Dagens skiva: Jamie xx - In Colour

Artist: Jamie xx
Album: In Colour
Utgiven: 29 maj 2015
Innehållsförteckning: chillout-electronica, synth-arpeggion, 
Sagt om skivan: "Och som alla ljudspår till brustna hjärtan är receptet baserat på en uppsjö av olika men beprövade sentimentala knivhugg, som alla lenar lika flyktigt som de samtidigt vältrar sig i smärta. Det är en svår och paradoxal konst. The Xx har på sina två album bemästrat den med en imponerande precision." - Andres Lokko, Svenska dagbladet
Varför? På grund av storslagna hyllningar som den ovan.

Kantor Wilhelmsson: En del musik vi lyssnar på i det här projektet (Malin Wättring) har helt uppenbart skapats för att erbjuda upplevelse och reflektion. Annan (Måns Zelmerlöw, James Bay) verkar bara vara till för att fylla upp utrymmet mellan reklampauser, eller få en korvkiosk att framstå som mindre skendöd.

När vi pratade om Jaakko Eino Kalevis skiva hade jag lite svårt att förstå vilken kategori den föll inom. För avancerad för att vara radioslask, för frånvarande för att aktivera öronen. Jag har samma problem här. Du som har en kandidatexamen i musik, kan du berätta om Jamie XX skiva från ett sociologiskt perspektiv? Vem är målgruppen här? Vad är användningsområdet för musiken? När ska man lyssna på den? Vad ska jag känna?

Orpon: Tack för att du ställer så enkla frågor. Det uppenbara svaret vore musikrecensenter eftersom In Colour har hyllats till skyarna. Jag ser vissa musikaliska likheter med Four Tet på den här skivan, även om Jamie XX ligger närmre ren chillout-electronica. Jag kan dock tänka mig att, precis som med Four Tet, musiken blir betydligt mer pulserande och dansant när den framförs live. I så fall kan vi väl trots allt vaska fram tre kategorier av människor som skivan riktar sig: musikrecensenter, de som vill ha avkopplande electronica i bakgrunden och de som vill dansa till något creddigare än Avicii. Själv hamnar jag närmst gruppen i mitten och tycker att In Colour är rätt trevlig när den väl har melodier och driv, som i Obvs med sina oljefatstrummor. 

Jaha, är det nu jag ber dig att göra en harmonisk analys eller?

Kantor Wilhelmsson: Tja, en harmonisk analys blir tämligen lätt i det här fallet eftersom låtarna har max två ackord som går om och om igen... Jag känner att jag har svårt att sympatisera med "avkopplande electronica i bakgrunden" - eller musik i bakgrunden överhuvudtaget - och den här skivan tappar mig rätt ofta. Ändå har jag gillat album av Four Tet och The Field, men där var låtkonstruktionerna ofta lite tajtare och arrangemangen lite mer skimrande. Jag kunde lyssna med i långa utvecklingar, eller känna att det fanns ett flow. 

Närmast på den här skivan kommer The Rest is Noise, som också får lov att breda ut sig lite längre än de andra spåren. Sämst blir det i frånvarande låtar som Sleep Sound, där det känns som jag lyssnar på någon slags demomix som artisten ska lägga riktig musik över sen.

Orpon: Jag håller med dig, särskilt i jämförelser med nämnda artister, men jag tycker ändå att In Colour är helt okej även om den är tämligen ointressant musikaliskt. Som bäst funkar skivan i hörlurar på morgonbussen.

Kantor Wilhelmsson: 2
Orpon: 3