Veckans historiska film: Vecka 50: 1994. Sátántangó

1994. Sátántangó

Vad är detta? Ungersk film av Béla Tarr om livet på ett kollektivt jordbruk i slutet av den kommunistiska eran i landet. Med sina 434 minuter är det en av världens längsta spelfilmer.

Varför? Vi älskade Béla Tarrs Turinhästen och vem blir inte sugen på en 7½ timme lång svartvit film om deprimerade karaktärer på den ungerska landsbygden?

Kantor Wilhelmsson: Hypen var stor inför Sátántangó. Vi har velat se filmen sedan vi såg Turinhästen (Tarrs sista film) i april 2013 under det första filmprojektet.

Men det är svårt att planera in en sju timmar lång filmsittning. 18 månader senare lyckades vi till slut tajma in det med år 1994, vilket nu gör Sátántangó till en slags höjdpunkt i det nästan avslutade historiska filmprojektet.

Så. Motsvarade filmen våra förväntningar? Kan någon film motsvara dessa förväntningar? Och vad förväntade vi oss egentligen?

Balloonfighter: Till att börja med hade jag framförallt väntat mig en film mer i stil med Turinhästen - en film ganska fattig på ord och mimik men ett överflöd av vindpinade landskap och uppgivenhet. Sátántangó har samma bleka monokroma bild, ständiga oväder och deppiga bönder, men det ryms betydligt mer variation.

Trots att Sátántangó är mer än 5 timmar längre än Turinhästen så känns den som en lättare film. Inte nog med att karaktärerna faktiskt pratar med varandra - de till och med dansar och musicerar! Och det märks flera gånger att Tarr är lite tramsig.

Kantor Wilhelmsson: Ja, filmen var inte alls vad jag förväntat mig. Efter att första klippet bestod av tjugo kossor som klafsade omkring i leran i fem minuter trodde jag att det skulle fortsätta i samma stil... Men den kanske största överraskningen med Sátántangó är att filmen berättar en story - till och med en linjär story.

En film med en tydlig historia i tre arker är på sätt och vis mer öppen för svagheter. Det är inte svårt att hitta fantastiska scener i Sátántangó, men några klipp är också mindre spännande än andra. Historien om "trollkarlen" Irimias, som kanske lurar byborna på deras pengar, är mycket mer intressant i sin uppbyggnad och förväntan än i den faktiska storyn.

Bäst är kanske Sátántangó när det hänger något ovisst och hotfullt över filmen, en stämning som bara bryts upp av dekadens. Den gamle doktorn som letar efter brandy i regnet, den mentalt störda flickan som plågar en katt och det bisarra fyllenumret där alla dansar - det är scener jag sent kommer glömma. De sista två timmarna (känns bisarrt att skriva detta...) är däremot mer prosaiska och kanske också lite banala i sitt händelseförlopp.

Sátántangó var indelad i tolv kapitel. Hur uppfattade du filmens struktur? Kunde du känna att här fanns en tydlig form, eller blev det bara bilder som sköljde över dig?

Balloonfighter: Jag läste att filmen ska ha strukturerats efter tango med sex steg framåt och sex steg bakåt. Jag kan för lite av tango för att kunna sätta mig in mer i det, men det svårare än några hopp fram och tillbaks i kronologin och upprepade scener från andra vinklar blev det ju aldrig. Det gick rätt fort (kanske ett par timmar) innan man kom in i det.

Jag tyckte både att det var skönt och lite tråkigt att Sátántangó var så pass linjär och dialoginriktad. Jag hade förväntat mig, och hoppats på, en betydligt mer drömsk film. Och just eftersom den var så pass rak tycker jag att man utan problem hade kunnat kapa åtminstone 2 timmar av speltiden. Utöver själva upplevelsen att ägna en hel arbetsdag åt samma film så hade det inte skadat. Håller du med?

Kantor Wilhelmsson: Ja, jag hade gärna sett den sista akten (2:49 lång) nedkokad till en timme eller så. Det var den rakaste och minst intressanta delen av filmen.

Däremot hade jag inte ändrat på mycket från de första två akterna. Tarrs bilder har en egen rytm och en musikalitet som gör att timmarna inte passerar som de brukar. Som bäst påminner det om djupandning - pulsen går långsamt ner av att sugas in i de långa, hypnotiska klippen. För en svartvit film om en ful, skitig landsbygd är det imponerande.

Vad har du att säga om filmens skådespelarinsatser? Hade du någon favorit?

Balloonfighter: Leif GW Persson var perfekt i rollen som en extremt skruttig gubbe som ger sig ut i ovädret för att leta efter fruktbrandy på de mest udda platser (som uppe på vinden i en lada där två prostituerade håller till). Annars var det nog egentligen bara Mihály Vig (Irimias) som stack ut. Det var väldigt återhållsamt agerande överlag.

Hur känner du för extremt långa filmer nu? Skulle du klara av Shoah (10 timmar och 13 minuter lång film om Förintelsen) eller  Evolution of a Filipino Family (10:47)?

Kantor Wilhelmsson: Jag känner allt mindre att längden spelar roll. Sátántangó var absurt lång men kändes sällan långtråkig. Jämför med The Long Day Closes, som klockade 90 minuter men tappade vårt intresse redan efter 9. Det handlar nog om att balansera tempot med längden på scenerna. Hollywood-hetsiga klipp som i Inception är outhärdligt redan efter två och en halv timme.

Generellt ser jag hellre en ambitiös film som har något att säga än en publikfriande film som tar slut snabbt. Och det är en känsla som bara befästs av våra filmprojekt. Shoah får vi boka in i februari!

Hur känner du själv? Du har verkat mycket filmtrött de senaste veckorna. Känner du att du behöver vila nu efter sjutimmarssittningen?

Balloonfighter: Nej, inte direkt. Det är snarare mängden tråkiga titlar som har tröttat ut mig på sistone.

Kantor Wilhelmsson: Sista frågan innan vi ägnar resten av året åt betydligt kortare filmer: Skulle du rekommendera Sátántangó till vänner och bekanta? Hur skulle du sälja in den?

Balloonfighter: Jag vet inte om jag skulle våga rekommendera den till någon. Jag tror att Sátántangó själv hittar till de som är tillräckligt våghalsiga för att våga sig på den.

Balloonfighter: 7
Kantor Wilhelmsson: 8

Vecka 17: A torinói ló ("Turinhästen")

Vad är detta? 
Ungerskt drama från 2011 om "the heaviness of human existence" och en tjurig häst. Det är faktiskt värt att kopiera storyn från IMDb:

1889. German philosopher Friedrich Nietzsche witnessed the whipping of a horse while traveling in Turin, Italy. He tossed his arms around the horse's neck to protect it then collapsed to the ground. In less than one month, Nietzsche would be diagnosed with a serious mental illness that would make him bed-ridden and speechless for the next eleven years until his death. But whatever did happen to the horse?

Varför?
På grund av den fantastiskt publikfrånvända storyn, det vackra fotot och inte minst för att vi haft en sträcka av lättsmälta filmer på sistone. Det var helt enkelt dags för en utmaning. Vad kan passa bättre än en 2½ timme lång svartvit ungersk film med mycket tystnad, ångestmusik, en häst som matvägrar och långa klipp? Lätt Veckans film-projektets mest hajpade film!

Kantor Wilhelmsson undrar: 
1. Kan du tänka dig att se någon mer film av Béla Tarr?
Absolut. Jag blev rentav lite nyfiken på hans tidigare verk efter att han berättat om hur han ville förändra världen med sina tidiga filmer (och helt gav upp tron på mänskligheten i och med Turinhästen). 7½ timme långa Satans tango (Sátántangó, 1994) tror jag att jag skippar dock.

2. Vad gör Turinhästen bättre än till exempel Tårarnas äng?
Att Béla Tarr faktiskt har något intressant att säga och inte bara låtsas vara djup och svår för att få ligga med 16-åringar.

3. Vad är det bästa med romer?
Att de trots 1000 år av förföljelse och förtryck fortfarande finns kvar och har behållit så mycket av sin särart, att romska män har så jävla snygga mustascher och skägg och framförallt den balla musiken som omfattar allt från Django Reinhardts gitarrswing till Boban Markovics hetsiga trumpettokerier.


Kantor Wilhelmsson uttrycker sin åsikt om filmen i fråga:
"The heaviness of human existence", alltså. Tomma, pompösa ord, som gjorda för att locka till sig ironiskt hån? Eller bara en korrekt beskrivning av en filmupplevelse?

Allt är tungt i "Turinhästen". Det är tungt att varje dag gå till brunnen och hämta vatten i den hårda, odrägliga åkervinden. Det är tungt att varje dag klä sin farsa, vars ena arm är lam och som inte ens får på sig byxorna utan assistans. Det är tungt att överhuvudtaget komma igenom dagarna, som består av samma vatten, byxor, potatis, kyla, vind och överrock och matvägrande häst i all oändlighet. Ingen orkar prata om något. Det finns inget att prata om. Underhållning är att sitta framför fönstret och titta på den apokalyptiska vinden.

Budgeten är minimal i den här filmen. Någon har påpekat att Béla Tarr loopar samma ljudspår med vind om och om igen. Samma gäller för det drogade huvudtemat som dyker upp flera gånger. Miljöerna omfattar en stuga, ett stall och en lång åker. Det är allt. Två skådisar, pappan och dottern.

Tarr gör det bästa möjliga av begränsningarna, med ett foto som lägger sig nära marken och ibland nästan dukar under för vardagens vikt och tröstlöshet. När dottern går och hämtar vatten följer kameran efter som en kuvad mask som krälar över fältet. Långa, ursnygga tracking shots ser till att vi aldrig är långt ifrån karaktärernas omedelbara synfält.
Figurer och ting ter sig stora och mäktiga i det här perspektivet. Hästen blir en märklig mytologisk jätte, lampan över spisen en ovärderlig ljuskälla. Det är existens som evig repetition, där alla perspektiv förvrängs av fattigdom och monotoni.

"Turinhästen" utspelar sig i ett ungerskt 1800-tal, i lantligt armod, men det är inte svårt att hitta allmänna ingångar till leda och enformighet. Orpon skriver till mig "Såhär kändes det när jag skulle gå till Willys idag". Filmen arbetar metodiskt bort alla glädjeämnen - börjar med att låta hästen vägra mat och slutar med att montera ner enkla saker som naturlagar och lust att leva. Man kan läsa filmen som en biblisk apokalyps i sju dagar eller som en skildring av den lantliga 1800-talsmisären (en värld som aldrig kommer igen).

Men man vill hitta ingångar. Till skillnad från berättelser som "The Road" eller "28 dagar senare" vänder Béla Tarr inte bort blicken från evigheten för att underhålla oss med mänskligt drama. Varken underhållning eller mänskligt drama har någon plats här. "Turinhästen" är en kompromisslös, rå och modig film som struntar fullständigt i om du orkar sitta kvar och titta i två och en halv timme.

Orpalorpalorpa orpalorpalorpar:

Turinhästen är en oerhört dyster historia med det uttalade målet att visa hur meningslös och jävlig människans existens är. Tempot är extremt långsamt, men jag låter mig villigt vaggas in i filmens ångestlunk. Det finns något tröstande i det. Kanske är det bara skadeglädjen i att se någon annan leva i total misär. De två karaktärerna äter varsin potatis om dagen (med händerna), de pratar aldrig med varandra, vädret är alltid pissigt, zigenarna kommer och snor deras vatten, hästen är döende, de gör försök att ta sig in till stan men pallar inte och det enda nöjet de har är att sitta på en pall och glo ut genom fönstret. Har de tur blåser ett lustigt format löv förbi, men det är ingen som har tur i Turinhästen. Vid ett tillfälle kommer en granne förbi men man förstår inte vad han pratar om.

Ohlsdorfer och hans dotter skulle skriva världens tråkigaste bloggar och deras instagrambidrag skulle få den starkaste av oss att kura ihop på golvet i fosterställning.

Ohlsdorfers blogg: "Idag hade jag tänkt åka in till stan och kanske avliva min häst, men jag orkade inte. Gick in och la mig på sängen igen för att stirra i taket i ett par timmar. Min dotter lagade middag. Det blev kokt potatis för 724:e dagen i rad. Jag åt den med fingrarna och brände mig. Jag orkade två nypor. Därefter satte jag mig och stirrade ut genom fönstret igen. Jag såg inget. Sen låg jag vaken hela natten."

Den namnlösa dottern kompletterar med instagrambilder på kokt potatis utan tillbehör, en häst med självmordstankar och en brunn som har sinat. Hon får inga likes.

Trots eller på grund av denna misär så tyckte jag mycket om Béla Tarrs undergångsskildring fastän att jag två timmar in utbrast "Men vad i helvete?!" till följd av karaktärernas uppgivenhet. Det gör mig väldigt glad att det fortfarande görs sådana här filmer (även om Tarr dessvärre meddelat att det här blir hans sista). Turinhästen är kanske den bästa medicin man kan få när man har en riktigt dålig dag. Hur dålig dag man än har så är den ändå bättre än en dålig 1800-talsdag. Det kommer åtminstone inga romer och stjäl mitt vatten.

Statistik: 
Misär: 100%

Uppfylld andel av kostcirkeln: 20%

Dialog: 8%

Händelser: 4%

Roliga skämt: 0

Klad hest: 0

Tidigare filmer: 
Vecka 16: Boy (Nya Zeeland, 2010)
Vecka 15: Klovn (Danmark, 2010)
Vecka 14: Mannen från Le Havre ("Le Havre", Finland, 2011)
Vecka 13: Hodejegerne ("Huvudjägarna", Norge, 2011)
Vecka 12: Avaze gonjeshk-ha ("Sparvarnas sång", Iran, 2008)
Vecka 11: Choi-jong-byeong-gi Hwal ("War of the Arrows", Sydkorea, 2011)
Vecka 10: Das Weiße Band ("Det vita bandet", Tyskland, 2009)
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)