Hur ska man presentera ett krävande musikaliskt arv för en publik vars bildning sjunker i rasande takt, och vars otålighet och konstanta bekräftelsebehov tycks öka med varje facebook-uppdatering? Detta känns spontant som en av 2000-talets viktigaste kulturutmaningar. Särskilt eftersom intresset ändå verkar finnas där. Ingenstans - från elever, från publik eller från arrangörer - har jag fått intrycket att folk i allmänhet skulle vara ointresserade av konstmusik eller vad den kan säga dem. Men konstmusiken bär med sig urgamla och daterade format som ofta står i vägen. En klassisk konsert är en sträng och stel ritual, där dekor och kläder nästan alltid går i svart och där det är fult att klappa på fel ställen.
Så mycket lättare är det inte med själva musikverken. Jag håller fast vid att "konstmusikens död" - som det brukar skrivas på amerikanska bloggar - inte har någonting med själva musiken att göra. Den klassiska musiken är minst lika levande och underhållande och varierad och gripande som när den skrevs, men svårigheterna att närma sig den har aldrig varit större. Verktygen för att lyssna - vad man ska lyssna efter, hur formen på olika stycken fungerar etc. - är så dåligt kända idag att instrumentalmusik oftast bara blir en osammanhängande massa av toner, när den borde vara lika tydlig att följa som en välstrukturerad film.
P2 klassiskt* länkade häromveckan till
ett inlägg på bloggen Annika Flynner (skrivs av nöjesjournalisten Nicholas Ringskog Ferrada-Noli) som handlade om oförmågan att kunna ta till sig gamla kompositörers verk på ett vettigt och sammanhängande sätt. Efter att ha konstaterat att det inte funkade att plöja igenom alla Mozarts pianokonserter i ett svep (no shit!) stannade skribenten vid att göra en playlist av alla de långsamma satserna, och gjorde motsvarande med Bachs samlade orkestermusik.
Men en "konsert" skriven vid den tiden är precis vad det låter som - en hel upplevelse, vars innehåll gott och väl räcker för sig självt. Hjärnan tröttas ut väldigt snabbt vid aktivt lyssnande, och bara att följa med i en halvtimmes okända toner är mer än tillräckligt. Det är svårt att klandra skribenten dock - för "hur gör man ett urval?". Var ska man börja, och hur ska man "orka ta sig an det"?
Ett oväntat starkt bidrag i rätt riktning kom från mina landskapsmän- och kvinnor på Wermlandsoperan, som nu fram till påsk satte upp Bachs "Johannespassionen" i Karlstad. Vad som egentligen är ett rent musikaliskt verk om Jesu död och återuppståndelse hade här blivit en slags opera, med modern scenisk gestaltning och nutida rollfigurer i vanliga kläder. Petrus var här en gubbe med tredagarsstubb, träningsjacka och kryckor, medan en punkbrud med sprayburk och läderbyxor hade fått bli Maria Magdalena.
Såna här moderniseringar kan lätt kännas väldigt tillgjorda och sökta. Men regissören Tobias Kratzer förankrade dramat i nutidens strömningar och lät det bli en fond för att utforska bland annat grupptryck, civilkurage och fundamentalism. Vissa scener förde tankarna till Ruben Östlunds filmer om att säga ifrån i den svenska kulturen, medan andra lekte med konceptet - berättaren, som vanligtvis gör alla rollerna i passionen, blev här en egen karaktär, inblandad i tragedin mot sin vilja.
Med en sådan angelägen presentation blir grundkaraktärerna i Bachs musik lättare att greppa för oinvigda, och budskapen mer genomskinliga. Orkestern spelade snyggt och luftigt och med stor värme, och alla på scen verkade genuint inspirerade. Det fanns inte ett spår av den förstoppade "vördnad" (som ibland misstas för inlevelse) man kan se i vissa andra uppföranden av De Stora Klassiska Verken. Det var kort sagt en jättebra föreställning, och ett föredöme för andra städers scen- och musikproduktion.
Nu är bara frågan varför jag ser detta i Karlstad av alla ställen, och inte i Köpenhamn eller Malmö?
*som för övrigt gör ett väldigt fint jobb med att försöka ta ner konstmusiken på jorden - önskar bara att deras ljudfiler var lite mer lättnavigerade i efterhand
