Två män med ett skägg: Vecka 31: Le Quattro Volte ("Fyra gånger", Italien, 2010)

söndag 4 augusti 2013

Vecka 31: Le Quattro Volte ("Fyra gånger", Italien, 2010)

Vad är detta?
Ordlöst italienskt drama från 2010 om en getherdes sista dagar i livet på den kalabriska landsbygden.

Varför?
Getter. Skulle någon av getterna kunna toppa den fantastiska skådespelarinsatsen som geten i Tulpan stod för?

Kantorns förhör:
1. Hitta på tre alternativa huvudroller. Anything goes, så länge det var med i filmen.
Myran, hunden, kolmilan.

2. Du får lägga filmens soundtrack med en skiva ur 2000-talets populärmusik. Vilken skiva väljer du?

FutureSex/LoveSounds av Justin Timberlake. Eller Stars of the Lids And their refinement of the recline.

3. Vad är det som gör getter så jävla bra?

De låter roligt, de kan klättra på allt, de äter allt (när jag var liten åt en get upp backspegeln på vår bil) och de har inte sällan iögonfallande skägg.

Kantorns plädering:

La Quattro Volte är en underfundig och oförutsägbar liten film som kan beskrivas som en blandning av Tati, en naturdokumentär och Babe - den modiga lilla geten. Inte en replik yttras under hela speltiden men den röda tråden är alltid väl synlig - och rolig att följa.

Det här är film som glädjer sig åt livet utanför människans omedelbara synfält. Mänskliga draman - ja, till och med liv och död - är bara små tillfälligheter i en mycket större händelsekedja som innefattar djur, insekter, byggnader och varuproduktion. Det hade varit lätt att vrida det hela till samhällskritik, men ingenting i den här filmen är cyniskt. Snarare betraktar Michelangelo Frammartino den italienska byn med samma "likgiltiga förundran" som Torgny Lindgren brukar prata om.

Jag tycker det här var en av höjdpunkterna på filmprojektet. Det är också en bekräftelse på att det verkligen kan löna sig att gå utanför sina egna referensramar - både när det gäller livet och att välja film :)

Balloonfighters domedagssalva:

Det är svårt att babbla på om en film som Le Quattro Volte. Det är en film med ett närmast meditativt tempo. Det yttras inga ord, tagningarna är långa och ofta befinner sig kameran ganska långt från vad man med lite god vilja skulle kunna kalla för "händelsernas centrum". Inte sällan känns det som att man står på en kulle utanför byn och kikar i en tubkikare för att se vad byborna har för sig. Att kalla filmen lågmäld vore årets underdrift.

Le Quattro Volte förklarar ingenting för tittaren och vräker aldrig på med Stora Känslor. Att dö är liksom inte så jävla märkvärdigt. Samtidigt är det i allra högsta grad en film som filosoferar kring existensen. Att berätta mer än så vore antagligen att spoliera filmupplevelsen en aning. Le Quattro Volte är en film som varje tittare bör upptäcka själv. Belöningen är en mycket fin filmupplevelse som stannar kvar i tankarna efteråt.

[Det finns en trailer men jag rekommenderar snarare att man ser den efter att man har sett filmen. Den förklarar betydligt mer än filmen i sig gör.]