J.B. Lenoir är en av de spretigaste personligheterna inom bluesvärlden. Han gjorde sig ett namn som en extravagant scenunderhållare klädd i zebrarandig kostym med ett gäng elgitarrsdrivna låtar som påminde om generationskamraten Chuck Berry. Samtidigt hade Lenoir en annan, betydligt mer raffinerad, sida och skrev avskalade låtar om svartas rättigheter. Samlingsalbumet Passionate Blues med akustiska versioner av hans låtar är bland det bästa som spelats in i bluesväg. Alabama Blues i akustisk tappning är J.B. Lenoirs allra finaste stund. Tåglåten Slow Downhar inte samma starka innebörd men tillhör helt klart toppskiktet i Lenoirs katalog, sin banala text till trots.
Slow down, slow down Let me step on board I wanna ride your train just before I go
Tåg har inte sällan fungerat som liknelser för sex- och kärlekslivet i gamla låttexter men Slow Down är ändå ett i sammanhanget ganska diskret exempel. Utan trumkompet hade den nästan kunnat passera som en oskyldig vaggvisa. Kanske handlar den bara om en söt tjej med en Märklin-järnväg.
4. Pink Anderson & Simmie Dooley - C. C. & O. Blues
C. C. & O. Blues är en lunkande deltablueslåt och en av mina favoritlåtar från 1920-talet. Pink Anderson och Simmie Dooley fungerade tillsammans ungefär som Dr. Dog gör idag med en sångare med nasal och speciell röst och en sångare som man inte direkt noterar. I C. C. & O. Blues är det den mer karismatiske Simmie Dooley (en av mina favoritsångare inom deltabluesen) som står för sånginsatserna.
C. C. & O. Blues är en sorglig låt och ett bra exempel på hur tågen fick gestalta en väg ut ur eländet. Låten inleder med att upprepa raden If you didn't want me why don't you tell me so för att sedan replikera med I won't be hanging 'round your door no more. Och vad gör man när någon har stampat på ens hjärta? Man åker tåg. C. C. & O. var förkortningen för en tåglinje som gick mellan Carolina och Ohio och är enligt Simmie Dooley den bästa av tåglinjer. Om han bara åker tillräckligt länge kan han nog glömma bort den person som inte ville ta emot hans kärlek, men han lägger in en brasklapp om att det eventuellt kan innebära att han får åka tåg tills han dör. Ganska deppigt.
Det finns ingen bild på Pink Anderson och Simmie Dooley tillsammans. Det verkar faktiskt inte finnas en enda bild på Simmie Dooley (född 1881) överhuvudtaget, så ni får hålla till godo med en bild på Pink Anderson med sin son Little Pink Anderson.
3. Sister Rosetta Tharpe - This train
Sister Rosetta Tharpe hade pondus som få. Tharpe var under hela sin karriär en gospelsångerska, men lyckades att sätta ett distinkt avtryck på genren för all framtid genom att våga använda sig av elgitarr och ett mer rock'n'roll-besläktat driv. Det är inte illa pinkat av en gospelsångerska från Cotton Plant, Arkansas att nämnas som en av de största influenserna för både Elvis, Little Richard och Johnny Cash. Hade Tharpe fötts som man istället hade hon utan tvekan varit ett namn som de flesta skulle känna till. Jag föreslår att ni ser videon nedan för att fatta hur ofattbart häftig den här tantan var.
This train (is bound for glory) är en klassiker inom gospelmusiken och spelades in första gången 1925 av Wood's Famous Blind Jubilee Singers men blev en hit i slutet av 1930-talet när Sister Rosetta Tharpe spelade in sin första version av den. I samband med att Tharpe övergick till elgitarr i början av 1950-talet spelade hon också in en ny version av låten, som anses vara en av de första rock'n'roll-låtarna. Bägge versionerna har sin charm och vilken jag föredrar beror på dagshumöret.
This train är ett exempel på det otal gospellåtar som tycks mena att tåg är det fordon som för de rättrogna till himmelriket. Man får verkligen hoppas att det inte är SJ som kör.
2. The Band - The night they drove old Dixie down
Det är dags att ge sig in i rockmusikens absoluta kanon. The Band behöver knappast någon presentation, men det kan vara värt att utreda hur texten berör tåg. Låten inleds med följande rader.
Virgil Cane is the name and I served on the Danville train 'Til Stonemans cavalry came and tore up the tracks again In the winter of '65, we were hungry, just barely alive
Levon Helm sjunger inte om den kalla vintern 1965, utan om 1865 - det sista året för det amerikanska inbördeskriget. Låttexten i sig redogör rätt tydligt för de historiska händelserna som ligger till grund för den riktning som låten tar. Helm sjunger utifrån en sydstatssoldats perspektiv under krigets sista dagar. George Stoneman var en unionsgeneral som saboterade rälsen mellan Danville och Richmond och därigenom såg till att konfederationen inte på något effektivt sätt kunde transportera varken soldater eller förnödenheter. Det var en stor anledning till att unionen kunde vinna kriget mot sydstaterna (a.k.a Dixie) det året.
Det finns hur många covers som helst på The Impressions djupt gospelinfluerade soulhit men ingen når upp i samma klass som originalet. Ingen kan toppa Curtis Mayfields mjuka röst, klockspelet, baktaktsgitarren, stråkarna, tonartshöjningen... Jag vågar hävda att People get ready (singelversionen) är en av de bästa låtarna som någonsin har spelats in. Och den handlar om ett dieseltåg som tar oss till en bättre plats. Vi behöver inte ens lösa biljett, det räcker med att tacka gud. Jag behöver ju knappast motivera mer än så.
Inledningen är kraftigt förkortad efter att Blogger raderade den text som tog mig en hel timme att skriva.
Det finns väldigt många låtar som på det ena eller det andra sättet handlar om tåg. Tåglåtarna hade sin peak mellan 1910- och 1940-talet och tågen uppnådde en symbolisk status som varken bilar eller flygplan har kunnat matcha. Inom bluesen sjunger man ofta om tåg som en väg ut ur misären när bossen är taskig, frun har lämnat en och allt är skit. Inom gospelmusiken är tåg förvånansvärt ofta det fordon som tar de rättrogna till himlen.
I dessa tider när SJ gör allt de kan för att vara sämst i världen kan det vara värt att reflektera kring tåg och minnas att de rälsbundna fordonen en gång symboliserade drömmen om en ljusare framtid. Under en tid då tåg var det enda alternativ som stod till buds för den som ville förändra sitt liv är det inte särskilt märkligt att det skrevs flera hundratals låtar om järnvägen. I två inlägg tänkte jag redogöra för min tio favoritlåtar som i någon utsträckning handlar om tåg.
10. John Coltrane - Blue Train
Hardbop-klassikern Blue Train är en fet låt. Det som gör att den inte hamnar högre upp på listan är att den, förutom titeln, fattas uppenbara referenser till tåg. Att Blue Train är instrumental hade inte behövt innebära något problem, det finns många instrumentala låtar som på det ena eller det andra sättet gör tydliga kopplingar till tåg. Ett vanligt sätt att göra detta på är att inleda med ett tågliknande accelerando och sedan pynta ljudbilden med trumpeter eller andra instrument som efterliknar tågvisslor. Lyssna på Duke Ellingtons Daybreak Expresseller Django Reinhardts sinnessjuka gitarrspel iMystery Pacificför exempel. John Coltrane står över sådana gimmickinslag vilket medför två konsekvenser. 1) Det gör Blue Train till en bättre låt men 2) det gör att den får nöja sig med en tiondeplats på grund av bristande tågkopplingar. Jag tycker dock att vi kan bestämma att John Coltrane har låtit sig influeras av antingen ett sydafrikanskt lyxtåg eller japanska tåg med sovvagnar som bägge två kallas för just Blue Train.
9. Gary Clark Jr. - When my train pulls in
Tåglåtar hade sin peak under 20- och 30-talet och genomgick en revival under 60-talets tillbakablickande amerikanska folkmusikrörelse. Få nutida artister skulle få för sig att sjunga om tåg överhuduvtaget och än mindre att sjunga om järnvägen som en allegori för omvälvande personliga förändringar eller kärlek. Få vill föra rallarnas talan genom att brista ut i sång. Tåg förekommer i låttexter idag främst som en hommage till äldre tiders låtmaterial. Det är inte precis någon slump att Gary Clark Jr. väljer att nämna tåg i en av sina mest rootsigt bluesiga låtar. Gary Clark Jr. är den yngsta av musikerna på den här listan (han är född samma år som mig!). Hans eget låtmaterial är fasligt ojämnt men när han gör en akustisk version av When my train pulls in och lyckas få det att låta som en kombination av The Black Keys och Jeff Buckley hittar han rätt och förtjänar en plats på topp 10.
8. Kraftwerk - Trans-Europe Express (den tyska versionen skrivs Trans Europa Express)
Kraftwerk har gjort låtar om miniräknare, hemdatorer och autobahn så självklart har de också gjort ett temaalbum om ett nätverk av transeuropeiska persontåg. Precis som många blues- och folkmusiker gjort under 1900-talets tre första decennier lät sig Kraftwerk inspireras av tågläten. Det hörs bland annat i den envisa tågrytmen som genomsyrar titelspåret, Metal on metal och Abzug.
Trans-Europe Express (albumet) och dess tematik är väldigt highbrow och har varit underlag för en rad musikvetenskapliga analyser som jag inte tänker gå in på. En intressant anekdot är dock att hiphop-pionjären Afrika Bambaataa en dag bläddrade genom skivor i en butik och fastnade för ett omslag med vad han i en intervju beskrev som "a bunch of funky white guys". Han köpte skivan och använde sedan samplingar från titelspåret när han gjorde sitt klassiska hiphop-anthem Planet Rock.
Trans-Europe Express är den bästa europeiska tåglåten. Undertecknad har förvisso själv skrivit en låt med titeln Freddan åker tåg, men erkänner motvilligt att den inte riktigt platsar i sammanhanget. På en topp 10-lista över låtar om Freddan skulle den utan problem kvala in däremot.
7. Jim & Jesse - Nine pound hammer
En av de mest omsjungna afroamerikanerna någonsin måste vara John Henry. Oftast heter låtarna kort och gott John Henry, men låtar med namn som Steel-driving man och liknande brukar även de handla om den mytiske mannen. Det gör även bluegrassklassikern Nine pound hammer (som finns i ett otal version men Jim & Jesses svängiga bluegrassmonster är min personliga favorit tillsammans med Frank Fairfields rätt gapiga och slarviga version).
Så vem var John Henry och vad är hans koppling till tåg? John Henry var en järnvägsarbetare vars uppgift var att slå ner rälsspiken med hammare. En dag meddelade hans chef att företaget hade införskaffat en ånghammare som skulle utföra samma arbete och således göra John Henry och hans kollegor arbetslösa. Henry slog då vad med chefen om att han ensam kunde arbeta snabbare än ånghammaren. Henry vann tävlingen mot ånghammaren och räddade sina kollegors arbeten, men skulle själv avlida av ansträngningen efteråt. Vilken kille!
Om John Henry överhuvudtaget har en verklig förlaga tvistas det om, men hur det än är med den saken blev han en ikon och en stor hjälte bland arbetare och afroamerikaner. Han får också finna sig i att symbolisera den utnyttjade arbetarklassen, människa vs. maskin, hur tiderna förändras och så vidare.
Det finns mängder av blues- och folklåtar som handlar om John Henry. Det är ofta bra grejer (Pink Anderson och Big Bill Broonzy till exempel), men jag gillar att berättelsen har snurrat ett par varv och speedats upp ordentligt när den hamnat hos Jim & Jesse.
6. The Delta Rhythm Boys - Take the "A" Train
Take the "A" Train är en jazzstandard som har spelats in i runda slängar en miljard olika versioner. Till de fetare inspelningarna hör Ella Fitzgeralds version men den ursprungliga och mest kända versionen är Duke Ellingtons (inspelad 1941). Min personliga favorit är vokalgruppen Delta Rhythm Boys swing-version från mitten av 40-talet. "Musikvideon" är att dö för.
Delta Rhythm Boys version var den första med en riktigt utarbetad text - en text som handlar om en tåglinje som gick från Brooklyn till Harlem och vidare till norra Manhattan. Vad man kan uttyda av texten är att det måste ha varit fruktansvärt roligt på Sugar Hill när det begav sig. Take the "A" Train är charmigt bekymmerslös och extremt svängig.
Placering 1-5 är spikad och kommer att läggas upp när jag känner för det.
