Veckans historiska film: Vecka 32: 1967-1968: "Mandomsprovet" och "The Swimmer"

1967. Mandomsprovet

Vad är detta? Amerikansk dramakomedi (påstås det) om en nyutexaminerad ung man som låter sig snärjas av en MILF. Intriger uppstår!

Varför? Modern klassiker med ett banbrytande soundtrack. Före Mandomsprovet hade ingen annan använt redan utgivna poplåtar för att tonsätta en större film.

Kantor Wilhelmsson: Mandomsprovet känns väldigt mycket som ett barn av sin tid. Här skildras klyftan mellan rika, småbittra 20-talister och deras avkommor, de vilsna, bortskämda 40-talisterna. Här finns också en "skandalös" kärleksaffär med en för sin tid "helt galen" nakenchock.

Allt känns ganska trött. Jag är lite osäker på vem man ska sympatisera med i den här filmen. Mamman, som presenteras som cynisk och dekadent, är den enda som har en personlighet och bakgrundshistoria som går att bry sig om. Dustin Hoffman och hans unga dejt är helt hjärndött tråkiga - riktningslösa och karaktärslösa som människor i åldern 19-20 ofta är.

Återstår bra musik av Simon & Garfunkel, men jag vet inte om det är så lyckat att spela "Scarborough Fair" fyra gånger på en kvart, medan Dustin Hoffmans karaktär sitter och ser bajsnödig ut på ett zoo.

Du hade sett den här filmen förut. Var den ungefär som du mindes den?

Balloonfighter: Det var längesen jag såg den sist, men det var faktiskt precis så här jag mindes den. Mandomsprovet räknas ofta som en väldigt betydelsefull film och jag trodde helt enkelt att jag hade varit för ung för att förstå den förra gången jag såg den. Jag insåg att så inte var fallet. Precis som du säger är Mandomsprovet väldigt mycket ett barn av sin tid. Jag tänkte på "Catcher in the rye" när jag såg den. Jag kan verkligen förstå varför Mandomsprovet blev så stor för den generation som var ung när filmen kom, men det är en film som har stannat kvar i sin tid och som idag främst är intressant som historiskt dokument.

Jag håller, så klart, med dig om att karaktärerna är platta och tråkiga. Om jag ska fokusera på något positivt så är det att jag gillar klippningen och att en del scener, i kombination med musiken, är rätt stämningsfulla.

Kantor Wilhelmsson: Svår fråga: Vad kan man jämföra den här filmen med idag? Finns det någon film med liknande anspråk? Känns som det kan vara svårt att hitta ett så pass genuint tidsdokument i den postironiska generationen.

Balloonfighter: Lost in translation?

Kantor Wilhelmsson: Kanske lite, men den kom för 11 år sedan. Våra ofödda barn har hunnit växa upp på den tiden!

Balloonfighter: Vilken äcklig tanke.

Kantor Wilhelmsson: ...Jag ber om ursäkt.

Balloonfighter: Her? (Har inte sett den)

Kantor Wilhelmsson: Her är faktiskt en bra liknelse. Både den och Mandomsprovet är väldigt romantiska, översentimentala, och - misstänker jag - kommer inte stå sig om tio-tjugo år.

Har du något att säga om slutet?

Balloonfighter: Jag vet inte om slutet var menat som satir eller om det helt enkelt var ärligt i sin naivitet och klyschighet, men jag tyckte faktiskt att det var litelite charmigt.

Kantor Wilhelmsson: (spoiler!)

De ser ju i och för sig väldigt tysta och olyckliga ut efter en liten stund på bussen. Och "Sound of Silence" börjar spela...

Balloonfighter: Ja, det är det som gör att det funkar!

Kantor Wilhelmsson: 4
Balloonfighter: 6


1968. The Swimmer

Vad är detta? Amerikanskt drama om en hurtig och underlig man (Burt Lancaster) som bestämmer sig för att "simma hem" genom grannarnas överklasspooler.

Varför? Kantorn hade läst om denna originella film som blivit en kult- och kritikerfavorit på senare år, trots att den floppade 1968.

Balloonfighter: Vi har hunnit se en hel del märklig film under det senaste 1,5 året, men The Swimmer sällar sig till toppskiktet inom den kategorin. Jag menar, det är en film om en medelålders man som försöker transportera sig genom att simma i pooler och samtidigt verkar befinna sig i något slags livet passerar i långsam revy-tillstånd. Och jag gillar verkligen hur The Swimmer befinner all over the place. Samtidigt som det här är en otroligt tramsig film så verkar den också ställa existensiella spörsmål. Blir du riktigt klok på vad som händer? 

Kantor Wilhelmsson: Nej, och jag älskar det! The Swimmer är en episk berättelse om en mans uppgång och fall, men den tar sig också tid att vara en sliskig solskenshistoria med Elvira Madigan-motljus och banala självhjälpsrepliker, en tramsig komedi där Burt Lancaster springer ikapp med en häst (!), ett mysterium och ett drama om klasskillnader. Stilistiskt är den, precis som du skriver, en enda röra, men det var längesen jag såg en så fascinerande och ambitiös film.

Jag är inte säker på att allt här är lyckat - lite känns det som att filmen blir mer uppenbar och klumpig ju närmre slutet vi kommer - men jag är beredd att prisa The Swimmer bara för att den finns. Den liknar verkligen inte något annat vi sett, och då har vi ändå sett en film från Samoa om en ilsken dvärg, en redlös kazakisk historia om pippande getter och barn som pissar på golvet, ett två och en halv timme långt blackface-pekoral och en film där ett träd och en kolmila är huvudpersoner. 

Balloonfighter: Man måste gilla en film som överraskar en på det sättet! The Swimmer når inte upp i samma klass som Holy Motors, men jag tycker att den emellanåt befinner sig i liknande tonläge mellan trams och allvar och förmåga att överraska. Jag skrattade så jag grät åt kapplöpningsscenen. 

Kantor Wilhelmsson: Vilken tyckte du var den snyggaste av dessa två filmer, rent visuellt?

Balloonfighter: Mandomsprovet hade snyggare stillbilder, men jag föredrar nog kreativiteten hos The Swimmer.

Balloonfighter: 8
Kantor Wilhelmsson: 7