Treme

Man kan inte förvänta sig att David Simon ska nå upp i samma klass som han gjorde med The Wire, men jag hade inte förväntat mig att bli så brutalt uttråkad som jag blivit av Treme.

Treme tar sin början i New Orleans tre månader efter Katrina och skildrar en rad människor som försöker bygga upp sina liv igen. Realism är ordet i fetstil och det är väl också seriens främsta problem. En av huvudberättelserna är den om en restaurangägare som väntar på att få sina försäkringspengar. Ni hör realistiskt/tråkigt det låter? Det är det också. Särskilt eftersom detta är det enda jag får veta om karaktären i fråga.

De andra karaktärerna är nästan lika ointressanta. Den röda tråden är att de flesta deppar över att "det var bättre förr" och att musiken fungerar som en förlösande kraft i deras post-traumatiska liv. Det borde vara intressant egentligen, men när det berättas med hjälp av en otrogen musiker som slarvar bort sin trombon, en jazzsaxofonist som har svårt att identifiera sig med New Orleans och hellre hänger i New York, en Mardi Gras-veteran som ibland klär ut sig till indian och en arg professor som lägger upp videos på youtube så känns det inte särskilt relevant. Tråkigast av allt är skildringen av gatumusikerparet Annie och Sonny. Jag började här att summera deras berättelse men det var så tråkigt att jag suddade ut det. Därtill är Steve Zahns karaktär bland det jobbigaste jag har sett på TV.

Stora delar av serien känns klumpig och inkonsekvent och intressanta ämnen slarvas bort. Visst, jag har bara sett fem av tio avsnitt men jag orkar inte kämpa mig genom fler avsnitt. Det sista såg jag under tre dagar för att jag blev så uttråkad att jag bara orkade med det i små doser. Liksom i The Wire känns det som att det finns alldeles för många karaktärer att hålla reda på (något som gav sig med tiden i The Wire) men i Treme hinner man bara bekanta sig med karaktärernas skittråkiga problem några ynka minuter av varje timmeslångt avsnitt och det är som sagt så tråkigt att jag hellre sätter mig och läser några paragrafer om Försäkringskassan. En devis som jag ofta har använt om olika TV-spel, främst Halo, är den att om jag ska vara klumpigare, långsammare och fulare i spelet än jag är i verkligheten så är det inte värt att spela. Med viss modifikation går det att använda samma devis om Treme.

Kanske är problemet att Katrina redan har inträffat och vad vi följer är den långsamma, oerhört långsamma vägen tillbaka till det normala dagliga livet där de överhängande hoten är just outbetalda försäkringspengar och förlorade tromboner. Kanske är ett annat problem att David Simon kan sitt Baltimore utan och innan och vågade ta sig friheter i The Wire medan han dukar under av respekt och vördnad inför New Orleans i Treme, något som går igen inte minst i alla cameos (Elvis Costello wtf?!). Det är ingen tvekan om att serien är ett gediget hantverk, i synnerhet musikscenerna är väldigt välgjorda, men den engagerar inte. Om TV har en motsvarighet till termen musikermusik så får ni gärna säga till.

Många New Orleans-bor har hyllat serien för dess trovärdiga och träffsäkra skildring av livet efter Katrina. Kanske ska man ha upplevt New Orleans-bornas post-traumatiska stress för att hitta något att engagera sig i för trots musiken* är Treme lika grått och ointressant som radhusdepp i Staffanstorp.

* Spellista med musik från serien som Canal+ har satt ihop.