Kuniko - Xenakis IX

Artist: KUNIKO

Album: Xenakis IX (finns inte på Spotify. Går att köpa på iTunes och skivbolagets hemsida. Kantorn har laddat upp ett av spåren här)

Utgiven: 14 april 2015

Innehållsförteckning: Vibrafon, xylofon, marimba, pukor, klockspel och andra slagverk

Sagt om skivan: ¨the delicacy and sway are enticing (...) she treats its effervescent textures to a loose, sensual swing" - Kate Molleson, The Guardian

Varför? Kantorn gillar Xenakis. Orpon är på för allt. 

Orpon: Min första tanke när jag lyssnade på det här var "oj, någon har spelat in mig i smyg när jag bökar runt i köket". Sen insåg jag att det dels är alldeles för få sångpartier om penisar och funky beats för att kunna vara jag. 

Min tredje tanke var "Hjälp! Det sista jag behöver under min arbetsdag är mer tråkigt". Stora delar av Xenakis: IX är omelodiska och orytmiska (jag förstår att det sistnämnda inte är korrekt term men jag har inte verktygen för att analysera det här bättre än så) och får mig att tänka på indonesisk gamelan-musik. IV: Peaux är ett av få partier som får mig att vakna till. Där finns ett driv, om än ett trist sådant som pågår alltför länge. 

En gång i tiden fick jag regelbundet skivor från distributören Dense hemskickade till mig. En stor del av dem lät som det här och jag lyckades aldrig lista ut vad jag skulle ha den sortens musik till. Kan du berätta det för mig?

Kantor Wilhelmsson: Jag har gillat Xenakis ända sedan jag hörde hans vansinniga, epileptiska "Khoai" för cembalo. Det var musik skriven av en arkitekt och matematiker som ändå lät vild och oförutsägbar. 

Att lyssna på den här slagverksskivan blir som att öppna dörrarna till minst fyra nya rum i hjärnan. Jag vet inte om det är Kuniko som spelar med extrem lyhördhet eller om det är studioinspelningen som panorerar övertygande (eller både och), men alla instrument låter så häftigt tredimensionella och förs så elegant in och ut ur ljudbilden. Och då lyssnar jag ändå i skitlurar. Det är "bara" ett slagverksset, men låter som flera olika grupper av människor som rör sig mot och från varandra i avancerad dans. 

Jag är övertygad om att dans betyder något för Xenakis. "Pleiades" är huvudverket här och de fyra satserna utforskar olika sorters sväng och rörelse. Här finns ett rastlöst driv - ofta oregelbundet i rytmen, någon gång motoriskt. Första satsen "Melanges" är som en aptitretare där hela setet introduceras. En grupp med pukor låter som hotfulla kinesiska krigare som kontrasteras av gnistrande, lekande klockspel, som ljus över vatten-effekter. 

"Metaux" är när verket börjar på allvar och börjar utlösa wow-känslor hos mig. Här utforskar Xenakis typ alla metalliska läten i hela boken och rytmiken blir mer sugande och konstant. Blandningen av olika metalliska efterklanger - av olika ljud, helt enkelt - är hela tiden så effektfull och spännande. Ett av Xenakis kännetecken är abrupta events som kastar in musiken i nya riktningar. Det hör till hans stil att man aldrig kan vara riktigt säker, öronen är på sin vakt. 

I mjuka, stämningsfulla, lite meditativa "Claviers" skalar han ner och fokuserar på vibrafoner och deras släktingar. Här finns en melodisk slinga som går runt i cirklar i bakgrunden som en avlägsen, österländsk jingel, och knyter ihop stycket. Massa små klockspel bubblar i förgrunden oberoende av sin omgivning. Sedan händer samma abrupta skifte som i Metaux efter åtta minuter och stycket rusar i mål, som om vilan tagit slut. 

Avslutande "Peaux" har du redan avhandlat, men efterföljande verket Rebonds A & B håller tyvärr inte mitt intresse lika förbehållslöst. Kanske behöver jag lyssna mer, men det är fler "normala" call-and-response-effekter och inte lika mycket osymmetriskt swing. Här finns inte heller samma stora variation i instrumenten. Hade skivan bara varit det första verket hade det nästan varit helt perfekt.

Så om jag ska svara på din fråga: 

För alla som är fascinerade av klanger och klangfärger och får associationer av hur märkligt och spännande instrument kan låta borde den här skivan vara som att gå in i en godisbutik. Och för alla som är det minsta intresserade av rytm erbjuder Xenakis en vildvuxen och personlig swing som är alldeles hypnotisk svängig om man öppnar sig för den. 

Jag vill nämna att jag inte kan någonting om slagverk och bara grovt kan sortera pukor, cymbaler och marimba. Jag vill också återigen nämna att jag lyssnade i skitlurar. 

Jag vet inte vad du fått för skivor från Dense, men är de såhär bra vill jag ha alltihop!! 

Orpon: Jag kan förstå att du ser ett värde i det här, men jag har svårt att intressera mig för något som mest låter som ett storkök under lunchrusch eller en tillverkningsindustri. Det är inte så kul med musik som är mest intresserad av att "utforska klanger". 

Jag håller inte alls med dig om att det finns något sväng i det här och utifrån det du skriver låter det snarare som att du beskriver Buddy Richs eller Gene Krupas galna jazzexplosioner. I mina öron låter det här mest som Einsturzende Neubaten för finklädda människor. Men det är väl jag som är dum!!!

Orpon: 2

Kantorn: Pleiades: 5, Rebonds: 3, Totalt: 4

Dagens skiva: Daniel Herskedal - Slow eastbound train

Artist: Daniel Herskedal
Album: Slow eastbound train
Utgiven: 30 mars 2015
Innehållsförteckning: Tubatrio, stråkensemble, jazz, Mussorgsky (1 spår)
Sagt om skivan: "Herskedal's compositions are strongly atmospheric, readily creating musical imagery" - Bruce Lindsay, Allaboutjazz.com
Varför? "Tubatrio lät ball" - Orpon

Kantor Wilhelmsson: Det här var svårt. Kompositören och tubaisten Daniel Herskedal är helt klart ambitiös med sin musik. På Slow Eastbound Train låter han sin tubatrio möta stråkensemblen Trondheim Soloists, i ett låtmaterial som blandar soft jazz, folkton, orkestral dramatik och ambiens. Något spår har till och med indiska klanger. 

Det är en bred palett, men resultatet kommer fram till mig som en serie jamsessioner, blandat med ofärdig filmmusik. Länge är Slow Eastbound Train en av projektets långsammaste och mest småputtriga skivor, och förlorar mig totalt i sin samspelta men lite ofokuserade jazz.
Sedan gör skivan en bakåtvolt i spåren "Snowfall" och "Crosswind landing" och blir hyperaktiv filmmusik istället, med inslag av Weather Report-jazz...

Ja, jag saknar helt enkelt pacing och fokus, vet inte riktigt vad den här musiken vill göra. Bäst blir det när Herskedal skriver melodiskt och sätter sin egen lyriska tuba i fokus, som på sista spåret "Sea Breeze Front". 

Fick du något helhetsgrepp om det här tåget?

Orpon: Nej, om inte poängen var att demonstrera tubans mångsidighet? 

Jag tyckte rätt bra om Slow eastbound train, trots att skivan ibland var närmast ambient lugn och ibland lät som Esbjörn Svensson Trio utan något tydligt huvudinstrument. Jag tyckte ofta att själva kompisitionerna fungerade, men att huvudinstrumentet tuba, tyvärr, inte lyckas bära upp dem. Det är ett instrument som har en tendens att försvinna in i bakgrunden. 

Har du lyssnat på musik som skrivits primärt för tuba förut?

Kantor Wilhelmsson: Ja, min kompositörs-vän David skrev en tubakonsert för några år sedan. Otacksamt instrument för en solist, men i det fallet fungerade det. Men då var stycket också väldigt skiktat, så att tuban alltid hördes. På Slow Eastbound Train trängs tuban ofta undan av de andra instrumenten. Jag förstår att det är poängen, men hade jag inte läst om skivan på förhand hade jag inte ens fattat att tuban var Herskedals huvudinstrument.

Kantorn: 2
Orpon: 3

Dagens skiva: Mick Jenkins - Wave[s]

Artist: Mick Jenkins
Album: Wave[s]
Utgiven: 21 augusti 2015
Innehållsförteckning: hiphop, jazzig neo-soul-produktion, tekniskt driven rap
Sagt om skivan: "Wave[s] does have the same submerged, amorphous feel and acid jazz roots as its predecessor." - Sheldon Pearce, Consequence of Sound
Varför? Orpon tyckte att Jenkins The Waters var 2014 års bästa hiphopalbum, och var nyfiken på uppföljaren.

Orpon:  Mick Jenkins förra album The Waters var en av mina hiphop-favoriter 2014. Med spår som Jazz, där ett israeliskt jazz-electronica-bands cover av Britney Spears Toxic samplades, karvade Jenkins ut en egen nisch åt sig själv. Med udda och avslappnat flow och oväntade samplingar placerade han sig lika långt från gangstarappen som den moderna bebishiphopen (Kendrick Lamar, Lil' Wayne osv). 

Med The Waves fortsätter Jenkins i samma spår, men jag tycker att slutresultatet känns mer splittrat och jag är skeptisk till Jenkins för många sånginsatser. Det var ju så skönt med en ung rappare som faktiskt bara rappade.

Vad tyckte du om det här?

Kantor Wilhelmsson: Jag blev lite förvånad först över ett hiphopalbum som bara innehöll 9 (!) spår. Sedan läste jag att Jenkins kallar Waves för en EP. Och det kanske är så skivan ska uppfattas, som en mellanlandning mellan större skivsläpp.

Jag hade inte hört Jenkins innan men blev positivt överraskad av två saker. Det ena är produktionen, som är mörkare och oroligare än de tidigare hiphopskivorna vi lyssnat på. "Slumber" bärs upp av oregelbundna, nästan frijazziga propellerrytmer i virveltrumman, medan "Piano" och "40 Below" låter som jazzbeat skapade i en undervattensgrotta. Den snygga och lite ambienta produktionen gör skivan rolig att lyssna på även när låtarna i sig inte är så märkvärdiga.

Det andra är att jag verkligen gillar Mick som rappare. Han har vad de lärde brukade kalla "flow". Jag upplevde inte att han sjöng särskilt ofta, möjligen lite pratsång i vissa refränger. Men absolut inget som störde.

Chockar det dig om jag kallar detta för den bästa hiphopskivan hittills?

Orpon: Nej, inte alls. Både Donnie Trumpet och Kendrick Lamar var ju usla och Muthoni the drummer queen ojämn. Mick Jenkins har ett väldigt eget sound, befriat från adhd-inslag, smurfröster och annat som utgör dagens hiphop. Det känns som att han har en tydlig vision. 

Jag tycker inte att The Waves är lika stark som The Waters, men det är inte långt ifrån och jag tror att skivan kan fortsätta att växa. 

 Orpon: 3

 Kantor Wilhelmsson: 3

Dagens skiva: Bassekou Koyaté & Ngoni Ba - Ba Power

Artist: Bassekou Koyaté & Ngoni Ba
Album: Ba Power
Utgiven: 24 april 2015
Innehållsförteckning: distad ngoni, västerländska studiomusiker, Mali-funk
Sagt om skivan: "Ba Power is a striking new direction not only for Kouyaté, but for Malian music as well. With his exposure to a global audience and to rock, jazz and blues musicians, he has plugged in and turned it up." - James Nadal, All about jazz
Varför? Orpon har gillat Kouyatés tidigare album och ville höra något nytt från Mali.

Orpon: Bassekou Koyaté spelar på det nästintill uråldriga instrumentet ngoni som har funnits minst sedan 1300-talet. Det är hyfsat mångsidigt stränginstrument som lämpar sig särskilt för snabbt plockade melodier, men passar mindre väl för västerländska låtstrukturer. Koyatés musik är ofta ganska enformigt funkig med många inslag av call-and-response-körer. Ba Power består av samma beståndsdelar som tidigare, men det finns en del nya inslag. Koyaté spelar allt oftare på en distad ngoni, produktionen känns plattare och mer modern och låtarna är inte lika bluesiga eller souliga. Möjligtvis beror det på att Ba Power innehåller västerländska studiomusiker med bakgrund inom rockmusik, för det känns verkligen som att något har gått förlorat här. Det mesta lunkar på i något slags halvmesigt latin-tempo och engagerar sällan.

Jag har sett Koyaté & Ngoni Ba live för ett par år sedan och det var en väldigt rolig upplevelse. Det slår mig att det känns som att deras tidigare album kommit till live, medan Ba Power framstår som en ren studioprodukt, vilket den här genren inte tjänar på. Det känns inte som att någon i produktionen har haft roligt under albumets tillkomst.

Har du lyssnat på den här sortens musik från Mali förut?

Kantor Wilhelmsson: Nej, och jag känner mig näst intill ovärdig att bedöma den. Jag uppskattar verkligen de duktiga musikerna och de själfulla rösterna på Ba Power, men jag kan inte låta bli att zona ut när låtarna står och tuggar i samma enformiga groove minut efter minut. Ofta är de första trettio sekunderna av en låt medryckande och intressant, innan Bassekou och hans band börjar stagnera och trampa på stället.
Precis som med Kirans skiva tycker jag också att all den här disten lägger sig som ett osmickrande täcke över ljudbilden, och får delar av låtarna att kännas som sega elgitarrssolon á la proggrock. Det är onödigt med tanke på att de egentligen både har spännande instrument och snygga röster till buds.

Efter Years & Years var det en stund så skönt att höra riktig musik igen, men entusiasmen falnade tyvärr snabbt. Jag hade hoppats på att vänja mig lite vid den här sortens världsmusik, men jag kan inte låta bli att tappa intresset när en låt inte byter ackord på flera minuter...
Vad tycker du, är jag olämpad att ens uttala mig om Bassekou?

Orpon: Nja, det tycker jag vore att överdriva. Men det är klart att du är ovan vid den här musiktraditionen där grundläggande västerländska beståndsdelar som ackordbyten spelar en mindre roll och hypnotiska rytmer är viktigare. Det är en vanesak och det är alltid kul att utmana sig själv. Däremot håller jag med om att Ba Power är för monoton och inte riktigt funkar. Jag tycker att du ska ge någon av Bassekou Koyatés äldre album en chans istället. Lyssna på låtar som Bassekou eller Jamana be diya. Ba Power är Bassekou Koyaté & Ngoni Bas överlägset svagaste album hittills.

Kantor Wilhelmsson: 2
Orpon: 2

Dagens skiva: Years & Years - Communion

Artist: Years & Years
Album: Communion
Utgiven: 22 juni 2015
Innehållsförteckning: Eurovision-refränger, Justin Bieber-röst, syntar,
Sagt om skivan: "Börjar man gräva på djupet är ”Communion” lika grund som en vinylskiva är platt. Men spela roll, när låtskrivandet sprudlar av kolsyrade arrangemang och bubblande melodier som ”Desire”, ”King” och ”Shine”." - Anders Nunstedt, Expressen
Varför? Vi lyssnade på så mycket udda musik förra veckan att det kanske kunde vara uppfriskande med lite vanlig elektronisk pop. Samt att Anna önskade skivan.

Kantor Wilhelmsson: Jag var inte särskilt bekant med Years & Years sedan tidigare. Som de presenterar sig själva hade jag hoppats på elektronisk indie i stil med Hot Chip eller LCD Soundsystem - det vill säga: hantverk eller hjärna, melodier eller snygg produktion. Något av detta.

Vad jag fick? Självbelåten pojkbandsdisco. Slätstruket plattitydbajsande. Idol-doftande maskinell fläktljudspop.
Communion är så slapp och banal att jag blir arg av att lyssna på den. Bandet har en ljudbild som tror att den är slickt elektronisk, men i själva verket bara lutar sig tillbaka på de mest uttjatade synt-effekterna och datorljuden. Hela skivan låter som ett av de sämre bidragen till ESC, typ insmickrande och daterad pop-house från ett dåligt år i Ukraina. Utslaget över sextio minuter blir det långtråkigt, drygt och pinsamt.

Om du fick i uppgift att försvara den här skivan, vad skulle du hugga på? De douchiga kärlekstexterna?

Orpon: Måste jag försvara detta? Jag kanske skulle påpeka att några av syntarna är ganska snygga, men det räddar ju inte detta Måns Zelmerlöv-trams till musik. Precis som med Måns är det storslagna och poserande känslor framförda med Justin Bieber-röst som gäller och det är riktigt, riktigt outhärdligt. Det finns ändå någon slags indie-hype här, men spår som Desire är ren och skär ESC-dynga. 

Jag blir så otroligt trött på alla dessa fejkade känslor. Det finns inget djup här, inget självutlämnande. Det är bara enfaldiga textrader i stil med "I was a king under your control" och "I must keep fighting" som inte betyder något. 2015 verkar vara det narcissistiska vemodets stora år.

Kan du, på tre minuter, försöka skriva en text i stil med de som finns på Communion?

Kantor Wilhelmsson: 

*ställer klockan*

Don't you know that look
I could be your armor
Diamonds in the perfect sky
Wanting you was harder

Did you ever try to throw
your heart out to the void
my skin has thousand purple death marks
like an asteroid

Would you ever steal a fuck 
from the man who waited hours
in the cafeteria
between a sandwich and a - *klockan ringer*

Orpon: 1
Kantorn: 1

Dagens skiva: Ensemble Signal - Music for 18 Musicians (Steve Reich)

Artist: Ensemble Signal
Album: Music for 18 Musicians
Utgiven: 4 maj 2015
Innehållsförteckning: violin, cello, piano, marimba, xylofon, metallofon, klarinett, basklarinett, maraccas, sångerskor
Sagt om skivan: ...fast moving, spot on, and emotionally charged. Take a listen. - Steve Reich
Varför? Kantorn var nyfiken på detta omtalade verk och Harmonia Mundi är ett respekterat klassiskt skivbolag med många fina artister.

Kantor Wilhelmsson: Det här är min första kontakt med Music for 18 Musicians, ett sjuttiotalsverk som hyllades för att ta ut en varmare och mindre statisk riktning för den "minimalistiska" musikscenen. Reich jobbar här med betydligt mer varierad harmonik än tidigare, och ett ovanligt ljust tilltal. Music... tar en timme att lyssna igenom, men flyter förbi lätt och viktlöst, raka motsatsen till intellektuell avant-garde.

Jag är positiv men lite kluven till stycket. Å ena sidan är det väldigt snyggt sammansatt. När olika instrument gör entré i den pulserande, vågliknande ljudbilden känns det verkligen som en upplevelse. Några särskilda höjdpunkter är när de kvinnliga sångerskorna börjar vinkla musiken åt mellanöstern-hållet, eller när rytmsektionen tas över av maraccas. Ibland får Music for 18 Musicians verkligen den kumulativa, upplyftande effekt som Reich troligen har tänkt sig.

Å andra sidan måste jag erkänna att jag zonar ut emellanåt när det inte händer så mycket. Och ibland blir det verkligen träig byggkloss-musik, som när pianofiguren dyker upp och Reich lägger till en ny ton för varje pianotakt...

Jag är väldigt nyfiken på vad du tycker om detta verk!

Orpon: Jag gillar det! Jag tror att jag fick ungefär samma upplevelse av det här som du fick av Morning/Evening. Det är tämligen enformig musik, men hypnotisk och driven. Jag hade kanske önskat att skivan innehöll åtminstone några sekvenser där musiken ändrar karaktär och bryter ner sig själv. Music for... känns extremt behärskad och maskinell och det hade varit kul om den vid något tillfälle blev lite kaotisk. 

Det här verket påminner en hel del om Penguin Cafe Orchestra, som grundades under tidigt 70-tal. Deras musik, i synnerhet Perpetuum mobile, har använts väldigt flitigt i film och på tv. Vilken film/vilken slags film (bestäm själv vilken av frågorna!) hade du velat tonsätta med det här verket?

Kantor Wilhelmsson: Det spontana svaret är någon skickligt regisserad och ovanlig naturfilm. Jag tänker mig stora fiskstim som pilar åt olika håll, myllrande korallrev eller hjorder av antiloper. 

Music for 18 Musicians passar inte riktigt för drama. Det finns ingen konflikt i verket, bara olika lager av rörelse. Som bäst är musiken när fraserna glider in och ut ur öronen med perfekt tajming, då känns det som hela ensemblen andas. Jag kan inte verket tillräckligt bra för att avgöra hur just den här inspelningen står sig, men stereobilden är balanserad och framför allt varm. En skiva som har chans att växa ännu mer.

Orpon: 3

Kantorn: 3

Dagens skiva: Four Tet - Morning/Evening

Artist:  Four Tet
Album: Morning/Evening
Utgiven: 21 juni 2015
Innehållsförteckning: Lata Mangeshkar, blipp, blopp
Sagt om skivan: Hebden has shown that even over 16 years into his career, he is still as intent as ever on releasing challenging, idiosyncratic music in an electronica landscape that’s increasingly devoid of it, making Hebden’s music as vital as ever. - Casey Hardmeyer, Popmatters
Varför? Båda skäggen har sedan länge hängt med i Four Tets fina karriär.

Orpon: Kieran Hebden som utgör Four Tet har aldrig stått still musikaliskt. Han har rört sig från postrock till triphop, från tung electronica till jazzimprovisationer tillsammans med Steve Reid. Jag har gillat det mesta han har gett ut och när jag läste att han på Morning/Evening hade inspirerats av de indiska vinylskivor (främst Lata Mangeshkar) som fanns i hans barndomshem fick jag rätt höga förväntningar. 

Tyvärr får jag mina förväntningar fullständigt krossade av detta urtråkiga album. Four Tet samplar Mangeshkar och adderar trött och generiskt technokomp som mest får mig att tänka på Buddha Lounge och de där technomunkarna som var populära under 90-talet. 

Hittade du något av värde på Morning/Evening?

Kantor Wilhelmsson: Ja, så pass att jag undrar om vi lyssnade på samma skiva...

Jag kan medge att första intrycket av Morning-sidan gav mig lite av en chock. Den här gången har Hebden delat upp skivan i två långa, meditativa stycken på ca 20 minuter, vagt förankrade i en indisk sampling. Men i början använder han Mangeshkar-samplingen lite för många gånger, och under de första fem minuterna är albumet rätt så stillastående.
Det är först från och med ett elektroniskt break i mitten av Morning som Four Tet börjar hälla in sitt eget sound i ljudbilden igen, bit för bit. I slutet av spåret har han kommit in i ett flow och under Evening börjar skivan bli hypnotisk.

På många håll är det här bland den finaste electronica jag hört från Four Tet. Det karakteristiska blippandet utvecklas försiktigt och organiskt, med Evening som främsta exempel på hur finkänsligt och metodiskt han kan jobba med sin stil. Detta stycke är som en blandning av musikaliskt interaktiva PC-spel - jag tänker soundtracket till Proteus, eller Starseed Pilgrim - och Bartóks nattmusik. Jag tog en kvällspromenad i skogen med detta spår i öronen vilket var otroligt stämningsfullt - det kändes som hela ljudbilden var levande och flimrade av elektroniska syrsor, grodor och fåglar.

Hittade du inget av värde på Morning/Evening?

Orpon: Jag gillade sista halvan av Evening, när den kom igång med både blippande och trummor, men annars tyckte jag att det var alldeles för tråkigt och gav mig dåliga associationer. 

Tror du att jag hade tyckt annorlunda om jag likt dig lyssnade på skivan under en skogspromenad istället för på en buss på motorvägen mellan Malmö och Trelleborg?

Kantor Wilhelmsson: Ja, det är möjligt. För mig fanns det ett meditativt lugn i den här musiken, och jag var också tillräckligt lugn i kropp och huvud för att kunna slappna av och uppskatta det.

Som kontrast hade jag svårt att ta till mig Jamie XX och Jaakko Eino Kaleva, som väl får anses vara från samma genre. Det blev för skissartade och splittrade album för mig. Four Tet drar istället ner pulsen och bygger långa flow med många mikroeffekter. Morning/Evening är inte perfekt, men det är den överlägset bästa electronica-skivan i det här projektet. 

Kantorn: 4
Orpon: 2

Dagens skiva: Dr. Dre - Compton

Artist:  Dr. Dre
Album: Compton (släppt exklusivt för Apple music och iTunes)
Utgiven: 7 augusti 2015
Innehållsförteckning: Snoop, The Game, Kendrick Lamar, Eminem, Ice Cube, Xzibit, 
Sagt om skivan: "Efter 30 år i branschen fortsätter han att söka och utvecklas, och resultatet blir lika tungt svängigt som alltid. Få artister imponerar lika mycket som Dr. Dre." - Nicholas Ringskog Ferrada-Noli Johansson Fernandez-Müller 張-Madsen Αγγελόπουλος-Bērziņš osv osv, DN
Varför? Hiphop-giganten Dr. Dres första album sedan 1999 och det ska enligt honom själv även bli hans sista.

Kantor Wilhelmsson: Jag bara kastar ur mig den här frågan direkt: 

Hur mycket är det här en skiva som bygger på nostalgi och Dr. Dres varumärke som artist? Det är givetvis ingen slump att Compton - a Soundtrack kommer ut samtidigt som filmen om NWAs genombrottsskiva, Straight Outta Compton. Dre har hävdat att låtarna är direkt inspirerade av filminspelningen och att Compton kommer att bli hans allra sista skiva. 

Samtidigt - hur relevant är Compton som problemstad just nu? Jag läser att samhället har ryckt upp sig, det höga vapenägandet har reducerats och stan har nu den lägsta mordstatistiken sedan 60-talet...
Vissa delar i albumets produktion, som radioteatern där några rappare skjuter ihjäl en kvinna, och de fläskiga elgitarrerna på vissa spår, har heller inte åldrats så väl.

Är det här Dr. Dres stora grand finale eller bara skamlös nostalgi för en genre som passerat? 

Orpon: Jag förstår vad du menar, men jag ser inget problem i att använda Compton som exempel. Dels är det här ett album som ofta bygger på nostalgi och Dre gör shoutouts till sina gamla vänner och platser där han växte upp, men det är ju också så att samma problem finns på andra ställen idag även om just Compton har blivit lugnare. Se bara på Ferguson. Compton och Harlem kommer förmodligen att leva kvar länge som symboler för svarta amerikaners utsatthet. För det tredje så åkte jag i vintras med flygbuss genom Comptons utkanter (hello priviligerad vit turist!) och det såg verkligen inte kul ut... 

Det stora problemet med Compton tycker jag snarare är dess fulla fokus på Dre. Det är inget tvivel om att det är producenten som är stjärnan. Albumet inkluderar flera kända och skickliga rappare (bland annat Snoop som låter piggare än på 15 år!), men de får aldrig mer än en gästvers. Låtarna ändrar ofta skepnad och korta gästverser varvas med olika sångpartier, radioteater och flashiga ljudeffekter. Det är helt enkelt väldigt skrytigt. Jag hade önskat att Dr. Dre lutade sig tillbaka på något spår, samplade gammal p-funk och la på ett ettrigt piano medan Ice Cube gjorde sitt på 3 verser. Det känns rätt uppenbart att Dre har influerats av (eller fått hjälp av) yngre producenter och artister som Kendrick Lamar. 

Vilken av alla gästrappare tyckte du bäst om?

Kantor Wilhelmsson: Ja exakt, min poäng var just att det känns lite daterat att rappa om Compton när det händer mer brännande saker i t.ex. Ferguson... Men det viktiga är ju att dessa områden får en röst. 

Jag kände inte riktigt den här skivan. Produktionen var det som var mest off för mig, med en ljudbild som nog var coolast på 90-talet - blöta trummor, fet bas, nasala r'n'b-sångerskor till refrängerna och väldigt mycket fläsk och testosteron. Det låter för mig som hiphopens motsvarighet till gammal arenarock.

När det kommer till gästrapparna är det en otrolig massa som featar, vilket ibland gav känslan av just hyllning, men också gjorde skivan väldigt splittrad. Bäst gillade jag Ice Cube denna gång - hans callback till sin egen "Today was a good day" var en av de gångerna jag kände poängen med skivan. Sämst var Anderson .paak, som drog ner tempot med ca 80% varje gång han bidrog, vilket var några gånger för mycket...

Sista frågan:

Vilka är Dr. Dres tre största bidrag till populärkulturen? Du får välja på låtar, skivor, skådisinsatser...

Orpon: Inte är det hans insatser som rappare i alla fall. Däremot är det omöjligt att förringa hans betydelse för den moderna hiphopen. Som etta sätter jag Straight outta Compton som gjorde Dr. Dres ljudbild stilbildande för hela genren och gjorde gangsterrap till den dominerande subgenren under många år. På andra och tredje plats är hans lanseringar av Snoop (The Chronic) och Eminem (2001). 

Orpon: 3
Kantorn: 2

Dagens skiva: Kacey Musgraves - Pageant material

Artist:  Kacey Musgraves
Album: Pageant Material
Utgiven: 23 juni 2015
Innehållsförteckning: country, lokalpatriotism, texter om att våga vara sig själv, Willie Nelson
Sagt om skivan: "Man kan knappt komma längre från Nashvilles rådande vurm för rockig grabbcountry, [...] Kacey Musgraves [står] längst fram i en ny våg av kvinnlig låtskrivarcountry, med klassiskt rena former och fokus på texterna." - Nils Hansson, DN
Varför? Country-album som hyllats på bägge sidor av Atlanten. 

Orpon: Det finns få genrer som är lika avskyvärda som modern Nashville-country. Det är vräkigt, kitschigt och har oftast ytterst osympatiska värderingar. Kacey Musgraves är något annat. Hon är onekligen en modern country-artist som ligger betydligt närmre radiopop än roots-country, men hennes musik är mer avskalad och mjuk än vad man har vant sig vid efter Shania Twain och Keith Urban.

Jag gillar verkligen Musgraves lätta röst och några av de fina countrymelodierna, men jag har väldigt svårt för de preachy texterna. Det blir väldigt mycket "Kolla mig! Om jag kan vara så här quirky så kan även du vara dig själv!" och plattityder som "You can take me out of the country, but you can't take the country out of me".

Vad tyckte du om projektets första country-skiva?

Kantor Wilhelmsson: Jag tycker det är kul att vi tar med country i projektet. Jag är inte alls negativt inställd till genren. Under min barndom var pappa inne i en lång country-period och jag blev väldigt exponerad för Willie Nelson, Waylon Jennings, Johnny Cash mfl. Hans countrysmak var inte så nördig så jag har nog mest lyssnat på mainstream, men ändå. 

Tyvärr kändes Kacey Musgraves skiva inte så spännande. Kontrasten mot Mimi Terris smarta lyrik och själfulla röst blev väldigt slående här. Kacey sjunger bara klichéerna rakt ut, utan att skruva eller vinkla dem, och det blir ganska jobbigt och billigt efter ett tag. Rader som "You can´t be everybody´s cup of tea" och "we are all little kids just looking for love" hade behövt en väldigt egen sångerska för att funka, men Kacey är inte mer än harmlös och hyfsat behaglig i mina öron.

Vissa spår i första halvan är stämningsfulla, som "Late to the Party", men mot slutet börjar skivan tas över av... riktigt dåliga låtar. "Family is family" och "Good ol´boys club" är banala småstadsbetraktelser med superfånig inramning. 

Jag håller med om att hon är betydligt bättre än Keith Urban och Shania Twain. Men kanske vi borde sätta ribban lite högre än att den snuddar vid asfalten?

Orpon: Haha, så illa tycker jag inte att det är. Vore det inte för texterna (Cup of tea och Family is family är verkligen vidriga) och att en del av låtarna är alldeles för harmlöst poppiga och får mig att tänka på band som Sixpence none the richer så hade det här varit ganska bra. Men jo, det är ju ganska svårt att bortse från. 

Jag får väl hoppas att Kacey Musgraves släpper en akustisk skiva med covers på traditionella country-låtar. Jag hör gärna mer av hennes röst, men inte mer av mer av hennes texter. 

Orpon: 2
Kantorn: 2

Dagens skiva: Mimi Terris - Flytta hemifrån

Artist:  Mimi Terris
Album: Flytta hemifrån
Utgiven: 22 maj 2015
Innehållsförteckning: retrojazz, swing, tango, svensk chanson, vardagsångest, romantik, dragspel, stråkar, klarinett
Sagt om skivan: "Mimi Terris nya album är ett sansat, wild & crazy och rätt underbart projekt. Totalt originellt, dessutom." - Alexander Agrell, Sydsvenskan
Varför? Ung svensk jazzsångerska som dessutom sjunger på svenska!

Orpon: Modern jazz är ofta superseriös och även om jag inte har något emot det så saknar jag ibland den mer livsbejakande jazzen från förr. På senare år har det dykt upp en del retrojazz-artister, men det är lätt hänt att det hela känns som en kitsch. Mimi Terris får onekligen räknas aom någon slags retrojazz med låtar som befinner sig någonstans mellan Monica Z och 50-talets folkparker. Hon flirtar uppenbart med gångna tider, men med texter hämtade ur samtidens vardag (om än med Jakob Hellman-likheter) så känns skivan betydligt mer originell och äkta. 

Vad tycker du, som själv spelar 200 år gammal musik, om hela den här retrogrejen?

Kantor Wilhelmsson: Jag håller med om att en sån här genre står och faller lite med det personliga tilltalet. Utan egen röst och eget livsmaterial skulle det lätt bara bli pastischer. Musiken är välspelad och tajt här men alla låtar är stöpta i gamla stilar, om det så är swingartad jazz, blues, trubadurmusik à la Cornelis eller något som låter som svensk chanson med ledsna dragspel och fioler.

Lyckligtvis är Mimi Terris en av de charmigaste och personliga sångerskor jag hört i år. Hennes tilltal är svalt ironiskt men aldrig sarkastiskt, hennes rim är fyndiga men aldrig tillgjorda och hennes betraktelser över livet är skruvade och helt underbara. 

Överhuvudtaget är det balansen mellan lättvindighet och svärta i texterna som får musiken att bära. I skivans kanske bästa spår "En paradvåning" försöker hon vinna en lägenhet med att sjunga "Hur presenterar man att man är bättre än någon annan?" innan hon fortsätter med "hur presenterar man att livet har varit bättre / men att det inte spelar någon roll...". Hon kastar sig mellan melodramatiska rader som "jag är mörkrets vän" till lekfulla "känns som jag var en försilvrad liten sked och du en kråka" och bisarra "Varde ljus / var det någon som sa / någon Buddha eller Allah". Det är väldigt roligt och hela tiden överraskande och jag tror på henne i alla vändningar.

Har du någon kritik mot den här skivan? Hade du önskat att den var dystrare eller mer livsbejakande?

Orpon: Jag hade i så fall önskat att den var lite gladare och svängigare. Eller snarare att det fanns ett par spår till i titelspåretss anda. Mot slutet blir det lite för många, långsammare Ulla Billquist-nummer med halvtråkigt dragspel. Jag hade gärna hört mer av Mattias Carlsons klarinett istället.

Det var längesen jag hörde en svenskspråkig skiva som är lika charmig och personlig som "Flytta hemifrån". Jag gillar att det låter som att Mimi Terris ständigt har ett litet leende i mungipan när hon sjunger. Kul och överraskande skiva!

Orpon: 4 
Kantorn: 4

Dagens skiva: Andrea Tarrodi - Highlands - Cello Concerto

Artist:  Andrea Tarrodi
Album: Highlands - Cello Concerto
Utgiven: 25 mars 2015
Innehållsförteckning: orkestermusik, cellosolist, romantiska klanglandskap
Sagt om skivan: "...musiken tecknar drömlika bilder av ett myllrande liv i magiskt laddade biotoper." - Martin Nyström, DN
Varför? Kantorn var nyfiken på denna unga tonsättare som hyllats som ett stjärnskott och fått högsta betyg i DN.

Orpon: Okej, nu är vi inne på sådan musik som du arbetar med professionellt och som jag vid något tillfälle kanske har somnat till när jag glömt att stänga av tv:n. Kan vi inte bara göra så att du berättar för mig vad jag bör tycka om det här?

Kantor Wilhelmsson: Okej, om jag vore du skulle jag då först kommentera stilen i korthet. Det här är postromantisk, rentav naturlyrisk musik i Sibelius eller kanske Rautavaaras fotspår. I likhet med just Rautavaara och George Crumb låter Tarrodi gärna instrumenten härma fåglar eller valar.
Det är melodiska och välklingande ljudlandskap - små motiv som successivt tänjs ut till stora panoraman, eller flimrande instrumentpassager som blir till tio minuter långa, svepande gester. Samma andäktiga tonfall ligger oftast kvar under hela verket.

Efter denna presentation kanske jag skulle säga något om min egen smak. Jag tycker att Tarrodi har en begåvning för instrumentation och att hennes klanger alltid är väldigt smakfulla. Särskilt gillar jag när hon skriver för slagverk, för det innebär lite mer rytm och action mitt bland alla landskap.
För mig blir det här grandiosa klangmåleriet nämligen lite intetsägande i längden. Jag hade gärna sett att hennes musik haft fler inslag av oro eller dissonans, rytmisk instabilitet eller oväntade vändningar. I ett oroligt och lite meditativt stycke som Camelopardalis är hennes sound som mest spännande och effektfullt, men jag blir lite uttråkad av t.ex. Birds of Paradise, som penslar storslaget och härmar fåglar i tio minuter.

Klarar du dig själv nu?

Orpon: Ja, du satte ord på alla mina känslor och åsikter! Jag kan inte tillföra så mycket mer egentligen, men jag tyckte bäst om Camelopardalis med sina sorgsna valsångslika toner och stråkar som låtsades att de var delfiner. Jag uppskattade också delar av cellokonserten.

Jag förstår att det är en urgammal tradition som jag kritiserar, men jag har svårt att bortse från att produktionen känns så uddlös och jag saknar enskilda instrument som tillåts att ta större plats i ljudbilden. För mig framstår det hela som en rätt trögflytande och kompakt sås.

Andrea Tarrodi påminde mig i alla fall om att jag behöver mer cello i mitt liv. Kan du avrunda med att tipsa om ett par fina cellokonserter?

Kantor Wilhelmsson: Det är det här jag menar - instrumentbilden är lite lagom romantisk och glimmar alldeles för sällan till med perspektiv eller intressant udd. Det har inte så mycket med tradition att göra utan är helt enkelt en följd av Tarrodis instrumentation och smak. Å andra sidan kan jag uppskatta att hennes musik har en klar melodik, med tanke på hur mycket nutida musik som bara är intellektuella orgier. 
När det kommer till cellokonserter är Dvořáks och Barbers fina!

Kantor Wilhelmsson: 3
Orpon: 3

Dagens skiva: Kiran Ahluwalia - Sanata: Stillness

Artist: Kiran Ahluwalia
Album: Sanata: Stillness
Utgiven: 30 mars 2015 (Europa)
Innehållsförteckning: ökenblues, indisk och pakistansk musiktradition, tabla, elgitarr
Sagt om skivan: "Who is the audience for this? Anyone who likes to get lost in the mystical sound of ghazals or hypnotic Saharan guitar bands, and for that matter anyone looking for a moment of elegant sonic serenity." - New York Music Daily
Varför? Intressant kombination av musikstilar.

Kantor Wilhelmsson: Indo-pakistansk ökenblues från Kanada...? Jag gillar det.

En del av det här projektet är för mig att komma in i okända subgenrer (även inom mainstream) och försöka vidga min känslighet för olika uttryck. Sanata skulle kunna vara en provkarta för detta. Jag blir inte klok på alla crossovers Kiran Ahluwalia gör från sång till sång men klart är att hon har en egen stil. Möjligen är det synd att elgitarren har en så framträdande roll och nästan kväver roligare saker som händer i ljudbilden.

Vad tyckte du?

Orpon: Jag är svag för sånt här! Jag fick upp ögonen för Kiran Ahluwalia i och med hennes cover av legendariska Nusrat Fateh Ali Khans låt Mustt Mustt som hon gjorde tillsammans med inga mindre än ökenbluesens största namn: Tinariwen. 

Det är en udda kombination av musikaliska influenser men överlag funkar mötet mellan Ahluwalias nasala röst, ökenblues-elgitarrerna och indisk tabla oväntat bra. Sämre funkar det i de mer avskalade och traditionella spåren. Ahluwalia är ingen Lata Mangeshkar eller Nusrat Fateh Ali Khan för den delen och hennes röst räcker inte till för att göra de låtarna intressanta. Bortsett från det så är Sanata överlag en överraskande och rolig skiva, med Hayat som bästa spår. 

Vilka två genrer skulle du vilja höra kombineras härnäst?

Kantor Wilhelmsson: Jag hade gärna lyssnat på någon smakfull och rolig kombination av jazz/improvisation och modern electronica/r'n'b/hiphop. Någon musik som bygger på en modern och lite klubbartad ljudbild men ändå freebasar med låtarna, formerna och själva instrumenten. De två sätten att musicera verkar i stort sett isolerade hittills. Försök att förena dem, som Donnie Trumpet, har dummat ner båda stilarna istället för att lyfta dem. 

Sanata är lite av en bubblare för mig. Jag tycker att hela skivan och Ahluwalias röst är sympatisk men bluestuggandet blir för mig lätt monotont. Enstaka spår som Jhoom sticker ut som extra kul. Överlag har den fortfarande potential att växa, men jag hade gärna sett ännu mer vågade låtstrukturer, eller kortare låtar. Ett spår som Hayat har gjort sitt efter två minuter men fortsätter att tugga i tre till. Varför är det så, tror du?

Orpon: Det tror jag har att göra med de genrer som har influerat Ahluwalia. Inom både qawwali (jag vet inte om det är just den indo-pakistanska genre som har influerat henne mest, men jag känner inte till så många andra!) och ökenblues hör det ju till att låtarna är både långa och monotona för att uppnå meditativa kvalitéer. Sen är just Hayat kanske lite för poppig för att uppnå den effekten.

Kantor Wilhelmsson: 3
Orpon: 3