Veckans historiska film: Vecka 34: 1970: "Performance"

1970. Performance

Vad är detta? Brittiskt gangsterdrama från 1970 med Mick Jagger i en av huvudrollerna.

Varför? Mark Cousins lyfte fram Performance som en av de viktigaste och mest banbrytande brittiska filmerna någonsin i sin dokumentärserie The Story of Film: An Odyssey. Och den verkade onekligen pretty cool.

Kantor Wilhelmsson: Jaha, vad tyckte vi om detta egentligen? Jag pendlade mellan "helt upprymd" och "lite utråkad".

Balloonfighter: Det var ungefär samma för mig. Emellanåt förstod jag så lite av vad som pågick att jag spejsade ut en aning. Jag kan inte påstå att jag hängde med till fullo i vad filmen handlade om. Först var den en gangsterfilm och sen kom Mick Jagger och Anita Pallenberg in i bilden och allt blev flummigt. Vad skulle du jämföra det här med?

Kantor Wilhelmsson: Poängen som filmen försökte hamra hem var väl att den kriminella undervärlden och den bohemiska artistkulturen har rätt mycket gemensamt. Att en hitmans hotfulla "performance" kanske inte skiljer sig så mycket från en rocksångares. Successivt börjar Mick Jaggers och James Fox karaktärer likna varandra och till slut kanske till och med lösas upp i varandra?

Bäst tycker jag det här funkar under Mick Jaggers fantastiska sång-och-dansnummer. Lite tröttare
var de drogade sexsekvenserna. Men Performance är ofta väldigt inspirerad visuellt vilket gör att det
är ganska lätt att bara glida med, även när filmen kopplar loss och bara freebasar.

Balloonfighter: Ja, det var väldigt många roliga och kreativa klipp och kameravinklar. Och så älskade jag scenen med en sjungande backslick-Mick Jagger.

Jag störde mig något oerhört på Anita Pallenbergs och Michèle Bretons skådespelarinsatser. Jag misstänker att de inte castades för sina kvalitéer som skådespelare. Pallenberg var ihop med de flesta medlemmarna i Rolling Stones, samt Donald Cammell som regisserade Performance. Det kändes lite billigt.

Kantor Wilhelmsson: Ja, det var inte helt lyckad casting. Jag läste att Mia Farrow och Marianne Faithful var påtänkta från början, de hade nog kunnat lyfta dessa scener. Å andra sidan älskade jag gangstermännen i Chas sällskap, varav åtminstone en hade varit riktig kriminell.

Vi börjar nu komma in i den "drogade" delen av filmhistorien: Nyss Easy Rider och Performance, snart Holy Mountain och Walkabout som lär vara ännu mer trippade. Tror du att vi kommer tröttna och i så fall när?

Balloonfighter: Så länge det görs med någon slags finess och kreativitet så kan det pågå ett tag till utan att jag tröttnar. Psykedeliskt rus-scener med snabba, märkliga klipp, vaselin på kameralinsen och sitarrock börjar redan nu kännas ganska slitet däremot. Jag hoppas att, framförallt, Holy Mountain tar trippigheten till en helt ny nivå!

Kantor Wilhelmsson: 7
Balloonfighter: 7

Veckans historiska film: En liten summering av 60-talet

Balloonfighter: 60-talet har passerat! Jag har inte räknat ut betygssnitt för de olika decennierna än, men jag vågar ändå påstå att 60-talet har varit bäst hittills.

Har 60-talet levererat?

Kantor Wilhelmsson: Oja! Jag hade kanske väntat mig mer av vissa filmer - Min vän Balthasar och Paraplyerna i Cherbourg får nog ändå kallas besvikelser - men jag har blivit positivt överraskad av desto fler (Kniven i Vattnet, Kvarteret Korpen, Easy Rider)

Såhär i efterhand känns 60-talet näpet och nästan lite brådmoget. De "chockerande" scenerna i Psycho är ingenting mot ett genomsnittligt avsnitt av Game of Thrones. Mandomsprovets skildring av en generationsklyfta känns inte så gränsöverskridande längre. The Face of Another pratar om identitet på ett sätt som säkert var djupt då men nu framstår som lite larvigt. Håller du med och tror du att vi kommer betrakta 70-talet på samma efterkloka sätt?

Balloonfighter: 60-talet överlag framstår ju som ett väldigt naivt årtionde. Ta bara flower power-rörelsen som exempel. Det här lär väl fortsätta några år in på 70-talet, men sen kommer nog baksmällan (som vi redan sett spår av i Easy Rider) följt av en något mer nykter och nyanserad världsbild. Jag tror att det kan bli ett riktigt bra årtionde.

Kantor Wilhelmsson: Jag också! Inom amerikansk mainstream (och framför allt hi-concept-filmer) räknas väl 70-talet som filmens bästa årtionde, vad jag förstått.

Vad tyckte du var det bästa med 60-talets filmkonst? Om man ska försöka generalisera.

Balloonfighter: Jag uppskattade verkligen lekfullheten, även om det inte alltid fungerade. 60-talet framstår som naivt - men också som ett årtionde som skiljer sig ordentligt från de tidigare. Det är under den här tiden som många alternativa rörelser uppstår och det är svårt att tänka sig att filmer som Paraplyerna i Cherbourg, Mandomsprovet, The Swimmer och Easy Rider hade kunnat göras under ett annat årtionde. Och så en sån sak som att Pierrot le fou (hur dålig du än tyckte att den var) närmar sig postmodern filmkonst. 60-talet känns lite som vår egen tids barndom.

1. 8 1/2
2. Kniven i vattnet 
3. Easy Rider 
4. The Swimmer 
5. Kvarteret Korpen 
6. Psycho 
7. Viridiana 
8. Au hasard Balthasar
9. Pierrot le fou
10. Paraplyerna i Cherbourg
11. Mandomsprovet 
11. The Face of Another 
13. The Cremator

Veckans historiska film: Vecka 33: 1969: "Easy Rider" och "The Cremator"

1969. Spalovac mrtvol ("The Cremator") 

Vad är detta? Bisarr genreblandning av skräck, drama och komedi när en tjeckisk krematoriefamilj börjar falla under nazisternas inflytande.

Varför? Kantorn tyckte att den verkade otäck, spännande och dessutom tjeckisk. 

Balloonfighter: En tjeckisk film om en kremator låter som världens festligaste film, men herregud vad jag avskydde det här. Jag tror inte att jag har varit så här arg på en film sen Rom - öppen stad. Och det finns en koppling mellan de två filmerna (samt The Face of Another som jag också hade väldigt svårt för) - karaktärerna håller ALDRIG käften. I The Cremator tvingas man att lyssna på en monoton tjeckisk röst i 1½ timme och enda gången den tystnar är när en pojke med extremt obehaglig kastratröst istället pratar. 

De få stunder The Cremator börjar bete sig som en inte helt jävla utvecklingsstörd film så har jag redan tappat intresset fullständigt och lyckas inte återfå fokus. Blev du lika irriterad och hypnotiserad av det eviga pladdrandet?

Kantor Wilhelmsson: Nej, inte fullt! Jag håller med om att det var en onödigt pratig och ofokuserad film, men jag tycker trots allt att den hade kvaliteter. Bäst blev det när The Cremator vågade lita på sin ryckiga klippning och sina fria associationer och vara riktigt obehaglig. Här fanns en del otäcka scener, som de slibbiga närbilderna på den döende fisken, eller när huvudpersonen började tillbe sig själv.

Sedan har jag också väldigt svårt att vara arg på en film som innehåller en barnteater där folk halshuggs och en ljusshow med foster.

Balloonfighter: Jo, man måste ju ge filmen att den lyckas vara genuint obehaglig och att soundtracket är effektivt. Och att huvudkaraktären heter Kopfrkingl är förstås ett plus. Men det är en deal breaker för mig när karaktärer ständigt berättar för tittarna vad den tänker och vad den gör. Utnyttja filmmediet för helvete!

Vad tyckte du om gestaltningen av Kopfrkingls sinnesförvirring och buddhistiska vanföreställningar?

Kantor Wilhelmsson: Mjaa, det kändes inte helt psykologiskt rumsrent, tyvärr. Kopfrkingl (vilket awesome namn) introduceras som en lite tokig entreprenör som försöker få människor att sälja kremeringar tillsammans med kakor och bröd, men när nazistvännen börjar ansätta honom visar han upp ett tydligt motstånd och hederlighet.

Men sedan plötsligt är han helt bananas och har ihjäl folk... Jag antar att de suggestiva bilderna är viktigare än logiken här. Synd, för det hade kunnat bli en spännande historia om vad som får folk att omvändas.

Sista frågan: Fick du någon ny inblick i tjeckien eller den tjeckiska kulturen av The Cremator?

Balloonfighter: Jag lärde mig att kakor och kremeringar är som ler och långhalm och att det är normalt att ha karpar i badkaret. Jag bombarderas av för många ord för att kunna ta in något mer.

Balloonfighter: 2
Kantor Wilhelmsson: 4

1969. Easy Rider
Vad är detta? Amerikansk road-movie/western om två knarklangare som åker motorcykel genom fantastiska landskap i sydvästra USA.

Varför? Kultfilm, legendariskt soundtrack och väääldigt mycket sent 60-talkänsla. Och så den här taglinen: A man went looking for America and couldn't find it anywhere.

Kantor Wilhelmsson: Easy Rider består till en början bara av två män som åker motorcykel genom öknen till sen 60-talsrock. Det är länge mer musikvideo än film. Arizonas ursnygga platåer glider förbi, Fonda och Hopper åker MC, soundtracket köar en fantastisk låt med The Band, fotot är utmärkt och de två skäggen myser i soffan. Vi utbytte åsikten att om filmen bara fortsatte såhär, utan minsta tillstymmelse till story, skulle vi vara helnöjda.

Vi såg inte klart filmen samtidigt. Med facit i hand - är du nöjd med hur Easy Rider utvecklade sig?

Balloonfighter: Haha, vi såg väl klart filmen med 5 minuters skillnad bara?

Kantor Wilhelmsson: Det avgörande var att vi inte hade kontakt just då och kunde bekräfta varandras åsikter...

Balloonfighter: Jag var nöjd med större delen av Easy Rider. Det kändes ändå nånstans rimligt att huvudkaraktärernas frihetslängtan skulle ha en baksida och jag antar att det speglar 60-talets hippiekultur och drogromantik. Jag är med på tåget så långt, men jag var inte superförtjust i slutet. Filmen var som allra bäst när det bara var en lång musikvideo med landskapsporr i bakgrunden.

Kantor Wilhelmsson: Jag gillade slutet och jag gillade bakslaget vid lägerelden, men håller med om att den mörka baksidan av counterkulturen inte fick samma vikt som den fria roadmovie-känslan. Jag hade gärna haft fler snedtrippade LSD-rus, fasa och ångest för att inte olyckorna skulle kännas som banala tillfälligheter. Easy Rider känns väldigt romantisk och det är helt okej, det är en oerhört snygg film, men det är också så jag kommer minnas den.

Balloonfighter: Och soundtracket! Jag läste att filmen spelades in för 400 000 dollar, men att rättigheterna till musiken kostade 1 miljoner dollar. Lätt värt det. Jag har svårt att tänka mig att filmen hade fått samma genomslagskraft utan Steppenwolf, Jimi Hendrix och The Byrds.

Vad tyckte du om skådespelarinsatserna?

Kantor Wilhelmsson: Jag skrev till dig att det kändes som att Jack Nicholson spelade sig själv, att man i princip bara släppt ut honom i filmen, låtit kamerorna rulla och sagt "rök lite av det här". Det var svårt att göra en vettig bedömning av skådespelandet - dels eftersom tonfallet var så lojt, och dels för att de använde riktig marijuana i scenerna (!). Jag misstänker att det är lite lättare att spela stenad när man är stenad...

Med det sagt så var UFO-monologen fantastisk, och jag gillade det lilla man fick uppleva av Fondas skådespel på kyrkogården också.

Balloonfighter: Mm, det är inte en film som kräver särskilt mycket av sina skådespelare, men om jag ska ranka dem efter det viktigaste (dvs hur coola de ser ut när de åker omkring på motorcykel) så blir det så här:

1. Dennis Hopper
2. Peter Fonda
3. Jack Nicholson

Men det finns viktigare beståndsdelar i den här filmen och jag har längtat efter en film som kommunicerar lika mycket - eller mer - med hjälp av foto, miljöer och musik som med manus och mimik. Easy Rider känns som en perfekt avslutning på 60-talet.

Kantor Wilhelmsson: 8
Balloonfighter: 8

Veckans historiska film: Vecka 32: 1967-1968: "Mandomsprovet" och "The Swimmer"

1967. Mandomsprovet

Vad är detta? Amerikansk dramakomedi (påstås det) om en nyutexaminerad ung man som låter sig snärjas av en MILF. Intriger uppstår!

Varför? Modern klassiker med ett banbrytande soundtrack. Före Mandomsprovet hade ingen annan använt redan utgivna poplåtar för att tonsätta en större film.

Kantor Wilhelmsson: Mandomsprovet känns väldigt mycket som ett barn av sin tid. Här skildras klyftan mellan rika, småbittra 20-talister och deras avkommor, de vilsna, bortskämda 40-talisterna. Här finns också en "skandalös" kärleksaffär med en för sin tid "helt galen" nakenchock.

Allt känns ganska trött. Jag är lite osäker på vem man ska sympatisera med i den här filmen. Mamman, som presenteras som cynisk och dekadent, är den enda som har en personlighet och bakgrundshistoria som går att bry sig om. Dustin Hoffman och hans unga dejt är helt hjärndött tråkiga - riktningslösa och karaktärslösa som människor i åldern 19-20 ofta är.

Återstår bra musik av Simon & Garfunkel, men jag vet inte om det är så lyckat att spela "Scarborough Fair" fyra gånger på en kvart, medan Dustin Hoffmans karaktär sitter och ser bajsnödig ut på ett zoo.

Du hade sett den här filmen förut. Var den ungefär som du mindes den?

Balloonfighter: Det var längesen jag såg den sist, men det var faktiskt precis så här jag mindes den. Mandomsprovet räknas ofta som en väldigt betydelsefull film och jag trodde helt enkelt att jag hade varit för ung för att förstå den förra gången jag såg den. Jag insåg att så inte var fallet. Precis som du säger är Mandomsprovet väldigt mycket ett barn av sin tid. Jag tänkte på "Catcher in the rye" när jag såg den. Jag kan verkligen förstå varför Mandomsprovet blev så stor för den generation som var ung när filmen kom, men det är en film som har stannat kvar i sin tid och som idag främst är intressant som historiskt dokument.

Jag håller, så klart, med dig om att karaktärerna är platta och tråkiga. Om jag ska fokusera på något positivt så är det att jag gillar klippningen och att en del scener, i kombination med musiken, är rätt stämningsfulla.

Kantor Wilhelmsson: Svår fråga: Vad kan man jämföra den här filmen med idag? Finns det någon film med liknande anspråk? Känns som det kan vara svårt att hitta ett så pass genuint tidsdokument i den postironiska generationen.

Balloonfighter: Lost in translation?

Kantor Wilhelmsson: Kanske lite, men den kom för 11 år sedan. Våra ofödda barn har hunnit växa upp på den tiden!

Balloonfighter: Vilken äcklig tanke.

Kantor Wilhelmsson: ...Jag ber om ursäkt.

Balloonfighter: Her? (Har inte sett den)

Kantor Wilhelmsson: Her är faktiskt en bra liknelse. Både den och Mandomsprovet är väldigt romantiska, översentimentala, och - misstänker jag - kommer inte stå sig om tio-tjugo år.

Har du något att säga om slutet?

Balloonfighter: Jag vet inte om slutet var menat som satir eller om det helt enkelt var ärligt i sin naivitet och klyschighet, men jag tyckte faktiskt att det var litelite charmigt.

Kantor Wilhelmsson: (spoiler!)

De ser ju i och för sig väldigt tysta och olyckliga ut efter en liten stund på bussen. Och "Sound of Silence" börjar spela...

Balloonfighter: Ja, det är det som gör att det funkar!

Kantor Wilhelmsson: 4
Balloonfighter: 6


1968. The Swimmer

Vad är detta? Amerikanskt drama om en hurtig och underlig man (Burt Lancaster) som bestämmer sig för att "simma hem" genom grannarnas överklasspooler.

Varför? Kantorn hade läst om denna originella film som blivit en kult- och kritikerfavorit på senare år, trots att den floppade 1968.

Balloonfighter: Vi har hunnit se en hel del märklig film under det senaste 1,5 året, men The Swimmer sällar sig till toppskiktet inom den kategorin. Jag menar, det är en film om en medelålders man som försöker transportera sig genom att simma i pooler och samtidigt verkar befinna sig i något slags livet passerar i långsam revy-tillstånd. Och jag gillar verkligen hur The Swimmer befinner all over the place. Samtidigt som det här är en otroligt tramsig film så verkar den också ställa existensiella spörsmål. Blir du riktigt klok på vad som händer? 

Kantor Wilhelmsson: Nej, och jag älskar det! The Swimmer är en episk berättelse om en mans uppgång och fall, men den tar sig också tid att vara en sliskig solskenshistoria med Elvira Madigan-motljus och banala självhjälpsrepliker, en tramsig komedi där Burt Lancaster springer ikapp med en häst (!), ett mysterium och ett drama om klasskillnader. Stilistiskt är den, precis som du skriver, en enda röra, men det var längesen jag såg en så fascinerande och ambitiös film.

Jag är inte säker på att allt här är lyckat - lite känns det som att filmen blir mer uppenbar och klumpig ju närmre slutet vi kommer - men jag är beredd att prisa The Swimmer bara för att den finns. Den liknar verkligen inte något annat vi sett, och då har vi ändå sett en film från Samoa om en ilsken dvärg, en redlös kazakisk historia om pippande getter och barn som pissar på golvet, ett två och en halv timme långt blackface-pekoral och en film där ett träd och en kolmila är huvudpersoner. 

Balloonfighter: Man måste gilla en film som överraskar en på det sättet! The Swimmer når inte upp i samma klass som Holy Motors, men jag tycker att den emellanåt befinner sig i liknande tonläge mellan trams och allvar och förmåga att överraska. Jag skrattade så jag grät åt kapplöpningsscenen. 

Kantor Wilhelmsson: Vilken tyckte du var den snyggaste av dessa två filmer, rent visuellt?

Balloonfighter: Mandomsprovet hade snyggare stillbilder, men jag föredrar nog kreativiteten hos The Swimmer.

Balloonfighter: 8
Kantor Wilhelmsson: 7

Veckans historiska film: Vecka 31: 1966: "Min vän Balthazar" och "The Face of Another"

1966. Min vän Balthazar

Vad är detta? Robert Bressons drama om en misshandlad åsna och människorna omkring den.

Varför? Orpon hade höga förväntningar på en film som handlade om en åsna.

Balloonfighter: Jag läste att Robert Bresson kallade sina skådespelare  (som oftast var amatörer) för "modeller" och helst ville att de skulle se uttryckslösa ut. Med det i baktanken så känns det rimligt att han gjorde en film med en åsna i huvudrollen. Åsnan har en begränsad förmåga att förmedla känslor till mänskliga tittare och det är upp till de som ser filmen att själv tolka. 

Jag gillar Bressons grepp att reducera mänskliga känslor på det här sättet. Och det är kul att berättandet fungerar... men jag blev trots det besviken. Jag hade väntat mig något avskalat och tänkvärt i stil med La quattro volte eller Turinhästen, men istället fick vi... ja, vad skulle du likna Min vän Balthazar med egentligen?

Kantor Wilhelmsson: Svårt. Jag blir inte riktigt klok på den här filmen. På ytan antar jag att man kan läsa den som en studie i människans våldsamhet och förstörelselusta. Ingen av karaktärerna (däribland en mördare och några huliganer) är sympatiska, och alla gör de varandra illa upprepade gånger medan åsnan står någonstans i periferin med sina ledsna ögon och tuggar havre...

I den meningen påminner filmen kanske om Viridiana, en annan film om mänsklig grymhet, där den oskuldsfulla kvinnan i centrum nu har bytts ut mot ett kreatur...

...men jag måste säga att det är lite oklart om detta verkligen är Bressons syfte, eller vad poängen är. Det stendöda skådespeleriet hjälper inte till så mycket. Jag förstår och uppskattar att Bresson ville göra sin filmkonst så icke-teatral som möjligt, men det känns som ett stilgrepp som blivit lite daterat nu - eller gjorts bättre av Roy Andersson, vars figurer i alla fall uttrycker något.

Kunde du hitta in i en enda karaktär? 

Balloonfighter: Nej, och det är nog en av filmens största svagheter. Karaktärna är oerhört svaga och jag minns knappt en enda av dem. Åsnan spelar sin roll som åsna exakt så bra som man kunde ha förväntat sig men bleknar i jämförelse med supergeten i Tulpan. Jag fick faktiskt läsa en recap efter filmen för att kontrollera att jag hängt med i händelserna.

Min vän Balthazar är inte komplicerad film, men skådespelarna var så uttryckslösa och apatiska att jag inte riktigt förstod vad som pågick. Jag uppskattar filmen i egenskap av experiment, men som filmupplevelse fanns det inte så mycket för mig att hämta. 

Vilken period i åsnans liv verkar ha varit den lyckligaste? Samtliga kändes så miserabla.

Kantor Wilhelmsson: Åsnan verkade nog lyckligast i sin barndom. Jag skulle säga 5-6 minuter in i filmen, innan Människor utan Känslor började tråka ut honom.

Jag tyckte i och för sig slutet var fint. Tanken har slagit mig att filmen kanske blir bättre av att ses en gång till. I teorin uppskattar jag regin och det hattiga fotot, men att inte ge tittaren en enda mänsklig ingång under 90 minuter är kanske inte så lyckat.  

Kantor Wilhelmsson: 6
Balloonfighter: 6

1966. The Face of Another

Vad är detta? Stilistiskt drama av Hiroshi Teshigahara om en brännskadad man som får ett helt nytt ansikte av en plastkirurg.

Varför? Kantorn hade sett Kvinnan i sanden av samma regissör, och gillade stilen.

Kantor Wilhelmsson: Vi är nu helt klart inne i den moderna filmeran och The Face of Another tar i så den spricker för att realisera alla stilistiska möjligheter. Här leks det flitigt med bakgrund/förgrund, karaktärer pratar genom röntgenbilder, perspektivet vrids 90 grader och i en scen öppnas en lucka i bilden till en närbild av ett flytande hårsvall.

Uppskattar du den här sortens estetik, eller drar den uppmärksamheten för mycket till sig?

Balloonfighter: Jag uppskattar den! I The Face of Another kändes det inte alls som billiga trick utan hade ju faktiskt koppling till filmens berättelse. The Face of Another innehöll mängder av snyggt komponerade och stilrena bilder och överraskande övergångar.

Jag hade gärna sett att filmen drog det hela ett steg längre och drog ner på det ständiga tjatet som gjorde mig riktigt irriterad under sista halvan av filmen. Det fanns så många bra inslag och idéer, men det tjatades sönder av karaktärer som sa allting rakt ut hela tiden. Störde du dig lika mycket på det som jag?

Kantor Wilhelmsson: Ja, bitvis kändes det som att jag såg två olika filmer. En där de lekfulla och konstnärliga bilderna fick stå i fokus, och en där en dryg snubbe från Filosofi A satt och föreläste självgott om identitet och "våra ansikten mot världen". De existentiella pratstunderna var ärligt talat riktigt omogna och drog ner vad som kunde varit en rakt igenom effektfull film.

Balloonfighter: Haha ja, jag satt och skämdes när gravallvarliga japanska män höll långa monologer i stil med "När man sätter på sig en mask så upphör hämningarna. Blir man en annan person eller blir man... dun-Dun-DUN mer sig själv? Diskutera i smågrupper så ses vi i sal E401 om en 45 minuter". Och sen kunde jag inte förmå mig att ta "otrohetsstoryn" på allvar hur mycket filmen och filmmusiken än försökte övertala mig att det var dramatiskt guld.

Kantor Wilhelmsson: Det kändes förutsägbart och gjort. Det är svårt att säga om en sån här story var nyskapande på sextiotalet, men tjugo år efter Face/Off behöver i alla fall inte jag en trettio minuter lång, pratig build-up till att en man visar ett annat ansikte för sin fru.

Synd! Slöseri med rara ärter, söta bananer, gulliga små haricot verts etc. Det finns åtminstone ett sätt till som filmen kunde gjort succé på, om den inte varit så självupptagen - som skräckfilm. Flera scener hade potential att vara riktigt otäcka.

Balloonfighter: Hade männen i den här filmen bara haft vett att hålla käften emellanåt och man hade kapat den töntiga storyn med frun så hade filmen kunnat landa på en 8 för min del.

Kantor Wilhelmsson: Och nu landar den på?

Balloonfighter: 6
Kantor Wilhelmsson: 6