Vecka 34.90: Amour (Frankrike/Österrike, 2012)

Vad är: Drama från 2012 om två mycket gamla människor som försöker handskas med att kvinnan fått en stroke och blir sämre och sämre.

Varför: Skäggen såg Det vita bandet och ville se något mer av samma regissör. Sedan hjälper det ju att Amour blivit begravd i kritikerrosor överallt.

Kantor Wilhelmsson spjärnar emot: 
Efter att ha sett tre filmer av Michael Haneke (Pianisten, Det vita bandet och denna) är jag nu övertygad om att han inte är någonting för mig. Det har pratats om Amour som en vänligare ingång till Hanekes verk, men den här filmen är tvärtom den jag gillat minst. Jag känner mig också lite provocerad av den, vilket är en dålig utgångspunkt för en recension. 

Anledningen till att jag tjatar om Haneke är att det är omöjligt att separera filmerna från regissören. Han jobbar med samma stillastående, uppställda kamera, samma naturliga, behärskade skådespel och samma hårda, hänsynslösa klipp. Vid ett tillfälle i Amour klipper han bort en stor del av kvinnans sjukdomsprogression. Vid ett annat hugger han av en dialog mitt i en fråga. Å andra sidan är kameran helt orörlig och stenansikte när mannen klipper rosor i över tjugo sekunder. Den ena rosen knoppas av efter den andra. 

Det bästa sätt jag kan beskriva dessa filmer på - och det som irriterar mig så mycket - är att de inte känns påverkade av mänskliga uttryck, samtidigt som de gör en väldigt stor gest av att vara det. 
I Det vita bandet var det en scen mellan en gammal far, en liten pojke och en fågel som kändes tungrodd och tillgjord, som att regissören velat slå oss i huvudet med livets obevekliga faktum. Här är det flera scener - när mannen jagar en duva som letat sig in i hallen, eller när filmen tar time out för att visa oss alla parets landskapsmålningar i hela huset. 

Trots att skådespelarna gör sitt yttersta, och trots att dialogen bitvis är välskriven, känner jag mig inte närmre det här gamla kärleksparet när filmen tar slut än när den började. Antingen är det en alldeles för generell skildring, som när de sjunger frankrikes vanligaste barnsång eller när kvinnan tittar på ett totalt intetsägande fotoalbum. 

Eller så tycker jag helt enkelt att de är för tråkiga. Amour är tråkig och oengagerande för mig, stel och hårdhänt. Och detta från en person som tyckte 150 minuter Turinhästen var fascinerande. Jag skriver villigt under på att det är mig det är fel på, inte regissören, men jag kommer nog inte att se någon av hans filmer igen.

Betyg: Vissen ros

Balloonfighter blåser i livets ballong: 

Om det är något som gör Amour sevärd så är det att den inte skildrar döden som de flesta andra filmer gör. Här avbildas döden varken som plötslig och våldsam eller vacker. Den är utdragen, ovärdig och ungefär lika jävla tråkig som att handla på Lidl. Vi kommer in i paret Georges och Annes när deras lite göttiga och finkulturella ålderdom övergår i inkontinens, slaganfall och barnmat. Det blir inte bättre.

Jean-Louis Trintignant och Emmanuelle Riva spelar sina roller väl, men det räcker inte riktigt till för att blåsa liv i (no pun intended) i Amour. Bildspråket är tråkigt, flera klipp är på tok för långa och regissören Michael Haneke slarvar i en del övergångar. Eller så vet han inte bättre. 

Det har inte precis rått någon brist på långsamma filmer i det här projektet (Turinhästen, hallå) men Amour är verkligen seg i jämförelse. Jag vill inte se en gubbe klippa av varenda blomma på två buketter i. Vad fan ska det vara bra för om det inte finns något som helst konstnärligt värde i scenen?

Amour handlar om människor som har levt alldeles för länge och filmats i alldeles för långa scener.

Betyg: Bockstensmannen

Statistik:
Dödsångest: 75%
Slapstick: 32%
Action: 5%
Sex: 0%