För ett antal månader sedan pratade Jessika Gedin i Spanarna om en databas där man hade lagrat en väldig massa skönlitteratur från en viss tidsperiod, så att textmassan skulle kunna sorteras efter ord. Syftet var att undersöka hur vissa ord dykt upp och försvunnit och att på så vis få nya vinklar på samhällsutvecklingen. Resultatet av sökningen blev en graf som visade ordets frekvens i litteratur över tid.
Som jag minns det var detta ett begränsat forskningsprojekt* men som offentlig sökmotor innebar det ju alla möjliga ingångar, ta bara möjligheten att undersöka hur laddade ord som "folklig", "konstnärlig" och "stress" fluktuerat över åren. En fullständig skönlitteratur-databas - om än bara för ett land - med denna funktion skulle vara ett ovärderligt och levande tidsdokument.
Nu håller något liknande på att hända med konstmusiken. Välbekanta notdatabasen IMSLP har någon gång under den senaste tiden börjat med funktionen Search By Melody. Funktionen är i en mycket begränsad beta-version och man kan inte söka på rytm, bara på en följd av toner. Men de träffar jag fått upp på vissa melodier - väldigt många - tyder på att det hela är på god väg.
IMSLP, som står för International Music Score Library Project, är en ovärderlig källa för alla som har någon som helst anknytning till konstmusiktraditionen. Här finns verk från tusentals kompositörer, alla tänkbara genrer och även många arrangemang och udda utgåvor. Sajten bygger på att samla ihop stycken vars copyright-tid gått ut, vilket innebär alla som släppts för 75 år sedan (1936) eller tidigare. Det blir ändå en hel del.
Möjligheten att söka upp stycken/låtar baserat på melodier är inte alls ny - till iPhone finns bland annat gamla Classic Melody Book, och SoundHound söker upp poplåtar när du nynnar deras melodier. Men ingen av dessa tjänster har en bredd på sitt bibliotek som kan mäta sig med IMSLP. Och där sådana "lättare" tjänster bara lagrar välkända soundbytes, söker du på IMSLP igenom varenda enskild stämma i vartenda verk som skrivits under typ fyra hundra år.
IMSLP är helt lagligt i de flesta länder (och är noga med att spärra av sina gränsfall i till exempel EU) men har ändå råkat i kläm med copyright-maskineriet flera gånger. För några år sedan låg sajten nere under en längre period och räddades av generösa sponsrare. Nu senast i våras fick de stänga ner helt kort på grund av en (rätt ogrundad) stämning.
Med en funktion där man kan följa en enskild folkmelodi genom flera seklers musikskapande kommer sajten förhoppningsvis få den breda legitimitet den förtjänar.
*jag kan vare sig hitta databasen (förstås) eller ens vilket program av Spanarna det var (lite mer pinsamt) så om ni sitter inne med länkar och kunskap, skriv i en kommentar! (Bild: The Mandolin av Alex Gross)
Det enda jag vet om den där boken The Game som ska kunna förvandla vilken ful kille som helst till en casanova är att man ska klä på sig attiraljer som får kvinnor att reagera och fråga "varför har du en lax över axeln?". Det här går emot allt jag tror på. Min klädstil går ut på att eliminera allt som får folk att lägga märke till mig. Jag skaffade långt hår en gång i tiden för att jag inte stod ut med att folk kommenterade att jag hade klippt mig. Hade jag haft råd hade jag köpt tillräckligt många par av samma sko för att räcka mig hela livet så att jag aldrig skulle behöva höra kommentaren "du har nya skor!" igen. Med det sagt, så är det en väldigt stor prestation från min sida att våga visa mig offentligt med en kikare. Du kommer att förstå varför.
Det här året har jag haft ett litet inventeringsprojekt som i korta drag går ut på att jag besöker en mosse utanför Malmö och försöker fastslå vilka fåglar som häckar där. Det kräver en hel del besök och jag brukar försöka lägga mina besök på vardagsmorgnar. På grund av sommarjobbet är jag nu tyvärr tvungen att utföra mina inventeringar på helger när det fullständigt kryllar av människor vid mossen.
Jag har hört från kvinnor som varit gravida att de under graviditeten förvandlas till ett objekt utan personlig sfär, något som alla får lov att ta på som de själv behagar. Alla tror sig få lov att klappa på en gravid mage. Det är lite samma sak när man står med en kikare. Plötsligt tar sig folk rätten att knacka mig på axeln och dra in mig i samtal som jag inte alls vill dras in i. Jag kan ha stått och stirrat in i en träddunge, följt de prasslande löven i en halvtimme för att få en sekundlång skymt av en liten grön fågel när plötsligt en pensionär (det är oftast pensionärer) knackar mig på ryggen och gormar "VAD TITTAR DU PÅ FÖR PIPPI?!".
Ibland nöjer sig människorna med ett kort, snäsigt svar men ofta fattar de inte vinken utan fortsätter. Idag, vid mossen, stod jag i 25 minuter och pratade med ett antal pensionärer som inte själva kända varandra utan flockades kring mig för att jag hade en kikare. De satte också igång med bland det jobbigaste jag vet när jag är ute och skådar - de började att visa bilder på fåglar från sina trädgårdar. Jag svarade artigt och försökte att gå därifrån flera gånger men drogs tillbaka.
- Vänta, du måste se den här bilden. Jag hade en ringtrast i trädgården igår! Den har byggt ett bo vid garaget.
- Det är en koltrast.
- Men den har ju gulare näbb än en koltrast.
- Nej. Och den har ju ingen vit haklapp.
- Min granne säger att det är en ringtrast. De hade också en ringtrast med ungar i sin trädgård i fjor.
- Men ringtrasten häckar bara i fjällkedjan. Det är en koltrast.
- Det håller jag inte med om. Koltrastar har inte lika gula näbbar.
- Okej, jag kan ha fel men nu måste jag gå vidare. Hejdå!
En annan pensionär hinner under tiden hitta en bild på sin kamera.
- Men du, vänta! Jag hittade bilden på den där hägern som jag berättade om innan.
- Okej.
- Kolla. Fin va?
- Ja, den är fin.
- Är hägern inte väldigt ovanlig?
- Nej, inte särskilt.
- Nähä.
Första pensionären visar en ny bild. På en suddig bofink.
- Den här fågeln hade vi vid fågelbadet igår. Jag har aldrig sett en liknande fågel. Den ser helt exotisk ut.
- Det är en bofink.
- Jaha, är den ovanlig?
- Nej, det är Sveriges vanligaste fågel.
- Jaha...
Jag lyckades till slut gå därifrån innan en av pensionärerna skulle visa upp zoom-funktionen på sin kamera men jag fick strunta i att inventera den sista av mina fem punkter eftersom jag bara blev störd hela tiden.
Fågelskådare är inte allmän egendom. Min kikare säger inte "Hej, ska vi småprata en halvtimme?". Den säger "Om du inte är en fågel - lämna mig i fred".
Robin Williams döpte sin dotter efter det första Legend of Zelda-spelet, ett faktum som Nintendo märkligt nog inte profiterat på förrän nu. Det här är en söt reklamvideo för en remake av Ocarina of Time, men det är framför allt...SKÄGGCHOCKEN. Vem visste att Williams hade ett så fullständigt makalöst skägg?!? Jag ger det 10/10!
Balloonfighter: Kan vi börja med att du, som har sovit och ätit och inte jobbat hela dagen, beskriver spelet lite kortfattat?
Kantor Wilhelmsson: Muukcof har av vissa beskrivits som en blandning av Super Metroid och Ikaruga. Bland annat beskrevs det så av mig, nyss, i mitt huvud. Med det ur vägen återstår bara en fråga: Vad är "muukcof"? Jag får inte upp en enda googleträff den här gången heller.
Balloonfighter: Muukcof är vad mannen på gatan kanske snarare känner som Outland, ett spel som finns tillgängligt på Xbox Live Arcade och PlayStation Network. Det är också spel nummer två i vår Två skägg med ett spel- eller bro-op-serie. Vad tyckte vi?
Kantor Wilhelmsson: Det var gött! Roligt actionspel med bra bossar. Men min fråga kvarstår: Varifrån kommer namnet "muukcof"?
Balloonfighter: ... Min mobiltelefon.
Kantor Wilhelmsson: ... Din mobiltelefon?
Balloonfighter: Ja. Det är T9 som hittat på det. Precis som den hittat på att ångbåt ska heta bögbåt. Jag är faktiskt stolt över den.
Kantor Wilhelmsson: Aha! Du har en kreativ mobil alltså.
Balloonfighter: I förra spelet som vi spelade ihop (Lara Croft and the Guardian of Light) skrek vi Totec. Den här gången var det muukcof som gällde. Man måste ha ord som ger kraft för att förbättra spelupplevelsen.
Kantor Wilhelmsson: Vi skrek andra saker också. Vad var det vi kallade färgbytet som var så centralt för spelet? "Fläppa"?
Balloonfighter: Vi skrek fläppa ganska många gånger faktiskt. Det var en ganska central del av spelet att fläppa, kan man säga.
Kantor Wilhelmsson: Till saken hör att spelet höll oss på halster obehagligt länge genom att först ge oss alla våra krafter (inklusive att byta färg från röd till blå eller att "fläppa") för att sedan ta bort allt! Det var två timmars frustration där, minns jag. De flesta spel brukar hinta lite om hur det känns att ha alla power-ups men här hann vi springa runt med dem i en halvtimme innan vi fick börja om. Sådär design.
Balloonfighter: Oerhört dum speldesign på den punkten faktiskt.
Kantor Wilhelmsson: Yes. I ett spel som annars var fint designat! Allt byggde ju på att byta till en färg för att kunna döda fiender och undvika faror i den andra färgen, men det känns som Muukcof gjorde mycket med konceptet.
Balloonfighter: Vissa skärmar fylldes med pulserande mönster av blåa och röda prickar. För att komma förbi de blåa var man tvungen att fläppa till blå och vice versa. Det är detta som är lånat från Ikaruga om jag förstått det rätt?
Kantor Wilhelmsson: Ja exakt. I ikaruga är det vitt och svart och man styr ett skepp istället för att hoppa med en actiongubbe, men annars är det exakt samma grej. Fixeringen vid riktigt blaffiga bossar är också en sak de har gemensamt. Håller du med mig om att bossarna var det bästa med spelet?
Balloonfighter: Ja, det gör jag faktiskt. Jag brukar normalt sett hata bossar för att de bara är irriterande, repetitiva och tar en jävla tid att ha ihjäl på ett okunstruktivt sätt. I Muukcof kändes de varierade och var dessutom roliga att titta på. Bossarna i Muukcof är nog det närmsta jag kommer boss-upplevelserna i shoot 'em up-genren utan att drabbas av ett epileptiskt anfall.
Kantor Wilhelmsson: Ja, jag är till och med motståndare till bossar, som jag skrev i vår artikel Tio saker vi dissar i moderna tv-spel men muukcof anknyter mer till den tiden då bossar var coola och liksom en upplevelse i sig själva, snarare än ett tillgjort avbrott i storyn.
Ska vi rentav se om vi kommer ihåg alla bossar från början till slut? Det borde tyda på att de var minnesvärda i så fall. Jag tror de var fem totalt.
Balloonfighter: Jag minns en häxa och en drakhund (Fangoooor!) i alla fall. De var snygga. Jag minns även slutbossen men jag är rädd för vad alla gamers ska göra med mig om jag spoilar den delen. Och en spindel!
Kantor Wilhelmsson: Drakhunden? Var det han som flög som i Super Paper Mario?
Balloonfighter: Exakt. Och så sprang man som i Canabalt.
Kantor Wilhelmsson: Jag minns spindeln också. Den var ball. Häxan var en personlig favorit. Jag har alltid gillat att hoppa mellan plattformar medan man faller i en oändlig avgrund. Då saknar vi bara en. Nåja, fyra av fem är inte så illa. I hur många spel kan man komma ihåg 80% av bossarna tre veckor efter att man spelat det?!
Balloonfighter: Respekt för det.
Kantor Wilhelmsson: ...Hm, jag menade det där som en retorisk fråga, men när jag läser den känns det mer som att det är jag som har alzheimers.
Kantor Wilhelmsson: Och så den sista bossen ja, där storyn gör en jättehäftig twist och det visar sig att kakan är en lögn, och att det inte finns någon sked, och att det är huvudpersonen som är ett spöke.
Balloonfighter: Och inte minst att slutbossen är vår pappa.
Kantor Wilhelmsson: Jag såg det aldrig komma.
Balloonfighter: Men vad säger vi om co-op-aspekten? Det kändes inte riktigt som att spelet var designat för två spelare utan man spelade samma som i single-läget och eftersom det räckte med att en av oss fläppade färg för att till exempel fälla ut dödliga spikmattor ur golvet så skulle det kunna ha varit väldigt irriterande. Jag uppfattade det aldrig själv som särskilt irriterande. Det var en rätt rolig utmaning att försöka synka med den andra spelaren. När vi två blev en.
Kantor Wilhelmsson: Det blev lite konstigt på vissa ställen som tydligt var designat för den ensamme mannen... men på andra var det mest kul. Som när vi fick fläpp-tajma (bra ord) för att hoppa mellan plattformar som rörde sig.
Balloonfighter: De specifika co-op-utmaningarna som var en slags separata småbanor sög förresten. Herregud vad de sög.
Kantor Wilhelmsson: Ja co-op-utmaningarna gick bort direkt. Såhär är det: oschysst tidspress går bort i tv-spel. Once and for all.
Balloonfighter: Tidspress är nog den tråkigaste av alla utmaningsmoment. Jag spelar inte TV-spel för att höja mina stressnivåer. Jag tyckte annars att Outland kändes rätt fresh trots att man kan härleda de flesta av spelets element till andra spel.
Kantor Wilhelmsson: Ja, men det är svårt att sätta fingret på vad det var som var fresh. Grafiken såg rätt fresh ut i och för sig. Hur skulle du beskriva spelets utseende för de i vår läsarkrets som sitter med uråldriga webläsare som inte kan lafs
som inte kan ladda bilder?
Balloonfighter: Och vi har många sådana läsare, vill jag tillägga [shout-outs to grandmas!]. Jag skulle väl främst vilja påpeka att det är ett 2D-spel som jobbar med kontraster. Vissa delar är närmast Limbo-mörka men skärmen lyses ofta upp av alla röda och blåa prickar. Många lommiga bakgrunder mot mörk förgrund. Skarpt! Jag får lite Tron-känsla ibland av färgvalet.
Kantor Wilhelmsson: Yes, tänkte detsamma. Monokromt + svart. Sen kändes det även lite tribalaktigt ibland i symboler och detaljer.
Balloonfighter: Om du antar rollen som den evige skeptikerna (a.k.a Rogge), vilken kritik skulle du komma med mot spelet? Själv undrar jag om de verkligen har tänkt ordentligt på det här med reversed synergies.
Kantor Wilhelmsson: Tja, för det första känns det ju lite som en rip-off. Det blir definitivt reversed synergies när de bara plockar idén från ikaruga utan vidare. Det är ingen som går på det. Man får ju bygga sitt eget varumärke först. Det är ju det som är branding. Och det gör ju spelet rätt uselt.
Balloonfighter: Jag håller verkligen med.
Kantor Wilhelmsson: För att prata seriöst. Det finns ingen story här, ingen huvudkaraktär eller enhetlig värld. Det hade gjort väldigt mycket om man hade kunnat känna att spelet handlade om någonting. Eller hängde ihop, snarare än att vara en serie rum med coola fiender och bossar med lite tramsig mytologi runtom. Det var nog inte så atmosfäriskt som det kunde ha varit, även om det alltid var roligt att spela.
Balloonfighter: Det var ju något om två systrar? Som var... arga? På oss. För att...?
Kantor Wilhelmsson: Vi hade väl hånat deras märkesskor. Som vanligt.
Balloonfighter:
Eller deras tribaltatueringar.
Kantor Wilhelmsson: Min pappa hälsar att han hörde busksångare sjunga inatt samtidigt som kornknarr och kärrsångare sjöng i bakgrunden. Sedan hörde han även småfläckig sumphöna och tio vaktlar.
Balloonfighter: Grymt!! Jag är riktigt avundsjuk på kornknarren framförallt. Så ball fågel.
Kantor Wilhelmsson: Busksångare sjunger i skalor, hörde jag. Respekt.
Kantor Wilhelmsson: All in all känner jag att det var ett roligt och utmanande plattformsspel som jag inte kommer minnas i längden. En sista fråga till dig: Tycker du att det här spelet vore lämpligt för barn? Om nej, varför inte?
Balloonfighter: Huvudkaraktärerna är halvnakna. Jag tycker att det kan förmedla en felaktig bild av djungelns invånare som några som är för slappa för att ens klä på sig ordentligt. Denna generalisering tar jag avstånd från.
Kantor Wilhelmsson:
Väl talat.
Balloonfighter: Slutligen: Hade du roligt när du spelade Muukcof?
Musik är en viktig beståndsdel i både film och TV-spel. Inget kan lika direkt och enkelt sätta en stämning som musik. En del hävdar att filmmusiken är som bäst när den inte märks utan kommunicerar direkt med det undermedvetna. Musik kan sätta scener och miljöer i en kontext och snabbt förmedla var och när handlingen äger rum.
Jag tror att jag kan vara en av få som medvetet noterade hur Assassin's Creed: Brotherhood använde sig av fågelsång istället för bakgrundsmusik för att förstärka de olika platsernas karaktärer och jag imponerades över hur korrekt systemet fungerade. Inne i Rom hörde man bland annat gråsparv, talgoxe och koltrast. Bland landsbygdens enstaka träd och hus räknade gulsparven till sju och ute på fälten drillade lärkan. Det är långt ifrån alla som har spelat spelet som vet att det är just en gulsparv som sjunger, men för de flesta som någon gång har varit ute på landet borde det vara en bekant sång som förstärker känslan av landsbygd i spelet. Det är en diskret, snygg och enkel metod och det har sällan utförts så korrekt som i Assassin's Creed: Brotherhood.
Jag lade ner minst två timmar på att försöka lokalisera de sjungande fåglarna i spelets Rom. Jag stirrade länge i pinjeträdens kronor efter talgoxar, letade efter sånglärkans bo på vetefälten och sprang över tak för att hitta någon koltrast. Till min stora besvikelse fann jag aldrig någon källa till fågelsången, men jag kände ett engagemang som vida överträffade många andra spelmoment. Nu väntar jag bara på att Ubisoft ska släppa en fågelskådarexpansion till Assassin's Creed som DLC.
För ett antal månader sedan pratade Jessika Gedin i Spanarna om en databas där man hade lagrat en väldig massa skönlitteratur från en viss tidsperiod, så att textmassan skulle kunna sorteras efter ord. Syftet var att undersöka hur vissa ord dykt upp och försvunnit och att på så vis få nya vinklar på samhällsutvecklingen. Resultatet av sökningen blev en graf som visade ordets frekvens i litteratur över tid.
