Vecka 34.8: Holy Motors (Frankrike, 2012)

Vad är detta: Fransk filmfantasi från 2012 om en skådespelare som åker mellan olika platser i Paris och agerar olika roller trots avsaknaden av filmkameror.

Varför: För att vår vän Mimmi sa något i stil med "Den här filmen är alldeles för konstig, jag orkade bara genom halva men ni två kommer säkert att se något som jag inte såg och tycka om den".

Kantor Wilhelmsson sjunger en love song: 

Monsieur Oscar skjutsas runt i en vit limousine från morgon till kväll. På vägen utför han "avtalade möten" - skådisjobb där han fullständigt och totalt iscensätter en annan människa i samhället. Han kan behöva bli en gammal tiggare, en bankrånare eller en avancerad dansare. Vid något tillfälle blir Oscar skjuten och dör medan han spelar en särskilt våldsam karaktär. Men det är inga problem för en skådis, bara att resa sig upp, kravla tillbaka till limousinen och sminka av sig karaktären som dött.

Det här är Leos Carax elegi till den gamla filmkonsten - den som handlade om att uppföra scener för konstverkets och skönhetens skull. Jag saknar kamerorna, säger Oscar till en agent. Trots att han just har storspelat i en cool musikscen ser han less och blasé ut. Det är inte kul att ha hela samhället som arena. Den digitala tekniken har gjort akten opersonlig, säger Oscar. Hur vet man om det är någon som tittar? Kan man ens veta det?

Holy Motors iscensätter en rad akter om förlust och besvikelse, om att tiden har sprungit förbi oss, till och med om att döden är i antågande. Men just när det börjar bli på gränsen till sentimentalt slänger Carax in en bisarr överraskning som får en att skratta och skaka på huvudet. Holy Motors är en metafilm, en film om att maskinerna blivit heliga och människan nu bara är en kugge som transporteras runt helt glädjelöst. Men det är också en livsbejakande och fantastiskt rolig film, där upptäckarglädjen får vara större än allt.

Jag tycker det här var en av de två eller tre bästa filmerna vi sett i år. Holy Motors sammanfattar ungefär allt jag gillar med film och gör det utan att tappa fokus eller bli egenkär. Den är ett litet allkonstverk och ett starkt penicillin mot cynism och förutsägbarhet.

Balloonfighter parar sig med en krukväxt: 

Om något bidrag i filmprojektet har varit punk så är det Holy Motors. Det är lätt att uppfatta filmen som ett kaxigt debutverk, men det är en väletablerad 53-årig regissör som riktar sitt långfinger mot filmindustrin och gör precis som han vill.

Holy Motors är en konstig film, men till skillnad från Somewhere in Palilula finns det en intern logik i allt som händer. Den är inte konstig för sakens skull, utan för att Leos Carax vill förmedla sin berättelse och sin kritik på det här sättet. Filmen är meta så det förslår och referenserna duggar tätt, men den lyckas med hjälp av perfekt avvägda tramsinjektioner och sansat bildspråk undgå att bli narcissistisk. 

Holy Motors är inte en film som försiktigt ber om ursäkt för sig. Den är ett underhållande och fantasifullt verk signerat en regissör som inte verkar bry sig om att vara till lags. Resultatet är både egensinnigt och tänkvärt. Och inte minst väldigt, väldigt roligt.

Statistik: 
Experimentlusta: Ja!
Musikalnummer: Ja!
Förutsägbarhet: Nej!
Diskbänksrealism: Nej!