Vecka 37: Kauwboy (Holland, 2012)

Vad är detta? Holländskt familjedrama om den 10-årige pojken Jojo som lär sig om livet med hjälp av en kaja och countrymusik.

Varför? Den där kajan verkade ges mycket screen time.

Kantor Wilhelmsson undrar: 
1. Vilken fågel hade varit festligast att ha som husdjur (av de vilda svenska fåglarna)? Åh herregud, det finns alldeles för många att välja på! Man skulle kunna köra på jaktfalk som skulle kunna klösa ut ögonen på ens fiender, sparvuggla för att den är så fruktansvärt söt, härfågel för att den är så ball och så vidare och så vidare. Men jag tror att jag helst hade haft en korp eller en annan fågel inom kråksläktet. Det är fåglar som är minst lika intelligenta som hundar, vilket gör dem både lättdresserade och initiativtagande. Dessutom kan man lära de flesta kråkfåglar att, uhm, "prata". Ge mig en korp helt enkelt!

2. Om din mamma hade varit en stjärna, vilken hade varit hennes musikstil? Namnge gärna hennes tre största hits.
Min mamma lyssnar bara på Marie Fredriksson, så jag säger Marie Fredriksson-stil. Hennes tre störst hits hade hetat "Ljust och fräscht", "Dammsuga hela huset (8 gånger om da'n)" och "Jag sitter på en strand och dricker sjukt blaskigt kaffe och blickar ut över havet".

3. Är vi klara med far-och-son-relationerna i det här projektet nu?
Jag har hört rykten om att vi någon gång i december ska ägna en hel vecka åt filmer om far-och-son-relationer.

Kantor Wilhelmsson sjunger med i sin mammas dåliga countrymusik: 
Kauwboy är en harmlös och ganska söt film om att hantera förlust. Lille Jojo springer runt och saknar sin mamma, spelar vattenrugby och adopterar en liten kaja ("Kauw" på nederländska) som han förvarar i en skokartong under sängen. Pappa Jojo går runt och är arg och distansierad, dricker många öl, kastar mat i väggen och slår sönder saker. Och då är han ändå inte ens den tredje sämsta pappan i det här filmprojektet.

Resten är trevligt och förutsägbart. Värt att notera är filmens extremt blåtonade foto, ett stilgrepp som dras till sin spets när till och med pappans skägg lyser radioaktivt. 

Kanske är det vibbarna av ungdomsfilm som gör att jag aldrig känner riktigt starkt för historien. Kauwboy är berättad med varlig hand och vill inte bränna till på allvar. Några scener fångar barndomens lätthet på ett fint sätt, men jag blir aldrig rädd eller sorgsen å Jojos vägnar. "Naaaw!" är den vanligaste känsloreaktionen och den framkallas oftast av en (storspelande!) kaja.

Balloonfighter kraxar: 

Vi har under filmprojektet hunnit se en del filmer om pojkar med dåliga farsor (Se: Boy och Den äckliga pojken som aldrig låste sin jävla cykel). Kauwboy är den mest sympatiska och trovärdiga av dem hittills. Rick Lens, som spelar Jojo, spelar bra och har många fina barntics för sig. Det är en gullig och kanske något sedelärande film. Det känns lite som att titta på en holländsk Mitt liv som hund.

Trots det blir jag inte särskilt engagerad av Kauwboy. Det är inte på något sätt en dålig film, men den är lätt bagatellartad och kanske hade den berört mig betydligt mer om jag var 15 år yngre. Nu var jag mest investerad i kajans uppvisning. Vilket ju i och för sig inte är fy skam.
 
Statistik: 
Blåtonade miljöer: 100%
Tvättmaskinskompetens:  0%
Stuntkajor: Minst 10
Kajor som lever livet: 0
Dålig hantering av biblioteksböcker: 1
CGI-kajor: Ja

Vecka 26: Un homme qui crie ("En man som skriker", Tchad 2010)

Vad är detta?
Drama från Tchad (!) från 2010 om en man som blir omflyttad och indragen i ett inbördeskrig.

Varför?
Det är en konstfilm från Tchad! I Afrika! Hallå.

Balloonfighter undrar:
1. Dåliga farsor har blivit ett återkommande tema i filmprojektet. Tar Champion priset så här i halvlek?
Jag ska inte spoila vad Adam ("Champ") gör här... eller förlåt, det ska jag förstås. Ingen ska behöva bli nyfiken på den här filmen. Han tittar alltså på bakom ett fönster (utan att ge sig tillkänna) när armén slår ner och kidnappar hans son. Förutom denna feghet verkar han dock vara en helt okej far och inte ett lika aktivt slöseri med mänskliga resurser som Alamein i Boy. Det ska mycket till för att någon ska toppa Alamein vid det här laget. 

2. Vilka länder tror du är sämre att bo i än Tchad?
Enligt Failed States Fund är åtminstone Somalia, Congo och Sudan värre. Fyra ändå, inte illa!

3. Vad tänkte du mest på när filmen fick dig att spejsa ut?
Finalen av sjätte säsongen av Mad Men, som var den här filmens antites i dramatik och engagemang.

Baboonfighter:
Det är lika bra att säga det direkt - En man som skriker är en usel film. Vi har haft vår beskärda del av meningslösa filmer i det här projektet och vi borde ha härdats vid det här laget, men ingen av de tidigare filmerna har varit i nivå med den här. Sparvarnas sång var fruktansvärd men den lockade åtminstone fram några förvirrade skratt och bjöd på obegriplig slapstick-humor utan känsla. Rabbinens katt hängde inte ihop det minsta men var så dålig att det nästan slog över och blev en utmaning i sig att försöka förstå något.

En man som skriker består bara ett rövhål till gubbe som bryr sig mer om en hotellpool än om sin egen son och går runt och surar och tycker så himla synd om sig själv när han får byta jobb från att sköta poolen till att vakta grindarna.

Det här är en film som utspelar sig i Tchad - ett av världens fattigaste och mest korrumperade länder. Det är ett land där inbördeskrig pågår eller i bästa fall väntar på att bryta ut igen. Och huvudpersonen Champion går runt och bölar för att han inte får sköta poolen längre. Man vill bara slå honom honom hårt i ansiktet med en kalebassfrukt.

En man som skriker är ett drama av en regissör (Mahmat-Saleh Haroun) som inte har någon som helst insikt i hantverket och som försöker ta den klassiska genvägen till "djupt drama" genom att göra en tyst film. Det är ju alltid något idiot som går på det, hur genomskinligt det än är. Den här filmen har varken regi, bildspråk, manus eller skådespelare som klarar av att bära upp tystnaden.

Att försöka fokusera på En man som skriker är som att försöka lista ut en omöjlig geometrisk figur. Det går inte. Hjärnan triggar flyktbeteendet och jag finner mig gång på gång leka med gosedjur, räkna mina fingrar eller slå mig själv i huvudet med en liten, liten pinne istället för att titta på filmen.

Nedan är en av bilderna som skickades mellan mig och Kantorn under filmens gång. Sällan har jag varit lika avundsjuk på LaGaylia. Hennes film ser mycket ballare ut.

Kantnål Wilhelmsson: 
En man som skriker markerar den absoluta botten på det här filmprojektet.

Det är okej. Alla har vi våra dåliga dagar. Alla filmer behöver inte fånga intresset eller ha något existensberättigande.

Filmen utgår från en felaktig premiss - att det finns någonting intressant i att mannen som sitter och slappar vid poolen blir omflyttad till att sköta en vägspärr. Jag antar att man ska ha sympati för den lilla människan gentemot den stora privatiseringsmaskinen. Men varför? Adam verkar inte ha tillfört särskilt mycket. Han tillbringade dagarna med att gå runt och tramsa med sin son och gömma sig för chefen. Adams vän kocken blir också avskedad. Denna kock skojar senare om att ingen gillade hans mat och att han fick en massa klagomål. Eventuellt saggade han i maten också. Ja, det var ju konstigt att de gjorde sig av med honom.

De närmaste nittio minuterna fortsätter hamra hem samma poäng: Titta, så ledsen Adam är. Han får inte sköta poolen längre. Han är så sur att han inte ens pratar med sin fru eller berömmer hennes mat. Varför berömmer du inte min mat? frågar frun. Adam är tyst. Sedan går han och misslyckas med att lyfta på en vägspärr. Sedan är han sur igen. Eventuellt gråter han en skvätt. Betrakta nu denna tjugo sekunder långa inzoomning på Adams ansikte när han är ledsen.

Inbördeskriget bryter ut och Adams son blir tvångsinkallad. Hans dotter sitter och gråter. Landet går åt helvete. Men Adam går fortfarande och tjurar över poolen. Han promenerar runt i stan helt mållöst och filmen följer honom slaviskt, utan att förklara vad det är som händer, eller varför vi ska bry oss. Långa tagningar följer där Adam bara går omkring eller åker moppe. Det är hit all dramatik går för att dö.

Adams fru, som fortfarande tar saker på allvar, agerar tittarsubstitut och frågar varför han fortfarande bryr sig om den jävla poolen. "Det är inte jag som har förändrats, det är världen" svarar Adam. När folk väl säger något i den här filmen är det melodramatiskt trams.

Jag har sett riktigt dåliga filmer i min dag, men de flesta framkallade åtminstone någon slags fascination. En man som skriker är cinematiskt avloppsvatten - lika kul att titta på som rostfärgad vätska som bara rinner och rinner. Jag har sett testbilder som varit mer levande och uttrycksfulla än detta fjuttiga avskräde till film.

Med detta markerar vi slutet på första halvan av filmprojektet. Det kan bara gå uppåt härifrån.

Statistik:
Människor som rör sig utan mål eller mening på skärmen: 80%
Story: 2%
Omotiverade känslor: 93%
Roliga djur: 1 hund

Tidigare filmer: 
Vecka 25: No (Chile, 2012)
Vecka 24: Sin Nombre (Mexiko, 2009)
Vecka 23: Los viajes del viento ("The Wind Journeys", Colombia 2009)
Vecka 22: Sibir, Monamur (Ryssland, 2011)
Vecka 21: Tyrannosaur (Storbritannien, 2011)
Vecka 20: Le gamin au vélo ("Pojken med cykeln", Belgien, 2011)
Vecka 19: Tropa de Elite 2 (Brasilien, 2010)
Vecka 18: Tao Jie ("A Simple Life", Kina, 2011)
Vecka 17: A torinói ló ("Turinhästen", Ungern, 2011)
Vecka 16: Boy (Nya Zeeland, 2010)
Vecka 15: Klovn (Danmark, 2010)
Vecka 14: Mannen från Le Havre ("Le Havre", Finland, 2011)
Vecka 13: Hodejegerne ("Huvudjägarna", Norge, 2011)
Vecka 12: Avaze gonjeshk-ha ("Sparvarnas sång", Iran, 2008)
Vecka 11: Choi-jong-byeong-gi Hwal ("War of the Arrows", Sydkorea, 2011)
Vecka 10: Das Weiße Band ("Det vita bandet", Tyskland, 2009)
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)

Vecka 16: Boy

Vad är detta?
Ny zeeländsk barndomsskildring från 2010 om en Michael Jackson-älskande unge och hans stökiga, småkriminella farsa.

Varför?
En stor del av filmprojektet är att prova film från många olika länder. Hur funkar en quirky dramakomedi från Nya Zeeland? Hur är tonen? Kommer man få se mycket berg? Hur rolig är dialekten i nittio minuter?

Balloonfighter undrar:
1. Hur påverkades din filmupplevelse av att din roomie hade något slags mental breakdown?
Till det positiva! Jag fick en massa underhållning som filmen inte klarade av att ge mig.

2. Faderskap har varit temat för de två senaste filmerna. Vem tror du skulle vara den bäst lämpade fadersfiguren av Frank från Klovn och Boys Alamein?
Helt klart Frank. Alamein var mer eller mindre en hopplös douche i mina ögon, mer omogen än sina barn. Frank är på gränsen till idiot men hans missöden bottnar mest i tafatthet och dåligt självförtroende. Jag tror Frank har hjärtat på det rätta stället!

3. Vilken är din favoritlåt av Michael Jackson?
Oh, jag har inget originellt svar på den frågan. Smooth Criminal?

Balloonfighter gnäggar:  
Boy utspelar sig i ett maorireservat där alla verkar leva under existensminimum. Den 11-årige huvudkaraktären Boy bor i ett fallfärdigt hus tillsammans med sin farmor och alldeles för många småsyskon. Hans mamma dog i barnsäng och pappan är kriminell och hälsar på sina barn så sällan att han mellan gångerna hinner glömma bort att han överhuvudtaget har några. Självklart fantiserar Boy om att hans frånvarande far Alamein är en hjälte. När pappan tillsammans med sina Bill och Bull-kumpaner återvänder till familjen (för att leta upp nergrävt stöldgods) börjar Boy inse att hans far kanske inte är så jävla bra.

Det hade kunnat vara en gripande story, men Boy och flera andra av filmens karaktärer är så störiga och osympatiska att den aspekten aldrig riktigt lyfter. Den enda av karaktärerna som jag kan frammana en viss känslomässig koppling till är Boys lillebror Rocky, som tror att han är skyldig till mammans död på grund av att han har superkrafter. Superkrafter som illustreras i form av färgglada barnteckningar. Rocky borde ha getts större utrymme.

Som nostalgisk komedi fungerar Boy betydligt bättre, särskilt under den första halvan av filmen. Regissören Taika Waititi, som även spelar rollen som Alamein, har bland annat regisserat flera avsnitt av Flight of the conchords och samma typ av torra humor dyker upp med jämna mellanrum i Boy. Som när Alamein skryter över hur många gånger han har sett E.T. eller när han lyfter på en tavla och visar ett hakkors som ritats på väggen och säger "I did that. Don't get into nazi stuff".

Boy spårar ut ibland och sista halvan är betydligt svagare än den första, men jag gillar ändå hur tunga ämnen som alkoholmissbruk, droger, kriminalitet, fattigdom och förtryckt ursprungsbefolkning smygs in i en film som till sin inramning verkar vara en gullig komedi och uppväxtskildring. Sättet Boy hanterar dessa ämnen på (i gulligt komediformat) gör en bara mer irriterad på karaktärerna.

Boy är ändå en ganska trevlig komedi, om än med störiga karaktärer. Som min sambo uttryckte det: det här är exakt som en Josef Fares-film.

Kantor Wilhelmsson följer i skritt: 
Boy är inte usel, men det var länge sedan jag såg en film som var så dryg att titta på. Till skillnad från Sparvarnas sång, vars brister var uppenbara och skrivna i fetstil över skärmen precis hela tiden, är Boy i teorin en söt och lite sorglig historia om fattigdom, ansvarslöshet och stora drömmar. Men som film lyckas den aldrig leverera.

Jag skrattade åt samma saker som Orpon under första kvarten, där Boy hittar en bra situationskomik och pigg inramning. Sedan börjar filmen falla sönder i små vinjetter där ungen och hans pappa gör dumma saker och successivt glider ifrån varandra. Storyn är så förutsägbar att man efter 20 minuter skulle kunna rita en komplett storyboard, och avviker heller aldrig från den trista mallen. Jag hoppades bli överraskad någonstans under resans gång, antingen av att filmen spelade med tittarens förväntningar eller att någon av scenerna var lite snygg eller rolig eller så. Detta hände inte.

Jag skrev till Orpon att jag saknade smarta karaktärer i "Boy", men vad jag saknade var någonting smart överhuvudtaget. Det är mycket möjligt att filmen är en autentisk skildring av maoriernas levnadsvillkor, men det spelar liksom ingen roll. Efter ett tag sitter man ändå bara och tittar på dåliga, fula människor som slåss om marijuana och en stöddig pojke som pratar med en get.

Gästbloggare Lena Myhre träder ur spiltan: 
2 sekunder in i den här filmen tänkte jag "åååh, jaha, tråkig feel good-film om charmigt fattiga barn, håhå jaja", och sen blev det bara värre och värre. För det är inte någon feel good-film, det är inte en feel bad-film och det är inte en rakt av skitdålig film. Det är inte en film överhuvudtaget.

Det finns ingen handling, ingen poäng, ingen vettig dialog eller någon karaktär som man kan sympatisera med. En farmor bara drar och överger sina typ sju (jag räknade inte) småbarn i någon vecka, då kommer Boy's pappa med sina svinjobbiga polare, alla beter sig som as (utom lillebror, han rantar runt på stranden med en främling som samlar stenar) i 90 minuter, och sen är det slut. Jaha? Trots att alla vet att Boy's pappa är en idiot så tar sig ingen tid att förklara detta för Boy, de bara låter allt hända i någon slags "jaja, det går nog över snart"-anda som får mig att vilja skrika rakt ut. BETE ER SOM VUXNA FFS!

Boy's faster (?) är den värsta fittan av alla. HERREGUD vad jag hatar henne. Ge ungen en isglass din snåla subba.

Det enda bra med den här jävla tågurspårningen var att jag blev sugen på att åka till Nya Zeeland och titta på träd. Det kan väl få vara värt något?

Statistik: 
Oansvarsfulla vuxna: 85%
Charmiga getter: 1
Ocharmiga människor: Hela karaktärsgalleriet
Misär: 70%
80-tal: Ja

Tidigare filmer: 
Vecka 15: Klovn (Danmark, 2010)
Vecka 14: Mannen från Le Havre ("Le Havre", Finland, 2011)
Vecka 13: Hodejegerne ("Huvudjägarna", Norge, 2011)
Vecka 12: Avaze gonjeshk-ha ("Sparvarnas sång", Iran, 2008)
Vecka 11: Choi-jong-byeong-gi Hwal ("War of the Arrows", Sydkorea, 2011)
Vecka 10: Das Weiße Band ("Det vita bandet", Tyskland, 2009)
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)

Vecka 15: Klovn

Vad är detta? Dansk komedi av och med samma människor som skapat den hyllade TV-serien med samma namn. Serien är känd för att utforska sociala tabun och göra sina tittare riktigt obekväma och filmen går helt i samma anda när huvudpersonen Frank kidnappar sin frus brorson för att bevisa att han är bra fadersmaterial. Den enda haken är att han tar med barnet på en resa som hans medföljande vän kallar för "tour de fisse" (Fitturnén).

Värt att notera: liksom i TV-serien är dialogen improviserad.

Varför? För att jag verkligen gillar TV-serien och vill att folk i min omgivning ska ge den en chans fast att den är dansk. Jag var också nyfiken på övergången från 25 minuter långa avsnitt till en 1½ timme lång film.

Kantor Wilhelmsson undrar: 
1. Jag som inte sett serien undrar givetvis om Klovn är lika bra på film som på TV? Eller tvärtom?
Filmen kändes helt i linje med TV-serien. Självklart ger man Frank Hvam mer tid att fucka upp på med ett långfilmsformat. Filmen kan därför ha ett lite bredare tema än "Frank blir ovän med den pakistanska importören på grannkontoret för att han spelar hög musik och anklagas för att vara rasist" (avsnitt 2: De nya danskere). Sen tyckte jag förvånande nog inte att filmen var riktigt lika obekväm som TV-serien kan vara.

2. Vilken scen höjde dina skämsnivåer mest? (OBS Spoilers!)
Pearl necklace-scenen. Jag säger inte mer.

3. Hur skulle du sälja in den här filmen till en pryd vän? 
Jag skulle påstå att det är en charmig road movie om en man som växer upp och axlar fadersrollen.

Kantor Wilhelmsson tycker:

"Klovn" är den första renodlade komedin i det här filmprojektet. Det är också den film med lägst kulturellt kapital jag sett på mycket länge. Jag riktigt känner hur mitt kulturella kapital sjunker i bröstet när jag tittar på den.

Humorn baseras mest på skamliga sociala situationer, där knark, sex och horor har en framträdande roll. Det är en film som går till opassande nivåer för att förödmjuka sina karaktärer, som utan att blinka anspelar på bögar, sexuella övergrepp och pedofili. Det är en film med ett running gag om storleken på en tolvårig pojkes penis.


Jag skrattar nästan konstant. Tyvärr vet jag inte om jag har något bra försvar för detta. Ibland är det svårt att veta om jag skrattar för att jag skäms, eller om jag skrattar för att det är så otroligt dumt, eller om jag skrattar för att jag skrattar.

Vad jag kan säga är att "Klovn" också har varma, sentimentala sidor, sidor som känns äkta och balanserar upp den skitflod av oansvarigt mansleverne som utgör större delen av filmen. Franks tafatta sätt och hans relation till Bo förankrar filmen i en känslomässig verklighet. Utan dem hade "Klovn" bara blivit en dekadent grisfest. Nu blir det en dekadent grisfest med emotionell kärna, och det är tveklöst mycket bättre.

Vad jag också uppskattar är att det finns scener här som andra komedier inte skulle våga gå i närheten av. Ett peptalk med penisar som huvudämne får gå till historien som det mest olämpligt hjärtevärmande jag sett.

Orpon berättar för mig att huvudkaraktären Casper är en folkkär dansk programledare i verkligheten. Detta känns logiskt. "Klovn" hämtar energi från att kasta sig ut i situationer som inte är okej nånstans. Jag tittar på den med ena handen framför ansiktet, men jag skrattar - Alltså: lyckad komedi?

Balloonfighter ger respons:

Filmen Klovn innehåller en aningen mer vulgär humor än TV-serien. Det är mycket knark, horor, oväntat analsex och komiskt små barnsnoppar som lätt kan göra att filmen uppfattas som en dansk motsvarighet till The Hangover. Det som i mitt tycke höjer Klovn över den nivån är Franks totala oförmåga att veta hur man ska bete sig i sociala situationer. Vad gör man när man ser sin bäste vän (som har en fru) ha sex med en annan man? Frank vinkar blygt och säger "Hej". Han är så tafatt och medgörlig att han kan övertalas till vilka dumheter som helst (återigen: pearl necklace-scenen).

Jag gillar filmens upplägg och att den stundtals vågar vara genuint gullig, om än på sitt eget skruvade sätt. Två av scenerna med Bo (bägge snopprelaterade) är till och med rörande på riktigt.

Jag skrattade mycket åt Klovn och liksom Kantorn visste jag inte alltid varför. Ibland skrattade jag nog bara för att det var så fruktansvärt pinsamt och obekvämt. Men även ett nervöst skratt förlänger livet?

Statistik:
Pinsam stämning: 98%
Snoppars betydelse för storyn: 83%
Sensmoral: 11%
Oansvariga män: 100%
Allvarliga kvinnor: 100%

Tidigare filmer: 
Vecka 14: Mannen från Le Havre ("Le Havre", Finland, 2011)
Vecka 13: Hodejegerne ("Huvudjägarna", Norge, 2011)
Vecka 12: Avaze gonjeshk-ha ("Sparvarnas sång", Iran, 2008)
Vecka 11: Choi-jong-byeong-gi Hwal ("War of the Arrows", Sydkorea, 2011)
Vecka 10: Das Weiße Band ("Det vita bandet", Tyskland, 2009)
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)

Trans (1982)

Det är alldeles uppenbart att Neil Young runt 1980 har råkat höra Kraftwerk och tänkt att det där med synthar verkar ball. Albumet Trans från 1982 är långt ifrån den elgitarrsdrivna proto-grunge eller nasala singer/songwriter-musik som har varit Youngs signum under hans sex decennier som artist.

Elgitarrerna har fått ta ett steg tillbaka till förmån för synthar och discobeat och Young sjunger genom en vocoder så att orden blir nästintill omöjliga att uttyda. Låtarna heter inte längre saker som Man needs a maid eller The needle and the damage done utan sjukt coola framtiden på 80-talet-saker som We R in control, Transformer man och Computer Cowboy (AKA Sycrusher). Enligt Neil Young själv var albumet ett resultat av hans försök att finna metoder för att kommunicera med sin cp-skadade son.

Trans är ett stundtals fantastiskt album och det är synd att Young inte vågade skrota gitarrocken helt. Till exempel är det inledande spåret Little thing called love en ytterst ordinär Neil Young-dänga vars primära funktion är att vagga in konservativa fans i villfarelsen att det här är en helt vanlig skiva. Neil Youngs experimentella tid i början av 1980-talet uppskattades knappast av puritanterna. Fans blev upprörda och skivbolaget Geffen blev så bestört att det något år senare stämde Neil Young för att han med flit spelat in ett par atypiska och okommersiella album.

Från spår 2 (Computer Age) till spår 5 (Computer Cowboy) är Trans fenomenal. Ingen Neil Young-skiva har en lika bra låtstreak. Melodiska Transformer Man med sin dumma lilla kör kan vara det bästa Neil Young någonsin har gjort. När Trans är som bäst låter det som ett Kraftwerk i rutiga flanellskjortor. Ni förstår ju själva att det är bra grejer.

Bonusinfo: Omslaget till Trans var ett av de första skivomslagen som ritats i en dator. Det gjordes på en MacIntosh II.