Veckans historiska film: Vecka 31: 1966: "Min vän Balthazar" och "The Face of Another"

1966. Min vän Balthazar

Vad är detta? Robert Bressons drama om en misshandlad åsna och människorna omkring den.

Varför? Orpon hade höga förväntningar på en film som handlade om en åsna.

Balloonfighter: Jag läste att Robert Bresson kallade sina skådespelare  (som oftast var amatörer) för "modeller" och helst ville att de skulle se uttryckslösa ut. Med det i baktanken så känns det rimligt att han gjorde en film med en åsna i huvudrollen. Åsnan har en begränsad förmåga att förmedla känslor till mänskliga tittare och det är upp till de som ser filmen att själv tolka. 

Jag gillar Bressons grepp att reducera mänskliga känslor på det här sättet. Och det är kul att berättandet fungerar... men jag blev trots det besviken. Jag hade väntat mig något avskalat och tänkvärt i stil med La quattro volte eller Turinhästen, men istället fick vi... ja, vad skulle du likna Min vän Balthazar med egentligen?

Kantor Wilhelmsson: Svårt. Jag blir inte riktigt klok på den här filmen. På ytan antar jag att man kan läsa den som en studie i människans våldsamhet och förstörelselusta. Ingen av karaktärerna (däribland en mördare och några huliganer) är sympatiska, och alla gör de varandra illa upprepade gånger medan åsnan står någonstans i periferin med sina ledsna ögon och tuggar havre...

I den meningen påminner filmen kanske om Viridiana, en annan film om mänsklig grymhet, där den oskuldsfulla kvinnan i centrum nu har bytts ut mot ett kreatur...

...men jag måste säga att det är lite oklart om detta verkligen är Bressons syfte, eller vad poängen är. Det stendöda skådespeleriet hjälper inte till så mycket. Jag förstår och uppskattar att Bresson ville göra sin filmkonst så icke-teatral som möjligt, men det känns som ett stilgrepp som blivit lite daterat nu - eller gjorts bättre av Roy Andersson, vars figurer i alla fall uttrycker något.

Kunde du hitta in i en enda karaktär? 

Balloonfighter: Nej, och det är nog en av filmens största svagheter. Karaktärna är oerhört svaga och jag minns knappt en enda av dem. Åsnan spelar sin roll som åsna exakt så bra som man kunde ha förväntat sig men bleknar i jämförelse med supergeten i Tulpan. Jag fick faktiskt läsa en recap efter filmen för att kontrollera att jag hängt med i händelserna.

Min vän Balthazar är inte komplicerad film, men skådespelarna var så uttryckslösa och apatiska att jag inte riktigt förstod vad som pågick. Jag uppskattar filmen i egenskap av experiment, men som filmupplevelse fanns det inte så mycket för mig att hämta. 

Vilken period i åsnans liv verkar ha varit den lyckligaste? Samtliga kändes så miserabla.

Kantor Wilhelmsson: Åsnan verkade nog lyckligast i sin barndom. Jag skulle säga 5-6 minuter in i filmen, innan Människor utan Känslor började tråka ut honom.

Jag tyckte i och för sig slutet var fint. Tanken har slagit mig att filmen kanske blir bättre av att ses en gång till. I teorin uppskattar jag regin och det hattiga fotot, men att inte ge tittaren en enda mänsklig ingång under 90 minuter är kanske inte så lyckat.  

Kantor Wilhelmsson: 6
Balloonfighter: 6

1966. The Face of Another

Vad är detta? Stilistiskt drama av Hiroshi Teshigahara om en brännskadad man som får ett helt nytt ansikte av en plastkirurg.

Varför? Kantorn hade sett Kvinnan i sanden av samma regissör, och gillade stilen.

Kantor Wilhelmsson: Vi är nu helt klart inne i den moderna filmeran och The Face of Another tar i så den spricker för att realisera alla stilistiska möjligheter. Här leks det flitigt med bakgrund/förgrund, karaktärer pratar genom röntgenbilder, perspektivet vrids 90 grader och i en scen öppnas en lucka i bilden till en närbild av ett flytande hårsvall.

Uppskattar du den här sortens estetik, eller drar den uppmärksamheten för mycket till sig?

Balloonfighter: Jag uppskattar den! I The Face of Another kändes det inte alls som billiga trick utan hade ju faktiskt koppling till filmens berättelse. The Face of Another innehöll mängder av snyggt komponerade och stilrena bilder och överraskande övergångar.

Jag hade gärna sett att filmen drog det hela ett steg längre och drog ner på det ständiga tjatet som gjorde mig riktigt irriterad under sista halvan av filmen. Det fanns så många bra inslag och idéer, men det tjatades sönder av karaktärer som sa allting rakt ut hela tiden. Störde du dig lika mycket på det som jag?

Kantor Wilhelmsson: Ja, bitvis kändes det som att jag såg två olika filmer. En där de lekfulla och konstnärliga bilderna fick stå i fokus, och en där en dryg snubbe från Filosofi A satt och föreläste självgott om identitet och "våra ansikten mot världen". De existentiella pratstunderna var ärligt talat riktigt omogna och drog ner vad som kunde varit en rakt igenom effektfull film.

Balloonfighter: Haha ja, jag satt och skämdes när gravallvarliga japanska män höll långa monologer i stil med "När man sätter på sig en mask så upphör hämningarna. Blir man en annan person eller blir man... dun-Dun-DUN mer sig själv? Diskutera i smågrupper så ses vi i sal E401 om en 45 minuter". Och sen kunde jag inte förmå mig att ta "otrohetsstoryn" på allvar hur mycket filmen och filmmusiken än försökte övertala mig att det var dramatiskt guld.

Kantor Wilhelmsson: Det kändes förutsägbart och gjort. Det är svårt att säga om en sån här story var nyskapande på sextiotalet, men tjugo år efter Face/Off behöver i alla fall inte jag en trettio minuter lång, pratig build-up till att en man visar ett annat ansikte för sin fru.

Synd! Slöseri med rara ärter, söta bananer, gulliga små haricot verts etc. Det finns åtminstone ett sätt till som filmen kunde gjort succé på, om den inte varit så självupptagen - som skräckfilm. Flera scener hade potential att vara riktigt otäcka.

Balloonfighter: Hade männen i den här filmen bara haft vett att hålla käften emellanåt och man hade kapat den töntiga storyn med frun så hade filmen kunnat landa på en 8 för min del.

Kantor Wilhelmsson: Och nu landar den på?

Balloonfighter: 6
Kantor Wilhelmsson: 6