Kuniko - Xenakis IX

Artist: KUNIKO

Album: Xenakis IX (finns inte på Spotify. Går att köpa på iTunes och skivbolagets hemsida. Kantorn har laddat upp ett av spåren här)

Utgiven: 14 april 2015

Innehållsförteckning: Vibrafon, xylofon, marimba, pukor, klockspel och andra slagverk

Sagt om skivan: ¨the delicacy and sway are enticing (...) she treats its effervescent textures to a loose, sensual swing" - Kate Molleson, The Guardian

Varför? Kantorn gillar Xenakis. Orpon är på för allt. 

Orpon: Min första tanke när jag lyssnade på det här var "oj, någon har spelat in mig i smyg när jag bökar runt i köket". Sen insåg jag att det dels är alldeles för få sångpartier om penisar och funky beats för att kunna vara jag. 

Min tredje tanke var "Hjälp! Det sista jag behöver under min arbetsdag är mer tråkigt". Stora delar av Xenakis: IX är omelodiska och orytmiska (jag förstår att det sistnämnda inte är korrekt term men jag har inte verktygen för att analysera det här bättre än så) och får mig att tänka på indonesisk gamelan-musik. IV: Peaux är ett av få partier som får mig att vakna till. Där finns ett driv, om än ett trist sådant som pågår alltför länge. 

En gång i tiden fick jag regelbundet skivor från distributören Dense hemskickade till mig. En stor del av dem lät som det här och jag lyckades aldrig lista ut vad jag skulle ha den sortens musik till. Kan du berätta det för mig?

Kantor Wilhelmsson: Jag har gillat Xenakis ända sedan jag hörde hans vansinniga, epileptiska "Khoai" för cembalo. Det var musik skriven av en arkitekt och matematiker som ändå lät vild och oförutsägbar. 

Att lyssna på den här slagverksskivan blir som att öppna dörrarna till minst fyra nya rum i hjärnan. Jag vet inte om det är Kuniko som spelar med extrem lyhördhet eller om det är studioinspelningen som panorerar övertygande (eller både och), men alla instrument låter så häftigt tredimensionella och förs så elegant in och ut ur ljudbilden. Och då lyssnar jag ändå i skitlurar. Det är "bara" ett slagverksset, men låter som flera olika grupper av människor som rör sig mot och från varandra i avancerad dans. 

Jag är övertygad om att dans betyder något för Xenakis. "Pleiades" är huvudverket här och de fyra satserna utforskar olika sorters sväng och rörelse. Här finns ett rastlöst driv - ofta oregelbundet i rytmen, någon gång motoriskt. Första satsen "Melanges" är som en aptitretare där hela setet introduceras. En grupp med pukor låter som hotfulla kinesiska krigare som kontrasteras av gnistrande, lekande klockspel, som ljus över vatten-effekter. 

"Metaux" är när verket börjar på allvar och börjar utlösa wow-känslor hos mig. Här utforskar Xenakis typ alla metalliska läten i hela boken och rytmiken blir mer sugande och konstant. Blandningen av olika metalliska efterklanger - av olika ljud, helt enkelt - är hela tiden så effektfull och spännande. Ett av Xenakis kännetecken är abrupta events som kastar in musiken i nya riktningar. Det hör till hans stil att man aldrig kan vara riktigt säker, öronen är på sin vakt. 

I mjuka, stämningsfulla, lite meditativa "Claviers" skalar han ner och fokuserar på vibrafoner och deras släktingar. Här finns en melodisk slinga som går runt i cirklar i bakgrunden som en avlägsen, österländsk jingel, och knyter ihop stycket. Massa små klockspel bubblar i förgrunden oberoende av sin omgivning. Sedan händer samma abrupta skifte som i Metaux efter åtta minuter och stycket rusar i mål, som om vilan tagit slut. 

Avslutande "Peaux" har du redan avhandlat, men efterföljande verket Rebonds A & B håller tyvärr inte mitt intresse lika förbehållslöst. Kanske behöver jag lyssna mer, men det är fler "normala" call-and-response-effekter och inte lika mycket osymmetriskt swing. Här finns inte heller samma stora variation i instrumenten. Hade skivan bara varit det första verket hade det nästan varit helt perfekt.

Så om jag ska svara på din fråga: 

För alla som är fascinerade av klanger och klangfärger och får associationer av hur märkligt och spännande instrument kan låta borde den här skivan vara som att gå in i en godisbutik. Och för alla som är det minsta intresserade av rytm erbjuder Xenakis en vildvuxen och personlig swing som är alldeles hypnotisk svängig om man öppnar sig för den. 

Jag vill nämna att jag inte kan någonting om slagverk och bara grovt kan sortera pukor, cymbaler och marimba. Jag vill också återigen nämna att jag lyssnade i skitlurar. 

Jag vet inte vad du fått för skivor från Dense, men är de såhär bra vill jag ha alltihop!! 

Orpon: Jag kan förstå att du ser ett värde i det här, men jag har svårt att intressera mig för något som mest låter som ett storkök under lunchrusch eller en tillverkningsindustri. Det är inte så kul med musik som är mest intresserad av att "utforska klanger". 

Jag håller inte alls med dig om att det finns något sväng i det här och utifrån det du skriver låter det snarare som att du beskriver Buddy Richs eller Gene Krupas galna jazzexplosioner. I mina öron låter det här mest som Einsturzende Neubaten för finklädda människor. Men det är väl jag som är dum!!!

Orpon: 2

Kantorn: Pleiades: 5, Rebonds: 3, Totalt: 4