låta" (inte helt irrelevant för den här filmen).
Äntligen hemma (där jag är hela tiden eftersom jag är kvinna)
Det kommer mera (piskrapp)
Fem mullor är fler än fyra eid al fitr

Balloonfighter först framåt av kraftiga vindar:
Det verkar inte särskilt svårt att vara en rebell i Saudiarabien. Det räcker till exempel att vara tjej och vilja ha en cykel. Eller att vara kvinna och vilja spela in en film. Det sistnämnda har Haifaa Al Mansour trots allt lyckats med. Den gröna cykeln är helt och hållet inspelad i Saudiarabien - ett land där biografer är förbjudna och där kvinnor och män inte får beblanda sig på offentliga platser (varför regissören ibland var tvungen att sitta gömd i en skåpbil under inspelningen).

Filmens huvudperson Wadjda verkar besitta samma beslutsamhet som Al-Mansour. Det har gjorts filmer om kvinnors situation i muslimska länder förut, men det är tveksamt om någon har varit lika befriande självsäker som Wadjda. Det verkar inte bekomma henne att människor i hennes omgivning säger åt henne vad hon inte får göra. Hon fortsätter att spela in blandband med popmusik, ha på sig converse-skor och att tjäna ihop pengar till en cykel. Wadjda är lätt en av de charmigaste karaktärerna i det här filmprojektet.

Den gröna cykeln är en viktig film, men den tyngs inte ner av sitt budskap. Trots inblicken i ett besvärligt samhälle där kvinnors enda uppgift är att hålla käft och föda söner så lyckas filmen fortfarande i första hand att kännas som en charmig feel good-film om att gå sin egen väg.

Kantor Wilhelmsson gillalalala gillalalala gillalalalar läget:
Många barn har haft det svårt i det här filmprojektet, men Wadjda är den första som inte blir förd bakom ljuset av sina bråkande föräldrar, sin usla pappa, en idiotisk snuskgubbe eller en cykeltjuv. I Den gröna cykeln är det bara hela samhället som står henne i vägen. Det hjälper inte Wadjda att hennes mamma är kärleksfull och generös, eller att pappan faktiskt verkar bry sig om sin dotter (fast hon har fel kön).

Problemet är att hon är född i en kultur där kvinnor inte får synas offentligt och barn fostras till att ange sina kompisar om de råkar ta på varandra. Wadjdas dröm om att skaffa en cykel anses fruktansvärt opassande. Men i hemlighet bestämmer hon sig för att själv tjäna ihop pengarna, genom en tävling i Korankunskap. Långa kvällar över hon på att recitera texter om att syndare ska brinna i helvetet - allt medan pappan funderar på om han bör skaffa en ny hustru och överge sin familj.

Det är en tragisk historia ur ett västerländskt perspektiv. Men det fina med Den gröna cykeln är att den inte överdramatiserar, utan ger oss tid att faktiskt lära känna kulturen. Filmen är uppbyggd av lugna scener där karaktärerna gör kaffe (en evighetsprocess!), lagar mat, kastar stenar eller letar klänning, och det kryper in på livet. Karaktärerna är överlag sympatiska, utom någon enstaka lärare. Det hade varit så lätt för Den gröna cykeln att bli avskräckande och exotiserande - istället är den en verklig påminnelse om människor i en helt annan del av världen.

Statistik:
Cynism: 0%
Flexibel religion: -6%
Jätteroliga mustascher: 1
Subkulturer: 0
Populäraste idrott: Korankunskapstävling

Vecka 38: Barfi! (Indien, 2012)

Vad är detta?
Indisk romantisk komedi (?) om Barfi, en dövstum man som blir kär i en överklasstjej. Utspelar sig på 70-talet, inspelad 2012.

Varför?
Det var verkligen dags för en indisk film. "Barfi!" har blivit rosad av många, och en historia om "kärlek utanför samhällets normer" verkade spännande.

Balloonfighter undrar:

1. Bollywood producerar 900 filmer om året - hur kan det vara så svårt att hitta en indisk film som vi är genuint sugna på?
Det är en helt annan filmkultur som sällan premierar det vi tycker är intressant eller spännande. Barfi! har beskrivits som en avvikelse från mainstream-Bollywood, vilket får mig att undra hur plågsamma Bollywood-rullar måste vara. I den här filmen är det mycket melodrama, grälla kulisser och massor av action, färg och dans. Det är motsatsen till vad våra favoritfilmer går ut på: Långsamhet, konstnärlighet och obekväma sociala skildringar.

2. Om du var tvungen att bli tillsammans med en gravt förståndshandikappad person - vilken diagnos hade du helst sett att den personen hade?
Jag googlade förståndshandikapp och hittade till denna charmiga flashback-tråd...

...Jag hade ju valt en Atypisk autist för att kunna handplocka de egenskaper jag själv skulle föredra. Socialt samspel och fysisk rörlighet kan till exempel vara lite nedsatt men de får gärna ha hög IQ och kunna äta och gå på toaletten själva. Är det här vår bloggs absoluta bottennivå hittills?

3. Hade du kunnat förföras med hjälp av practical jokes och har du någon favorit i genren?
Oja! Så länge de inte innebär att jag utsätts för smärta eller fysisk irritation. Att någon gömmer mina prylar på ett smart sätt (tipspromenad?), sorterar alla mina möbler i bokstavsordning eller byter ut min kylskåpsmat är ett säkert steg på väg mot förförelse. Jag vågar skriva det här fast jag har roomie, eftersom jag inte tror att hon vill förföra mig.

Balloonfighter såg en mås cirkulera vid hamnen som om han letade efter en vän:

En av mina fördomar om Bollywood är att de befinner sig ungefär där Hollywood var på 1950-talet. Skådespelarna är glamorösa och vackra, berättelserna överlag harmlösa och ytliga och inte minst brister karaktärer ut i sång- och dansnummer. Det är som att socialrealism och postmodernism fortfarande inte har nått den indiska filmindustrin. Singin' in the rain är fortfarande idealet.

Barfi! är knappast filmen som förändrar min fördomsfulla bild av Bollywood. Den stämmer in på allt jag nämnde tidigare (förutom att karaktärerna faktiskt inte brister ut i sång). Skådespelarna har decimetertjocka lager smink, alla karaktärer är endimensionellt oskyldiga och inte minst är allt i filmen så jävla rent. Det finns inte en enda smutsfläck så långt ögat kan nå. Ariel Ultra skulle kunna klippa ut valfri 30-sekunderssnutt och använda som reklamfilm.

Utöver detta serveras vi även en väldig massa slapstick. Vi snackar sjukt traditionell slapstick. Alla såna där practical jokes som ens störiga farbror utsatte en för är representerade - till och med "du har nåt på skjortan haha nu knäppte jag dig på näsan"-röveriet. Och detta används för att gestalta huvudkaraktären Barfi som en Jesus-god charmknutte.

Trots det finns det en viss charm i det här, i den obekymrade musiken och alla Buster Keaton-tricks. Det är därför synd att filmen spårar ut fullständigt under den sista halvan med en kärleksrelation så märklig att man måste konsultera Wikipedias Barfi!-artikel för att förstå vad som pågår. Jag köper ingenting under filmens sista 90 minuter och när det är meningen att vi ska känna "åh vilka fina självuppoffrande människor" så mår jag bara dåligt över hur alla förstört sina liv.

Och vad fan, jag vet inte om jag tycker att det är så jävla fint med en vuxen, frisk man som har en kärleksrelation med en gravt förståndshandikappad kvinna. Jag förstår vad filmen vill säga med det, men det hade underlättat om Priyanka Chopra inte spelade en karaktär som befann sig på en 2-årings mentala nivå och okapabel till att föra samtal. Sällan har en film spårat ur så mycket utan att själv vara medveten om det.

Kantor Wilhelmsson springer på disco och försöker hänga på:
Barfi är en dövstum och lite fladdrig ung man som alltid har något hyss för sig. Men han har också ett gott hjärta och en stor charm som påverkar alla runt omkring honom.

Eller vänta nu. Är det charmigt att utsätta sina vänner för "trohetstest" genom att såga av lyktstolpar som faller väldigt nära deras huvuden? Är det sött att stjäla choklad från barn? Är det bevis på ett gott hjärta att försöka råna en bank och senare att ge sig av med en kidnappad flicka? Filmen tycks tro det, men jag vill invända att nej det är det fan inte.

Barfi! är en film med självbildsproblem. Den tror att den är storslagen och komplex när den bara är skitlång och jätterörig. Den tror att den är cool och kontroversiell i sin kärleksskildring när den är rätt så smaklös och obegriplig. Den tror att den är en unik snöflinga, men har snott alla sina grepp från Amelie från Montmartre, stumfilm, och gamla Hollywood-klassiker från 40-talet.

Här finns korta intervaller av fint filmskapande utspätt med melodramatiska scener, onödigt tillkrånglad story och övermixat soundtrack. Shruti, som ska bära hela filmens sorg, har totalt ett och ett halvt ansiktsuttryck att uttrycka sig med, och tjejen som ska föreställa tonårig autist går, för att citera Tropic Thunder, "full retard".

Barfi! är en artificiell och självbelåten film som lämnar en dålig eftersmak, och en känsla av att det kanske fanns någon i den här röran som ville uttrycka något fint, men det drunknade i slapstick och smink.

Statistik: 
Soundtrackets ljudvolym: +40 Db
Färgmättnad: Typ Technicolor
Bra låtar: Ja, ett par stycken!
Roligaste fysiska skämt: pappersflärpar på ögonlock
Tråkigaste fysiska skämt: pull my finger

Vecka 37: Kauwboy (Holland, 2012)

Vad är detta? Holländskt familjedrama om den 10-årige pojken Jojo som lär sig om livet med hjälp av en kaja och countrymusik.

Varför? Den där kajan verkade ges mycket screen time.

Kantor Wilhelmsson undrar: 
1. Vilken fågel hade varit festligast att ha som husdjur (av de vilda svenska fåglarna)? Åh herregud, det finns alldeles för många att välja på! Man skulle kunna köra på jaktfalk som skulle kunna klösa ut ögonen på ens fiender, sparvuggla för att den är så fruktansvärt söt, härfågel för att den är så ball och så vidare och så vidare. Men jag tror att jag helst hade haft en korp eller en annan fågel inom kråksläktet. Det är fåglar som är minst lika intelligenta som hundar, vilket gör dem både lättdresserade och initiativtagande. Dessutom kan man lära de flesta kråkfåglar att, uhm, "prata". Ge mig en korp helt enkelt!

2. Om din mamma hade varit en stjärna, vilken hade varit hennes musikstil? Namnge gärna hennes tre största hits.
Min mamma lyssnar bara på Marie Fredriksson, så jag säger Marie Fredriksson-stil. Hennes tre störst hits hade hetat "Ljust och fräscht", "Dammsuga hela huset (8 gånger om da'n)" och "Jag sitter på en strand och dricker sjukt blaskigt kaffe och blickar ut över havet".

3. Är vi klara med far-och-son-relationerna i det här projektet nu?
Jag har hört rykten om att vi någon gång i december ska ägna en hel vecka åt filmer om far-och-son-relationer.

Kantor Wilhelmsson sjunger med i sin mammas dåliga countrymusik: 
Kauwboy är en harmlös och ganska söt film om att hantera förlust. Lille Jojo springer runt och saknar sin mamma, spelar vattenrugby och adopterar en liten kaja ("Kauw" på nederländska) som han förvarar i en skokartong under sängen. Pappa Jojo går runt och är arg och distansierad, dricker många öl, kastar mat i väggen och slår sönder saker. Och då är han ändå inte ens den tredje sämsta pappan i det här filmprojektet.

Resten är trevligt och förutsägbart. Värt att notera är filmens extremt blåtonade foto, ett stilgrepp som dras till sin spets när till och med pappans skägg lyser radioaktivt. 

Kanske är det vibbarna av ungdomsfilm som gör att jag aldrig känner riktigt starkt för historien. Kauwboy är berättad med varlig hand och vill inte bränna till på allvar. Några scener fångar barndomens lätthet på ett fint sätt, men jag blir aldrig rädd eller sorgsen å Jojos vägnar. "Naaaw!" är den vanligaste känsloreaktionen och den framkallas oftast av en (storspelande!) kaja.

Balloonfighter kraxar: 

Vi har under filmprojektet hunnit se en del filmer om pojkar med dåliga farsor (Se: Boy och Den äckliga pojken som aldrig låste sin jävla cykel). Kauwboy är den mest sympatiska och trovärdiga av dem hittills. Rick Lens, som spelar Jojo, spelar bra och har många fina barntics för sig. Det är en gullig och kanske något sedelärande film. Det känns lite som att titta på en holländsk Mitt liv som hund.

Trots det blir jag inte särskilt engagerad av Kauwboy. Det är inte på något sätt en dålig film, men den är lätt bagatellartad och kanske hade den berört mig betydligt mer om jag var 15 år yngre. Nu var jag mest investerad i kajans uppvisning. Vilket ju i och för sig inte är fy skam.
 
Statistik: 
Blåtonade miljöer: 100%
Tvättmaskinskompetens:  0%
Stuntkajor: Minst 10
Kajor som lever livet: 0
Dålig hantering av biblioteksböcker: 1
CGI-kajor: Ja

Vecka 36: La mujer sin cabeza ("The Headless Woman", Argentina, 2008)

Vad är detta? Argentinskt drama om en tant som eventuellt kör över något. Från 2008.

Varför? Vi blev nyfikna på filmen efter att den hyllades i dokumentärserien "The Story of Film".

Skjutjärnsjournalisten Balloonfighter undrar:

1. Vilket djur skulle du helst vilja köra på?
Jag skulle kunna fega ur här och hävda myggor eller skadeskjutna rådjur eller något annat som skulle få mig att verka som en relativt god människa. Men jag säger: en glidande flygekorre. Det hade blivit så rolig brännbollseffekt.

2. Har du haft hjärnskakning någon gång och om du har det: kändes det som den här filmen?
Jag har haft lättare hjärnskakningar, men inget som påverkat mitt beteende under längre tid. I den här filmen skulle jag vilja tala om en story-hjärnskakning eller en så kallad "plotskakning".

3. Varför utspelar sig filmen på den fulaste tänkbara platsen i hela Argentina? 
Bra fråga, men jag kan tänka mig att de flesta stadsområden i Argentina är fula. (Detta är ett fullständigt godtyckligt påstående baserat på lösryckta fördomar som troligen inte ens stämmer. Därmed har jag i mina svar kränkt både söta djur, argentinare och folk med hjärnskakning. Hat-trick!)

Kantor Wilhelmsson stirrar ut i det okända: 

The Headless Woman påminner en del om filmprojektsfavoriten Once upon a time in Anatolia. I båda filmerna begås (eventuellt) ett brott, men det finns inget upphetsande eller spännande över brottet. Storyn är inte byggd som ett mysterium eller en jakt på gärningsmannen. Istället utforskas skuld och skam i det moderna samhället, med förbrytelsen någonstans i periferin.

Där Once upon a time… bländade med ett oerhört vackert foto och ett filosofiskt porträtt av den turkiska landsbygden är jag osäker på vad The Headless Woman vill visa oss. Vero paralyseras av tron på att hon kan ha kört över en människa. Hon tillbringar filmen i ett frånvarande tillstånd medan vardagen pågår som vanligt runt omkring henne. Fotot är närgånget och inomhusmiljöerna lite trista. Veros familj behandlar henne helt genomskinligt och gör ingen grej av att hon slutat svara på tilltal. Så småningom börjar misstankar om brottet smyga sig på via media.

Det känns lätt håglöst att tillbringa nittio minuter i den här filmen. Förutom att samspelet mellan Vero och de andra karaktärerna är skissartat finns det ingen riktig framåtrörelse i inramningen.

Först i slutet, när Vero tar handling, kommer filmens tema åter i fokus. Hon bestämmer sig för att glömma incidenten, hon färgar håret och i sista scenen går hon ut och dansar. Det är en snygg bild över hur lättvindigt personlig skuld måste avfärdas för att kunna upprätthålla en fungerande vardag.

Balloonfighter sätter sig i bilen och bara kör:

The Headless Woman handlar om en medelålders kvinna som kör på något med sin bil. Hon kör därifrån utan att riktigt undersöka saken. Det är uppenbart att hon har drabbats av en hjärnskakning och under filmens gång växer sig hennes skuldkänslor allt större.

The Headless Woman är filmad som för att gestatla huvudpersonen Verós förvirrade tillstånd. Både hon och andra karaktärer får ofta huvudet kapat i bildrutan och flera gånger kliver Veró ur bild så att man inte ser vad hon uttrycker. Jag gissar på att hon inte uttrycker så mycket, Veró är filmhistoriens mest passiva karaktär någonsin.

Jag är helt klart för filmer om skuldkänslor och skam, men det skildras så tråkigt och apatiskt i The Headless Woman att jag får anstränga mig för att hålla kvar uppmärksamheten. Delvis beror det nog på bristen på intressanta karaktärer och att vi inte vet hur Veró var som person före olyckan. Det är ju uppenbarligen ingen i hennes familj som reagerar på hennes katatoniska minspel och att hon slutar svara på tilltal. Förutom smitningen och det dåliga samvetet så pågår nästan ingenting här.

Mot slutet börjar The Headless Woman att hitta rätt och jag börjar att sympatisera med Veró och bli någorlunda engagerad i dramat. Det är synd att det tar filmen en timme att nå dit. Jag hade förväntat mig mer av en film som Mark Cousins kallat "one of the greatest films ever made in South America".

Statistik: 
Spänningshöjande musik: 0%
Wes Anderson-tablåer: 5%
Knark, sex, våld, bilar, explosioner: 4%
Vinklar där man inte ser karaktärers huvuden: Ja, några stycken

Papers, Please (PC, 2013)

Papers, Please är inte ett spel som man kan sälja med motiveringen att det är jätteroligt. Man spelar som en passkontrollant i den fiktiva Sovjet-liknande nationen Arstotzka under dess sista dagar på 80-talet.

Ditt jobb är att stå i ett bås och kontrollera pass och besluta vem som får komma in eller inte. Oftast innebär det att man letar efter felaktigheter i passuppgifterna och ger avslag när något inte stämmer, men allt eftersom får man fatta allt fler moraliska beslut. Ska man låta kvinnan som flyr från människohandel komma in i Arstotzka trots att födelsedatumen i hennes visum och pass inte överensstämmer? Ska man neka en man tillträde trots att man släppt in resten av hans familj?

För varje regelbrott man begår får man betala ur egen ficka och efter varje arbetsdag måste man göra upp en egen budget. Det är inte alltid pengarna räcker till både mat, värme och medicin till den sjuke sonen. Risken finns även att Storebror arresterar dig om du begår för många misstag eller om du pyntar ditt bås för mycket (sonens gulliga teckningar gillas inte av staten). Det finns väldigt många sätt att misslyckas på i Papers, Please.

Papers, Please är inte direkt actionspäckat. Det är en bitter och krass skildring av ett samhälle och en värld där väldigt många människor är desperata och far illa. Det är svårt att inte dra paralleller till Stanley Milgrams lydnadsexperiment. Trots det är det en väldigt beroendeframkallande upplevelse och efter ett tag blir även själva pappersarbete underhållning i sig. Papers, Please är något så ovanligt som en byråkratsimulator, men med sitt udda upplägg lyckas det berätta något nytt om global politik och människors vilja att lyda (eller trotsa) auktoriteter.

Pluspoäng för att en av asylsökarna heter Anita Sarkeesian.

Gone Home (PC, 2013)

Gone Home är ett av mest hyllade spelen i år och många recensenter har jämfört det med Dear Esther. Vad de två spelen har gemensamt är att man rör sig i en 3D-miljö och att spelets berättelse tar form av upplästa brev och lappar. Det och att man inte behöver skjuta någon i ansiktet med ett avsågat hagelgevär.

I Gone Home spelar man som Kaitlin - en ung tjej som har tillbringat ett år i Europa under tiden före Skype och mobiltelefoner. Under hennes utlandsvistelse har föräldrarna hunnit flytta till ett på tok för stort hus i Oregon. När Kaitlin återvänder till familjen möts hon av ett tomt hus och en mystisk lapp från lillasystern Sam. Det är tonåringen Sams berättelse som står i centrum under de timmar som man går runt i huset och rotar bland skröfs och lappar för att ta reda på var familjen håller hus. Kom ihåg, det här är 1995 och före mobiltelefonernas genombrott. Det hade inte blivit mycket till spel om det utspelade sig idag.

Gone Home har en bra idé och spelets nostalgiska 90-talsinramning med riot grrrl-blandband, fanzines och VHS-kasetter med Arkiv X-avsnitt på är minst sagt charmig. Man måste uppskatta Gone Home-skaparnas försök att göra ett familjedrama i TV-spelsformat, men tyvärr räcker det inte hela vägen fram. Vad skaparna har misslyckats med är att ge sitt spel en engagerande berättelse. Det är svårt att gå in på handlingen utan att spoliera spelet, men det i sig säger något om att det inte finns särskilt mycket under den sympatiska ytan. Förutom att spelet leker ganska underhållande med klyschor och konventioner (stort övergivet hus + åskoväder + midnatt) så är det dessvärre en one trick pony. Det är inte den bästa av ponnyhästar.

När jag hade spelat genom Dear Esther så levde det kvar i mina tankar en lång tid efteråt. Jag har svårt att se att Gone Home stannar kvar särskilt länge hos någon med sin konventionella handling. Berättelsen är helt enkelt rätt så "jaha". Och för ett spel som kör hårt på realism så är det väldigt märkligt att familjen har strösslat lappar med sina stora hemligheter omkring sig överallt i hela huset. "Okej, här är en grej som mina föräldrar aldrig någonsin får veta om mig - jag skriver ner den på ett papper som jag lägger på köksbordet". Kom igen.

Gone Home har sina poänger och det är ett hyfsat spel, men hyllningarna säger egentligen mer om spelbranschen i stort än något om spelets egentliga kvalitéer. Spel är inte nödvändigtvis fantastiska bara för att de sticker ut.

Vecka 35: District 9 (Sydafrika, 2009)

Vad är: Sydafrikansk science fiction från 2009 om utomjordingar i Johannesburg.

Varför: District 9 har hyllats som en av de bästa och mest innovativa science fiction-filmerna på många år. Den har fått en rad priser och Oscar-nominerats i fyra kategorier. Inte illa kissat av en sydafrikansk film om Zoidbergs.

Kantorns undringar:

1. Vilket land tror du skulle vara bäst lämpat att ta emot en mindre flyktingvåg av rymdvarelser?

Kanada. Det verkar vara ett sympatiskt land med sjukt mycket obebodd yta. Ett bra exempel på varför Kanada skulle lämpa sig bäst är att de 1999 upprättade en ny delstat (Nunavut, som upptar 21% av landets yta) där ursprungsbefolkningen styr.

2. För någon vecka sen kom den officiella bekräftelsen från CIA att Area 51 existerar. Om du fick bestämma, skulle det finnas aliens gömda där eller inte?

Nej, jag vill inte att foliehattarna ska få rätt i någonting någonsin. Hellre att det uppdagas att det jobbar utomjordingar på ICA Maxis lager i Trelleborg. Överraska mig!

3. I den här filmen håller huvudpersonen på att förvandlas till en hybrid av människa och alien. Om du kunde avla fram en hybrid av en människa och ett djur, och handplocka vilka egenskaper du ville, hur skulle denna hybrid se ut? Jag hade velat göra en val med armar, händer och mänskligt medvetande, och skicka ut den på djuphavsexpeditioner.


Jag hade gladeligen bytt liv med en sjöko när som helst. De flyter bara runt i varmt vatten och äter hela dagarna. Men jag skulle ju behöva ett försvar så jag skulle vilja hybridisera med pirålen som kan förvandla vattnet runt sig till slem och kväva sina fiender med det. Som tredje och sista egenskap hade jag velat ha maneten Turritopsis nutriculas förmåga att återgå till tidigare levnadsstadier, något som gör den till det enda kända djuret som aldrig kan dö av av ålderdom.

Kantorns smälek:

District 9 faller offer för samma sjukdomar som så många mainstreamfilmer från de senaste åren: en bra idé och ett lovande utförande krossas av en sista halva där underhållningsvåld och actionklyschor tar över.

Varför måste det vara såhär? I The Avengers var jag fascinerad av samspelet mellan seriefigurer från olika förlagor - tills filmen blev en evighetslång krigsscen med hjältar som tål oändligt med stryk. Avatar är i sina bästa stunder en datorgjord naturdokumentär och en sedelärande historia - men slutar likaså med vulgära och utdragna actionscener. Hobbit, Chronicle och till och med Django Unchained följer samma väg från spännande inledning till tröttsamt övervåld.

Problemet är inte att dessa filmer är del av en trasig genre, utan att de verkar sträva efter att förbättra den. Och nästan lyckas. District 9 vill gärna vara en allegori för flyktingpolitik, organhandel och rasism. Förutom att dessa försök är något problematiska i sig själva (filmens hjälte är en vit man som hjälper aliens för att rädda sitt eget skinn) spelar de inte längre någon roll när allt förvandlats till en skjutarfest med stora coola vapen och robotar. Under sista halvan prickar District 9 lydigt av en lång serie med actionklyschor - här finns till och med en effektsökande "I won't leave you!"-scen mellan två personer som inte har någon relation överhuvudtaget.

Jag är orättvis mot District 9. Det är en underhållande film med väldigt bra effekter. Det är kul att den utspelar sig i sydafrika, att den är så smutsig och att den har en huvudperson som är en mesig byråkrat.

Men om filmen hade utmanat de trista konventionerna - säg, om den hade vågat bygga drama av karaktärer istället för supervapen och en stor mecha - hade den kunnat bli fantastisk.

Balloonfighter får ur sig följande mellan smädelserna av Blogger:

Jag skrev en ganska lång text om District 9 men Blogger valde att radera den så här följer en kortare version:

Det brukar sägas att den bästa sci-fin är den som speglar vår egen samtid. Jag vet inte om jag nödvändigtvis håller med om det, men det har sällan varit mer tydligt än i District 9 där ett gäng utomjordingar lever i en apartheid-tillvaro i Johannesburgs slumområde. Premissen att intelligent utomjordiskt liv söker sig till oss i egenskap av undernärda flyktingar och inte som övermäktiga erövrare är fin och gagnas av filmens mockumentära upplägg.

Första halvan av District 9 är också väldigt bra. Här finns samhällskritik, humor, hyfsat trovärdig CGI och Sharlto Copley, som spelar den fint Michael Scottiga huvudpersonen Wikus. Därefter börjar det tyvärr märkas allt för tydligt att District 9 är resultatet av Peter Jacksons havererade Halo-filmatisering (ett projekt som Neill Bloemkamp var involverad i). 

District 9 tappar bort sina egna trådar och frågeställningar. Wikus lustigt tafatta personlighet försvinner när han istället förvandlas till en generisk actionhjälte (om än med töntig mustasch). Därefter äts filmen upp av alldeles för mycket mecha-action. Det är synd, för den första halvan av District 9 kan vara den charmigaste science fiction jag har sett.

Statistik: 
Bra CGI: 90%
Ljudvolym: 89%
Trovärdighet: 48%
Vackra miljöer: 3%
Söta aliens: 1