Artist: Måns Zelmerlöw
Album: Perfectly damaged
Utgiven: 29 maj 2015
Innehållsförteckning: eld, demoner, radiopop, snygg kille, eurovision-vinnare
Sagt om skivan: "Aldrig blir det svårlyssnat, och det är väl tanken. Det ska vara helt oförargligt och sterilt. Man ska lyssna och känna att Måns verkar vara en trevlig kille, att han ju kan sjunga, att refrängerna är medryckande, produktionen sådär semielektronisk och modern, att han har ett trevligt leende." - Hannes Lundberg Andersson, Smålandsposten
Varför? Tja, det är väl sånt här vanligt folk lyssnar på, eller? Samt att Lena bad oss att göra det.
Orpon: Tro mig, jag försökte lyssna på det här med öppet sinne. Jag gjorde mitt bästa försök att hypea upp skivan genom att tänka på en gammal akustisk live-version av Måns hit Hope and glory framförd med gitarr och fiol. Den var ändå okej. Det är inte Perfectly damaged.
Jag avskyr verkligen Eurovision-vinnarlåten Heroes som var en av de absolut sämsta låtarna i årets startfält. Jag kunde inte ens glädjas åt att Sverige vann för att jag skämdes för låtens uselhet. Ni kanske tror att Heroes med sin äckliga fejk-country-sång och påklistrade sensmoral och förljugna berättelse om Måns Zelmerlöws liv var illa nog så väntar en obehaglig överraskning i studioversionen av låten: den innehåller allt det där OCH en barnkör.
Resten av albumet kör på i samma stil. Det är Westlife-ballader som gör sitt bästa för att låta lite upphottat Avicii-aktiga. Hur dålig musiken än är (t.ex. Disney-balladen While we're alive) så är det texterna som dräper mig och torrjuckar mitt lik.
"Demons cry but I can't hear it [...] This is my kingdom in the sky"
"Once upon a time this was yours and mine
Nothing mattered but you
Then bombs fell from the sky, looked me in the eyes
Every tear was a truth"
"We're like fire and gasoline, in the final movie scene"
"I love the way our hearts collide"
Vad har du att säga om albumets tema? Varför sjunger Måns om eld och demoner i nästan varenda låt?
Kantor Wilhelmsson: Haha, jag ogillade också Heroes. Det är lite synd om Måns, han får två arga skägg på sig den här gången. Eller vänta nu här - det är inte alls synd om Måns. Hans hitlåt är bland de mest spelade i Europa och han har utsetts till hedersmedborgare i sin födelsestad. Han kan nog ta lite kritik.
Ändå var inte Perfectly Damaged riktigt lika kass som jag väntat mig. Kanske är det Tallest Man on Earths affekterade stämma som fotfarande ekar i mina öron, eller bara att jag slipper titta på Måns medan jag lyssnar, men jag tycker faktiskt hans röst är helt okej. Behaglig, neutral, hade kunnat användas till rätt mycket. ESC-vinnarlåten Heroes låter (trots barnkör!) inte alls lika störig när man slipper sängkammarblickar och streckgubbar med ballonger. Jag kan till och medge att den är catchy.
Men skivans otacksamma uppgift är ju att visa att Måns är mer än bara Heroes. Och det går alldeles åt helvete. Ingen låt är riktigt usel (Unbreakable och smått pinsamma balladen I should have gone home kommer dock nära) men alla är fullständigt platta. Jag tvivlar på att Måns själv kommer kunna nynna på dem om några år. Minst ocatchy är Someday som har chans att bli en kortlivad radiohit. I övrigt saknas hakar, melodier, roliga idéer, vågade inslag eller helt enkelt BRA LÅTAR tvärs över hela skivan. Det är bara ljummet vatten som sköljer över öronen. För att svara på din fråga hade jag önskat att det var lika mycket "eld" i musiken som i texterna. Kanske försöker Måns kompensera?
Orpon: Antagligen. Jag vet inte varför han envisas med att försöka vara djup. Jag hade tyckt mindre illa om den här skivan om den var fylld av låtar som Cara Mia: låtar lika obekymrade och ytliga som Måns Zelmerlöws liv och själ. Perfectly damaged är bara ett jävla hån mot alla som någon gång har upplevt hur det känns att inte vara snyggast och mest populär i varenda givet sammanhang.
Kantor Wilhelmsson: 2
Orpon: 1
Känner mig på sätt och vis helt okvalificerad att bedöma sån här musik - jag tycker inte att den är underhållande och den är inte skriven för en typ av publik som jag ingår i. Det vore bättre att kalla in ett Måns-aficionado som kanske kan uttala sig om hans dagsform och karriärtoppar.
SvaraRaderaOm jag ändå måste uttala mig tycker jag ffa att han är ointressant. Hans mest intressanta drag är hur otroligt fotogenisk han är. Han menar att han försökt lyfta fram en mörkare sida på den här skivan, men jag är tveksam till att han har tillräckligt mycket mörker i sig för att väcka mitt intresse. Det låter väldigt krasst när jag lägger fram det på det sättet och jag vill egentligen sätta kvalifikationer för vad en person måste gå genom, men om ni läser följande stycke från en intervju i Mitt i livet så kanske ni förstår vad jag menar:
"Måns beskriver sin låt Heroes, som betydligt mörkare än hans tidigare Melodifestival-bidrag Cara Mia och Hope & Glory.
Texten handlar om att vi alla kan vara hjältar och förebilder för våra barn. För Måns är det som att sjunga till sig själv som tolvåring. När han gick i sexan blev han mobbad av en ny kille i klassen, som tog över hans kompisgäng och frös ut Måns.
– Han kände att han behövde slå sig in verbalt. Och då blev jag offret. Jag var svagast i den gruppen av vänner och fick ta det. När de hade fest i gänget och jag kom och ringde på och öppnade han och sa ”tyvärr det är fullt”. Det kunde också vara en harang om hur ful min gympapåse var när vi var på väg till gympan.
Måns berättar att han också kände sig utanför eftersom han var ett år yngre och väldigt hemkär och helst ville att kompisarna skulle komma hem till honom. Eftersom han varken var störst eller bäst på någon sport, hade han ingen riktig identitet i gänget. Det var först när musiken kom in i sjuan som hans identitet kom.
Men det löste sig under sommarlovet. I sjuan hamnade mobbaren i en annan klass och det gamla gänget kom tillbaka.
Först nyligen tog Måns och hans bäste vän en rejäl diskussion om det här.
– Det han sa, som var så jäkla bra men inte berättigade mobbningen, var att jag faktiskt var väldigt speciell. Det hade jag aldrig reflekterat över. Och det är klart, det var jag ju. Jag hade mjukisbyxor på mig fram till sexan, odlade tomatplantor och hade hur mycket husdjur som helst. Möss, hamstrar, kaniner, papegojor och nymfparakiter.
I dag har Måns tagit sig igenom det som hände."
http://www.mitti.se/mans-slipper-vara-guds-basta-barn-3/
* vill egentligen inte
SvaraRaderaJag skrev till Orpon att jag inte haft det _minsta_ problem med den här skivan om det bara vore en hög med hits. Inte ens om det var den mest sliskiga och publikfriande högen med hits. Det är ändå lättillgänglig musik som ger någon slags kickar, liksom. Jag kan se värdet i det. Men som det är nu undrar jag vem i hela världen som har glädje av den här skivan, bortsett från Heroes och max ett spår till.
SvaraRaderaOch ja, om det värsta som hänt en är att man blev lite utfryst av en vän under sexan (och sen försonades med samma vän i sjuan) kan man verkligen inte tala om mobbing. Jag har varit med om betydligt värre och jag skulle inte kalla mig själv för mobbad.