Sidor

torsdag 30 december 2010

Första konserten 2011 är bokad

Jag insåg först nyligen att Trummor & Orgel är sådär 100 gånger mer intressanta än Sagor & Swing någonsin har varit*. Bröderna Ljunggren som utgör duon har ett helt annat djup i musiken i och med sina rötter i jazzmusiken, samtidigt som de förstås har hämtat flera skopor inspiration från Bo Hansson. Arcadian Flowers, till exempel, är en fantastisk småjazzig proggrockorgelkakofoni.

Eftersom jag just har insett Trummor & Orgels storhet gör det mig extra glad att de kommer och spelar på Babel i Malmö den 22/1. Med sig har de Ebbot. Jag föredrar, som alltid, när Trummor & Orgel kör utan sång men gläds ändå av tanken på att se Ebbot på riktigt.

* Trummor & Orgel har dock inte lika fina omslag som Sagor & Swing.

måndag 20 december 2010

Synthesizing: Ten Ragas To A Disco Beat


Dagens mest intressanta musikfynd är Charanjit Singhs Synthesizing: Ten Ragas To A Disco Beat. Charanjit Singh är en indisk musiker som bland annat gjort mycket musik till Bollywood-filmer och spelar en rad olika instrument. Intresserad av ny teknik införskaffade Singh sig en Roland Jupiter 8 och en TR-808-trummaskin. 1982 spelade han in tio traditionella indiska ragor på sin nya synth som ackompanjerades av ett basic discobeat på trummaskin. Resultatet är ett album hypnotisk acid house som föregick både Chicago- och Detroit-scenerna med ett par år. Det är kanske inte så mycket disco som titeln påstår, men det finns ett minimalistiskt Moroder-skelett under de modala utsvävningarna.

Det ansågs länge vara en myt att
Synthesizing: Ten Ragas To A Disco Beat överhuvudtaget existerade. Det trycktes bara upp ett par hundra exemplar på vinyl och endast ett fåtal har klarat sig fram tills idag. I år gavs dock albumet ut på nytt på cd och som mp3. Charanjit Singhs legendariska album är kanske mer intressant än genuint bra, men det är tveklöst fascinerande att det här soundet utforskades i Indien innan det ens hade slagit genom på USA:s och Englands nattklubbar. Synthesizing: Ten Ragas To A Disco Beat är obligatorisk lyssning för alla som är intresserade av elektronisk musik.

lördag 18 december 2010

Odd Future Wolf Gang Kill Them All

I slutet av 1980-talet hade heavy metal-genren förvandlats till ett deformerat monster. Man hade gett upp försöken att chockera eller att kommentera samhället och kvar fanns bara tomma poser och yta. Det skulle krävas att grunge-musiken slog genom och dräpte det deformerade pudelmonstret och för det förtjänar faktiskt tråkband som Nirvana, Pearl Jam och Mudhoney tacksamhet. Liknelsen mellan hårmetal och hiphop har gjorts förut men har aldrig känts lika träffande som de senaste åren. Texterna har tappat sin attityd och rappen har ersatts av gnällig autotune. I princip de enda som har levererat de senaste åren är veteraner som Wu-Tang Clan, Jay-Z och Nas. Jay-Z hade inte helt fel när han rappade att 30 är det nya 20, men det var snart 5 år sedan och både Jay-Z och namn som Method Man (personlig favorit) och Ice Cube antingen närmar sig eller har passerat 40-strecket.

Allt var förstås inte bättre förr och det finns en del intressanta yngre förmågor, som J. Cole (ladda ned hans grymma mixtape gratis här), men den riktigt attitydstinna hiphopen har lyst med sin frånvaro. Det kanske är symptomatiskt för 2010 och paralleller kan dras till hela hipsterkulturens "ironiska rebeller utan agenda".

Med detta som bakgrund kändes mina första genomlyssningar av OFWGKTA-kollektivets (Odd Future Wolf Gang Kill Them All) skivor som ett hårt slag i magen. Tyler, the creators Bastard har dykt upp på en rad årsbästalistor och det är onekligen en sorts lyssning som jag har saknat. Bastard är långtifrån ett jämnt album och flera spår går knappt att lyssna på men Tyler, the creator har den där attityden av att jag-skiter-i-allt-och-spelar-nhl2010-med-dvärgen som fanns hos unga NWA eller Wu-Tang Clan. Tyler, the creator är bara 18 år och förvirrad, deprimerad, frustrerad, förbannad och allt annat som hör åldern till. Han rappar om tjejer han hatar, om sin pappa som han hatar, om sig själv som han hatar och han öppnar albumet med raden "this is what the devil plays before he goes to sleep" och att han "i cut my wrist and play piano because i'm so depressed" samtidigt som han flashar ett hakkors i videon. Tyler, the creator må vara omogen och politiskt inkorrekt men han är också en väldigt lovande rappare och producent med en röst som påminner mycket om DMX. Hans röst är grym på Orange juice (andraversen).

Jag blir lite rädd för tonåringarna i OFWGKTA som påminner om Terrace boys eller något av de andra barngängen i The Wire, men det är väl också det som en är en del av tjusningen. Straight outta Compton var inte precis ett mysigt vykort den heller. För de av er som inte har skrämts bort av det här finns samtliga av gruppens album och de olika medlemmarnas sologrejer alla tillgängliga för nedladdning på deras hemsida. Det är väldigt rough och omoget men det är också en välbehövlig gangsta-injektion i en genre som glidit långt bort från sina rötter.

torsdag 16 december 2010

Shahram Shabpareh

Det här är inte mycket till inlägg men jag kan inte hålla det för mig själv. Mannen på bilden (Shahram Shabpareh) ligger nämligen bakom dagens synthriff. Det är nog ingen vild gissning att han har hämtat inspiration från ledmotivet till en populär 80-talsfilm.

Jag har lyssnat alldeles för mycket på den här låten inser jag. Det är inte riktigt okej.

tisdag 14 december 2010

Our Park

Det händer inte speciellt ofta längre att jag köper fysiska skivor, men jag kände att Our Parks album If not for you var värd att göra ett undantag för. Our Park är en svensk jazztrio med sättningen piano, bas och trummor. Det är rytmiskt och svängigt snarare än introvert och svårtillgängligt. Albumet är döpt efter den Bob Dylan-tolkning som finns på skivan och Our Park gör även en cover på Don't think twice, it's alright och lyckas med konststycket att faktiskt få den att kännas angelägen och rolig. If not for you är bland de bästa svenska skivorna jag har hört i år.

Our Park - Grön Gubbe from Damien Priest on Vimeo.

söndag 12 december 2010

# 196

Bergstaigasångare! Och den var dessutom bara 300-400 meter från vår lägenhet i centrala Malmö så det var ett tacksamt drag. Det kändes lite underligt att springa runt i en flock med 20-25 andra skådare mellan husen i Malmö och dra på sig oförstående blickar men det hade absolut sin charm.

Det är för övrigt första gången som en fågel jag kryssat hamnat i tidningen.

lördag 11 december 2010

Datakärlek

Om indiespelen är den nya indiemusiken, och Ilomilo är indiens svar på tween, så vågar jag påstå att Digital: A Love Story är motsvarigheten till skunkdagböcker och Murakami-dyrkan. Det är den introverta, manusdrivna indien. Inte hålla picknick i parken och lyssna på hemmagjorda kassettband, utan sitta ensam framför en dator, tycka synd om sig själv och förlora sig i anonyma chatrum.

Det är det garanterat sötaste men också ett av de mest konsekventa och välgjorda spel jag snubblat över i år, och bjuder på en historia med några riktiga överraskningar. Spelmekaniskt knyter Digital: A Love Story an till den långa traditionen av textäventyr till PC som sträcker sig ända tillbaka till mitten av 70-talet. Interaktionen är därför väldigt begränsad och upplevelsen är helt linjär, men inramningen är så övertygande att det precis som i Phoenix Wright-spelen inte gör någonting att man bara har illusionen av ett val.

Digital: A Love Story utspelar sig i ett primitivt operativsystem från 1988, då det riktiga internet fortfarande är en galen framtidsidé och att sända datormeddelanden mellan privata användare är förbehållet hackers eller folk med väldigt stora resurser. Användaren, det vill säga spelaren, det vill säga du, registrerar ditt namn och ringer sedan upp ett autentiskt modem som piper och tjuter och brusar precis som 28/56K-modemen gjorde på nittiotalet. Därifrån ansluter du till digitala anslagstavlor genom att skriva in deras adresser manuellt. Här finns det lokala nätverket med hemtrevlig ton, där du snabbt får kontakt med likasinnade Emilia, och här finns riktiga nördkanaler som THE MATRIX där folk utbyter codez och warez och awesome gamez. Du kommer vidare i storyn genom att svara på folks meddelanden - text du aldrig får se eller skriva själv, bara se konsekvenserna av. På det sättet slussas du snabbt vidare i något som snart börjar likna en riktig konspiration.

Det är ett bevis på hur bra presentationen fungerar att det känns meningsfullt att skriva in siffrorna till nätverken fast man får göra det väldigt många gånger. Samma sorts kick från att ha fått ett vanligt textmeddelande känns igen från ca 1996 då jag anslöt till min första mIRC-kanal. Digital: A Love Story bygger mycket på nostalgi, men inte enbart för de som upplevde den här speciella BBS-kulturen från slutet på 80-talet. Det är en nostalgi för vem som helst som har en upplevelse av ett primitivare, mer oskuldsfullt internet. Illusionen blir komplett när man i små pussel får lista ut lösenord till mer svårtillgängliga nätverk, ladda ner uppdateringar eller rensa ut ett datavirus som förorenar hela desktopen med vita raster.

Det måste sägas att det här är ett väldigt monotont spel, där det är lätt att köra fast för att man inte hittar vad som triggar nästa steg i historien. Men ärligt talat är det också en del av charmen, och datorkrånglet och vilsenheten vägs mer än upp av ett fingertoppskänsligt manus. Om modemnostalgin eller kärlekshistorien inte räcker kommer i alla fall slutet på spelet att dränka hela din desktop i melankoli, och göra det mycket, mycket svårt att återvända till Windows/MacOS/Linux.

Digital: A Love Story går att ladda ner gratis här. Det tar ett par timmar att spela igenom och är värt mycket mer än den tiden.

fredag 10 december 2010

Det stora Konfucius-priset

Till vänster dagens kanske roligaste och mest bisarra bild.

Som bekant är den kinesiska regeringen inte särskilt glada åt att Nobels fredspris gick till Xiaobo Li i år - en av de mest framträdande kämparna för mänskliga rättigheter i landet. Idag skulle priset delats ut till Li under ceremonin i Oslo, men eftersom han sitter i kinesiskt fängelse och inte kan ta emot det valde Nobelpriskommittén att hedra honom med en tom stol.

Kina har protesterat mot det här priset på ett flertal sätt sedan det utannonserades i oktober. Genom att smutskasta Norge, och nu senast genom att hota typ alla länder som skickar folk till prisutdelningen med att deras relation till Kina kommer skadas. Men den barnsligaste - och samtidigt väldigt, väldigt kinesiska - reaktionen har varit att skapa ett eget fredspris i protest, "Konfucius fredspris", vars allra första prisutdelning passande nog var redan igår!

Problemet var bara att pristagaren, Lien Chan, en äldre Taiwanesisk politiker, "aldrig hade hört talas om priset och inte hade några planer på att komma". Istället för att då lite smakfullt ställa ut en tom stol valde kommittén att ersätta Lien Chan med en rekryterad och lagom söt sexårig flicka som här stjäl strålkastarljuset och får ta emot en buckla och senare även en check på motsvarande ca 100000 kronor.

Hon verkar inte så pepp.

(Från The Economist: www.economist.com)

söndag 5 december 2010

# 195

Alkekung (Alle alle) i Ystads småbåtshamn! En liten och extremt söt släkting till bland annat lunnefågel. Ett av mina mest fröjdefulla kryss på ett tag.


Som bonus på vägen hem behagade en tofscaracara (Polyborus plancus) flyga över vägen. Den hör egentligen hemma i Sydamerika men har rymt från någon djurpark och hamnat i Sverige i år. Den är förvisso inte kryssbar men det är en himla fin och exotisk syn.

Jag hinner inte skriva mer nu. Hejdå.

lördag 4 december 2010

Tween är inte död, den har bara bytt format

Xbox live-spelet Ilomilo av Malmö-studion Southend är beviset på att twee-musiken har blivit interaktiv (Pandaland räknas inte!). Man spelar som två söta karaktärer (ilo och milo, utan versaler) som varje dag går och äter småkakor och dricker te i parken. Problemet är att parken varje dag byter utseende så att man måste lista ut en väg som låter de två mötas och ha sin picknick. På banorna kan man samla på sig olika saker, som polaroidbilder och vinylsinglar med nya spelbara låtar som heter saker som Cozy sofa och My and my paper plane. Det är musik som låter ungefär som Maher Shalal Hash Baz med dragspel, klockspel, flöjter, kazoo, visslingar och handklapp. Jag gillade framförallt när en flöjt spelar ett helt solo falskt med flit = många indiepoäng.



Det är så sockersött att man spyr lite i munnen, men det är också ett väldigt roligt pusselspel som blir bra svårt efter ett tag. Jag föredrar också estetiken framför den interaktiva hårdrockens. Jag gissar på att jag kommer att ha många av låtarna på hjärnan ett tag framöver.

Än så länge är ilomilo bara smygsläppt så för att ladda ned det, gå till den här sidan, klicka på knappen och använd sedan koden du får genom redeem code på din 360 så laddas demot ner.

torsdag 2 december 2010

Babysitting mama



Jag lägger till Babysitting mama på min lista över spel jag måste prova.

onsdag 1 december 2010

Bli en av oss, bli en av oss, bli en av oss

Jag fick det här mailet idag. Är det bara jag som uppfattar det som oerhört obehagligt?

torsdag 25 november 2010

Dokumentär: How Many People Can Live on Planet Earth?

Av alla scenarier med potential att förstöra vår planet (kärnvapenkrig, kometer, virus, plotten från The Core etc) så finns det inget som skrämmer mig lika mycket som den okontrollerade befolkningsökningen i världen. Att titta på en räknare över jordens befolkning är ren ångest.

How Many People Can Live on Planet Earth? är en dokumentär av David Attenborough som kom 2009. Attenborough själv är en av huvudsponsorerna för föreningen Optimum Population Trust som verkar för begränsningar av befolkningstillväxten. Filmen matar tittaren med skrämmande statistik som att jordens befolkning ökar med 2 personer varje sekund, 200 000 per dygn och 80 miljoner på ett år. Trots att det här inte är nya siffror så reagerar jag ändå med samma fasa som farmorn som tittar på 2 girls 1 cup. Mänsklighetens (och mitt eget) största problem är att det finns så jävla många människor. Det finns inte mat, vatten och mark så att det räcker till alla och ändå fortsätter befolkningen att öka som i en Malthusiansk mardröm. Att jordklotet redan idag inte räcker till vet vi alla redan om.

Det finns olika metoder för att hantera krisen. Man kan förstås hoppas på en ny grön revolution även om det verkar ytterst otroligt att man skulle kunna öka jordbrukets produktivitet. En rimligare metod vore att begränsa antalet födslar. I Kina har man ju lyckats genomföra ettbarnspolitiken, men experterna är tveksamma till att det skulle gå att genomföra i andra länder. Som exempel tas Indiens försök att minska sin befolkningsökning upp i How Many People Can Live on Planet Earth? Tydligen arrangerades det steriliseringsfestivaler i Indien på 1970-talet då män fick lite pengar i utbyte mot att de steriliserade sig. Man införde också sterilisering som straff för i princip alla brott som begicks. Till exempel kunde man bli steriliserad om man åkte tåg utan biljett. Kanske något för Skånetrafiken? De här försöken var inte särskilt populära i längden och de indiska myndigheterna gav upp.

Lika bra som statligt kontrollerad sterilisering ska höjd utbildningsnivå och levnadsstandard fungera. Det är kanske också något trevligare. En förutsättning för att det ska fungera är dock tillgång till preventivmedel och i dokumentären har man p-piller som exempel. Jag kan dock inte undvika att fundera över vad som skulle hända om miljarder kinesiska och indiska kvinnor började använda p-piller. På flera ställen i västvärlden har man sett att fiskar påverkas av de hormon som kissas ut av kvinnor som använder p-piller. Det rubbar hormonbalansen hos djur i havet vilket leder till bland annat sterila hanar och fler tvåkönade individer. Bara en tanke.

How Many People Can Live on Planet Earth? är en av de obehagligaste skräckfilmerna jag har sett sedan A.I. Och just det, slutsatsen. Det var den där om att vi kan bli 15 miljarder på jorden om vi alla lever som indier men bara 2½ miljard om vi lever som britter. Nu ska jag gå ut på stan och få nästa fix misantropi. Hej hej!

How Many People Can Live on Planet Earth? går att se på Svtplay.

PS. Medan man ser dokumentären växer jordens befolkning med 9000. DS.

fredag 19 november 2010

# 194

Sillgrissla! Sågs vid Kullens fyr i Kullaberg bredvid en miljard ejdrar. Den jag såg var inte i närheten så fin som den på bilden ovan utan såg snarare ut så här och orsakade mig mycket huvudbry. Alkor är balla fåglar.

# 193 var förresten en snösiska. Inte lika cool.

måndag 8 november 2010

Miljövänliga Malmö

Malmö hamnar ofta på topp tio över världens mest miljövänliga städer. All heder till Malmö för att de försöker göra något, men det säger egentligen mer om bristen på konkurrens i världen än något annat. Det är skrämmande att en stad kan hamna så högt i rankingen bara på grund av ekostaden Augustenborg, några gröna tak på toaletter och återvinningshus och några miljövänliga nybyggen i Västra hamnen. Det är förstås bättre än ingenting men samtidigt bygger man ut all odlingsbar jord, ger golfklubbar tillstånd att hugga ned 6 hektar av den Natura 2000-skyddade bokskogen för att bygga en ny driving range (tekniska nämnden stoppade dock planerna) och bygger nya stadsdelar som är fullständigt asfalterade och där de få inslagen av växtlighet är kortklippta gräsmattor och enstaka träd i krukor. Även de få naturområden som finns kvar, som Klagshamns udde, ska bebyggas och i Risebergabäcken rinner orenat avloppsvatten ut. En annan detalj som är rätt lustig i sammanhanget är att luftkvalitén i Malmö är sämst i landet och leder till att Malmöbornas livslängd förkortas. I Miljöförvaltningens redovisning lyfter man fram följande:

Bilarna är emellertid inte det enda miljöproblemet som Malmöborna måste hantera. I Malmös miljöredovisning kan man också läsa att partiklar från utsläpp och tunnare ozonskikt förkortar malmöbornas liv. Mark och grundvatten är på flera håll förorenat och svårnedbrytbara miljögifter kommer enligt redovisningen att vara ett problem för malmöborna i generationer. Som om inte detta vora nog visar redovisningen att ändrad markanvändning och klimatförändringar skapar stora förluster i biologisk mångfald samtidigt som Malmös jordbruksmark, landets bästa, försvinner i snabb takt.

Trots detta hamnar Malmö alltså återkommande på tredje och fjärde plats på listor över världens mest miljövänliga städer. Visst fattas bra beslut i Malmö men bristen på konkurrens är oroväckande. Det är helt enkelt alldeles för lätt att som stad gå i bräschen för hållbar utveckling. Det mest frustrerande är att det vore så enkelt att göra små insatser som skulle få mycket positiva effekter för miljön och den biologiska mångfalden, som att plantera lite ängsväxter i de sterila gräsmattorna som är insprängda mellan de arkitektmässigt perfekta stenplattorna. Malmö är knappast särskilt miljövänligt, det är bara det att resten av världen är ännu sämre.

lördag 6 november 2010

Loudon Wainwright III

Jag gillar Loudon Wainwright III. Han är fruktansvärt ojämn men får då och då till riktigt bra låtar, som The Swimming Song. Man måste uppskatta en gammal singer/songwriter som bara inte kan låta bli att tramsa i ena låten för att i nästa vara nästan lika självutlämnande som Daniel Johnston. Förmodligen är det också därför han aldrig har fått det där stora erkännandet.

Jag gillar att lyssna på hans tre första album och höra hur skägget växer från album till album.

1970:














1971:














1973:














Efter den sviten gjorde han ett mustasch-album.

Dokumentär: David Attenborough's Journey

Jag har sett otaliga naturdokumentärer ledda eller producerade av David Attenborough men aldrig tidigare sett en dokumentär om honom. Däremot har jag förvisso hört en radiodokumentär eftersom Vetandets värld i P1 gjorde ett program om honom.

David Attenborough's Journey handlar dels om David Attenborough som person och dels om den kommande TV-serien First Life som han håller på att spela in. 84 år gammal reser Attenborough fortfarande jorden runt och är minst sagt imponerande energisk.

I dokumentären får man höra om Attenboroughs akademiska uppväxt, stora intresse för fossil, nyskapande TV-produktioner och intresse för ny teknik. Bland annat får man höra om hur han under 60-talet hade mängder av olika djur i sitt hem, till exempel en flock galagoer som tydligen hade för vana att kissa på sina händer och smeta ut kisset över hela lägenheten.

Attenboroughs liv presenteras med fotografier och gamla filmklipp parallellt med att filmarna följer inspelningen av First Life. I First Life återvänder Attenborough till sitt stora intresse för fossil. Det blir mycket trilobitnördande och geologi ackompanjerat av datoranimerade sekvenser som försöker återskapa de ekosystem som existerade på jorden för omkring en halv miljard år sedan. I de sneak peaks som man fick såg det rätt bra ut dessutom. First Life kommer inte bara att anhandla utdöda, fossilerade organismer utan Attenborough kommer också att presentera uråldriga, levande arter. I ett fint klipp sitter han och är fruktansvärt exalterad över en klomask (på engelska har de det lite mer smickrande namnet velvet worm)

David Attenborough's Journey var lika mycket inför-program som en dokumentär om just David Attenborough, men hyser man samma beundran av mannen som jag så är den definitivt sevärd. Jag kan bara önska mig att få vara vid samma fysiska och mentala vigör när jag är 84.

Och förresten sändes First Life på BBC igår kväll. Lördagkvällen är räddad m.a.o.

onsdag 3 november 2010

Sidensvansterrorism

Det här är dagens absolut bästa nyhet.

Rewilding

Föregående inlägg fick mig att tänka på rewilding som är en av de mest spännande naturvårdsinriktningarna. Enkelt förklarat så går det ut på att ekologiska samband och kopplingar störs om en art i ett ekosystem försvinner. En form av rewilding är då att försöka återintroducera den försvunna arten genom att till exempel importera individer från ett annat område eller som i den nordliga trubbnoshörningens fall att man planterar ut individer från djurparker eftersom arten är utdöd i det vilda.

En mer kontroversiell och experimentell form av rewilding, och den form som jag är mest nyfiken på, presenterades av geologen Paul S. Martin i hans bok Twilight of the Mammots: Ice Age Extinctions and the Rewilding of America från 2005. Jag tog mig genom flera hundra sidor om jättesengångares avföring i denna bok för att komma till slutkapitlet där allt det kontroversiella och intressanta stod. Martin hävdar följande: det är ingen slump att Nordamerikas megafauna med mammutar, sabeltandade tigrar, jättesengångare m.fl. dog ut samtidigt som människorna kom till kontinenten. Han menar vidare att den ekologiska balansen har störts eftersom det ännu finns djur som är anpassade efter att ha levt i tusentals, miljontals år vid megafaunans sida och att man bör försöka återskapa det förstörda ekosystemet för att på så vis återupprätta kontinentens naturliga tillstånd. Man pratar om en pleistocen rewilding, vilket betyder att man försöker återskapa den geologiska tidsperiod som sträcker sig från ungefär 2,5 miljoner år sedan fram tills för cirka 11 000 år sedan. Detta menar Martin att man kan göra genom att importera ersättningsarter som har liknande funktioner i ekosystemen. Till exempel kan Nordamerikas mammutar ersättas med elefanter och det amerikanska lejonet med det afrikanska. Hur man ersätter Martins favoritdjur jättesengångaren har jag svårt att föreställa mig. Kanske är det galenskap, kanske ligger det något i det. Hur som helst har teorin diskuterats flitigt och varit mycket kontroversiell. Martin menade att man skulle upprätta försöksområden i till exempel Texas där elefanter, lejon och geparder förmodligen skulle trivas. Problemet har varit att inte särskilt många har velat ställa upp på det här och att det är ganska svårt att få staten att låta en släppa ut vilda afrikanska djur i USA. Mediamogulen Ted Turner har dock upplåtit några av sina rancher för försök, men det har varit ganska blygsamma sådana. Till exempel har man försökt att återetablera en i USA utdöd men i Mexiko existerande sköldpadda på Turners rancher.

Betydligt mer radikala experiment har utförts i Ryssland av forskaren Sergei Zimov. På ett stort försöksområde i Sibirien har han planterat in stora betande som däggdjur som älgar, renar, bison och vildhästar och det finns planer för amurtiger, myskoxar, jak, kameler och asiatiska lejon. Det finns förstås stora risker att leka med ekosystem på det här sättet, men jag kan inte låta bli att tycka att det är väldigt spännande att experiment faktiskt utförs.

Det närmsta vi kommer den här typen av radikala rewilding-projekt är förmodligen Eriksbergs viltreservat i Blekinge som hyser ett antal av den europeiska buffeln - visenten - som annars bara finnas kvar i den polsk-vitryska urskogen Bialowieza.

Dokumentär: Last chance to see: Special-avsnittet

Antalet dokumentärer jag ser står i direkt förhållande till hur ledig/avkopplad jag är. Så fort jag fick några dagar ledigt från skolan började jag att frossa i dokumentärer igen. Framförallt har jag plöjt genom serier som BBC Life och Det vilda Ryssland som är helt fantastiska dokumentärserier men hyfsat ointressanta att blogga om eftersom de är så allmänt uppskattade och hyllade och det vore som att skriva om Sgt. Pepper's lonely hearts club band. Istället har jag fastnat för BBC 2:s dokumentärserie Last chance to see från 2009.

TV-serien Last chance to see bygger på det 20 år gamla radioprogrammet med samma namn. I förlagan letade zoologen Mark Carwardine och den Douglas Adams efter några av världens mest utrotningshotade djur. I TV-serien är det Stephen Fry som reser runt och undersöker hur det har gått för de arter som radioprogrammet tog upp. Programmet handlar således om de hotade arterna, varför de är hotade och om olika åtgärder som sätts in för att förbättra deras situation.

Specialavsnittet handlar om den nordliga underarten av trubbnoshörning som räknas som utdöd i det vilda och som det bara finns ett litet antal individer av i fångenskap. Man får följa försöken att återetablera några av dessa individer från en tjeckisk djurpark till deras vilda ursprungshabitat i Afrika och man får även se den ganska obehagliga proceduren när djurskötarna sågar av noshörningarnas horn för att minska risken för tjuvjakt. Liksom för många andra hotade djurarter är det kineserna och deras absurda mat- och medicinalvanor som utgör ett av de största hoten för noshörningarna. När kineserna inte vill gnaga på noshörningshorn så äter de gärna malda tigerben eller hajfenor.

Special-avsnittet har ett ganska torrt upplägg Stephen Fry till trots, men det är också en av få dokumentärer som verkligen går in i detalj på naturvårdsprojekt. Det är långt ifrån den visuella porr som BBC Life och Planet Earth bjuder på men det är å andra sidan specialiserat och matnyttigt. Dessutom så slutar episoden så lyckligt som det bara kan sluta när de tidigare apatiska tjeckiska noshörningarna skuttar omkring glatt på savannen. Hur den lilla gruppen noshörningar ska hantera inavel och överleva i längden tas dock inte upp. Utsikterna för att den nordliga underarten av trubbnoshörning ska skutta omkring glatt på savannen om ett par generationer borde rimligtvis inte se allt för ljus ut.

Som kuriosa kan nämnas att ett av avsnitten i serien faktiskt genererat en kändis och en smärre youtube-sensation i kakapo-hanen Sirocco:

söndag 31 oktober 2010

# 192

Idag lyckades jag få ett av mina tyngsta kryss på länge. Kungsfågelsångaren häckar i Asien och irrar ibland iväg sig från Sibirien och hamnar i till exempel Sverige. Det är en mycket rörlig fågel som idag hängde i en stor flock med kungsfåglar. Jag fick en väldigt fin obs till slut.

Taigasångaren ville dock inte visa sig för mig.

lördag 30 oktober 2010

Dansk faux pas

Det danska temat fortsätter. Jag har börjat se på den danska komediserien Klovn, av vissa kritiker kallad skandinaviens roligaste TV-serie, med Frank Hvam i huvudrollen. Det är väldigt tydligt att Hvam har influerats enormt av Larry Davids Curb your enthusiasm. Stilen är lånad rakt av, plotten och humorn den samma och även vinjettmusiken är väldigt lik. Jag har bara sett några enstaka avsnitt men trots de alltför tydliga influenserna så finns det faktiskt ett tveklöst underhållningsvärde i Klovn och seriens utforskande av sociala konventioner och obekväma situationer. Det är inte lika snyggt hanterat som i Curb your enthusiasm och gästskådespelen är knappast av samma tyngd (jag menar Los Angeles vs. Köpenhamns underhållningselit är ingen jämn fight) men Klovn verkar våga vara aningen råare än sin amerikanska förlaga. Åtminstone rent fysiskt. Frank Hvam, som spelar sig själv, kör till exempel av en down syndrom-pojkes finger på en isbana och piskar en lam kvinna i ansiktet och täcker för märkena med ett tomteskägg. Det blir stundtals väldigt roligt men saknar Larry Davids intellektuella skärpa och det finns vissa tendenser till prutthumor. Jag har många säsonger kvar och ser fram emot att se hur serien utvecklas.

Troldspejlet

Egentligen hade jag tänkt skriva om TV-serien Klovn här men fastnade istället i det nostalgiska träsket. Som sydskånskt barn såg jag dagligen på dansk TV. Danska barnprogram ryggade inte inför tecknat våld, skadeglädje och känsliga ämnen som alholism. Det märktes bland annat i deras motsvarighet till Disneydags - Snurre Snups Søndagsklub ("Alkohol... Det smager fandme godt").

I alla fall, den kanske största magneten på dansk TV under min uppväxt var Troldspejlet lett av Jakob Stegelmann. Redan 1989 började Troldspejlet att sändas och det går fortfarande. Programmet riktar sig till barn och unga och har sedan det började handlat om TV-spel, datorer, film, böcker etc. I varje nytt avsnitt berättar Stegelmann om nya TV-spel, varvat med animerade filmklipp och reportage om nya tekniska innovationer. Tänk er 100 kilo godis drivet av en akademiskt lagd tekniknörd. Troldspejlet intervjuade speldesigners och visade hur det gick till att programmera spel. De hade också specialavsnitt där de till exempel riktade in sig på att recensera och demonstrera olika musikprogram. Ibland visade Troldspejlet hur man tog sig förbi knepiga banor eller så förklarade de någon särskild funktion i ett datorprogram, något som knappast var lättillgängligt tiden före Internet.

Danskarna har alltså haft ett TV-program om TV-spel som har sänts nästan varje söndag på DR1 (motsvarande SVT1) sedan 1989. Utöver program på Kanal 5 och TV4 (1993 respektive 1994) som ingen har sett hakade Sverige först på idén om ett spel- och teknikorienterat TV-program 1997 i och med Sajber.

Nu tänker jag se visionären Jakob Stegelmann recensera på Enslaved.

tisdag 26 oktober 2010

Båt som påvehatt

"Allt vackert måste förstöras" sade en god vän till mig en gång. Därför måste jag avbryta vår svit av tre långa, ambitiösa artiklar på bloggen med en oöverträffat ful bild jag hittade på DN idag (scrolla en bra bit på förstasidan). Paul Hansen heter fotografen och har lyckats med konststycket att få en stor båt att sticka upp ur en persons överkropp på ett sätt som får den att likna en påvehatt. Titta:

En av få saker jag lärt mig om fotografi är att föremål i bakgrunden absolut inte får sticka upp ur varelser i förgrunden. Exemplet som min farfar (bildkonstnär) hade var ett foto där en björk "stack upp" ur en gris. Grisbjörken var en riktigt jävla ful bild, men frågan är om den inte mötte sin överman idag.

måndag 25 oktober 2010

Civilization V


Det andra skägget bakom den här bloggen kritiserade omyndigförklarandet av TV-spelare. När Civilization-serien, de nördiga spelens flaggskepp, i sin femte utgåva väljer att göra ett spel som riktar in sig på casual-spelare vet man att inte allting står rätt till i spelvärlden. Sedan det första spelet i serien, Sid Meier's Civilization, släpptes 1991 har det varit det djupaste, nördigaste, mest komplexa och det roligaste strategispelspelserien på marknaden. Varje ny utgåva har lett till nya dimensioner och fördjupningar. Hardcore-fans och recensenter har jublat vid varenda nytt släpp, fram tills Civilization V. För första gången i seriens historia har man gjort ett spel som är sämre och mer simpelt än föregångaren.

Det är mycket som saknas i Civilization V och framförallt - de flesta av de senare utgåvornas fina introduktioner har kapats. Borta är religionerna, diplomatin, spionage och kulturell påverkan. Förr kunde man vara en sneaky fucker och ta över motståndares städer bara genom att utsätta dem för ens missionärer eller genom att satsa på kulturella och välfungerande städer så att andra civilisationers städer ville ta efter och frivilligt gick över till ens sida utan att några strider behövde äga rum. Det här var spelseriens allra roligaste inslag, men nu återstår bara ett spelmoment för att interagera med de andra civilisationerna: krig.


Krig har alltid varit en del av Civilization-serien och stridssystemet har förbättrats till den femte utgåvan. Man kan inte längre massproducera soldater och sätta på samma ruta, man tvingas fördela dem och vara mer strategisk. Det är ett välkommet inslag men eftersom AI:n nu bara har en enda reaktion tillgänglig (= bli provocerad och gå till motangrepp) så tvingas man ständigt in i nya krig så att man måste lägga allt fokus på att producera soldater istället för att satsa på kultur, vetenskap, handel etc. Därtill är produktionshastigheten i Civilization V betydligt lägre än tidigare och det tar så många turns att konstruera byggnader eller att rekrytera soldater att dessa ofta hinner bli daterade under tiden man väntar på att de ska bli färdiga. Det är således svårt att göra städer som man verkligen bryr sig om.

Ett annat problem är att man inte längre kan utveckla specialiststäder. Förut kunde man till exempel anlägga en stad i bergen och bygga ut gruvdrift så att produktionstakten där blev väldigt hög så att man snabbt kunde uppföra byggnader eller rekrytera soldater medan man kunde grunda en annan stad på slätten och inrikta den på jordbruk och helt enkelt ha ett utbyte mellan städerna. Nu är skillnaden mellan de olika städerna minimal för att undvika svårigheter.

Min främsta kritik mot Civilization V är fördummandet av en tidigare så välrenommerad och komplex spelserie, ett fördummande som absolut ligger i tiden. Inget spel med budget får vara så pass invecklat att det kan skrämma bort en 8-åring eller en milt retarderad pensionär som aldrig tidigare har spelat ett datorspel. Risken med det här är förstås att man skrämmer bort de spelare som alltid älskat och köpt spelserien från dag ett och kvar står utvecklarna med en ombytlig skara spelare med ett attention span som bara kan mäta sig med narkomaners. Borta är alla långsiktiga beslut som kräver en viss slutledningsförmåga och borta är även alla spelmoment som inte baseras på någon form av våldsutövande eller krigsföring. Det är symptomatiskt för hela spelvärlden idag.

lördag 23 oktober 2010

Tio saker vi dissar med moderna tv-spel

Mainstreamspelen blir bara större och större, med budgetar på helt sjuka miljonbelopp, utvecklingsteam på hundratals personer och år efter år av övertidsjobb. Ändå är många spelidéer så slitna och dumma att man stundtals skäms för att äga titlarna. Det är så svårt att bara få ett spel att fungera någorlunda buggfritt, och att sedan få det sålt, att allt det kreativa tar stryk. Vi listar tio hangups:

Det eviga skjutandet (Balloonfighter)
Exempel: Bioshock 1&2, Just Cause 1&2, Mirror's Edge

Vilket som egentligen är det första datorspelet är omdiskuterat och det är inte helt givet var man ska dra gränsen för vad som är ett spel eller inte. Hur mycket till spel som erbjöds på analoga Cathode Ray Tube Amusement Device från 1947 vet jag inte men på 50-talet fanns det åtminstone versioner av Schack och Tennis som tveklöst bör räknas som datorspel. Spelen har genomgått en enorm evolution på det dryga halvsekel som de har existerat och det går knappt att jämföra Spacewar! med Just cause 2 - om det inte vore för skjutandet. Trots alla förbättringar på det tekniska och grafiska planet så är det fullständigt dominerande spelinslaget skjutande. FPS har tagit över marknaden så fullständigt att det inte finns något utrymme för andra typer av påkostade produktioner. Problemet går igen i Det är inte kul att köra bil för det handlar om en stor fantasilöshet och feghet hos spelutvecklare. Vi serveras fina miljöer men den enda möjlighet vi har att påverka dessa är genom att skjuta på dem och allt det verkligt intressanta händer i cut-scenes. På 1990-talet fanns det en trend med spel som Myst och Outcast som totalt verkar ha körts över helt av FPS-genren. För mig är skjutandet i spel som Bioshock bara ett nödvändigt ont och en distraktion som helt får mig att glömma bort det som faktiskt engagerar och intresserar.

Bästa stunden i Modern Warfare 2 och det närmsta spelvärlden kommit ett
uppdaterat Ice Climber.

Det är inte kul att köra bil (Balloonfighter)
Exempel: GTA IV, Mafia II

Sandlådespelen marknadsförs ofta med löften om stora, levande städer och en möjlighet att forma sin egen berättelse. Visst är både Empire Bay och Liberty City trevliga att titta på men de saknar vettigt innehåll (i synnerhet den förstnämnda staden). Det är som om utvecklarna putsar så mycket på kulisserna att de glömmer bort att inkludera några spelelement för vad är det jag egentligen gör som Vito Scaletta i Mafia 2? Jo, jag kör runt i bil mellan olika cut-scenes. Ibland blir jag jagad av andra bilar, men det är långt ifrån tillräckligt för att jag ska inbilla mig att jag har någon som helst effekt på den snygga spelvärlden som omger mig. Det borde finnas andra spelelement än bilkörning och skjutande i en "öppen värld". I GTA IV drar de överskattandet av bilkörandets underhållningsvärde till sin spets när man dör under ett uppdrag och inte bara får spela om uppdraget utan även hela bilfärden dit (ibland över tio IRL-minuter lång).

Nästan riktiga instrument (Balloonfighter) / Nästan riktigt musicerande (Kantor Wilhelmsson)
Exempel: Guitar Hero, Rock Band

Till det kommande Rock Band 3 kan man använda en typ riktig sexsträngad gitarr medan tabulatur projiceras på skärmen. Det är nästan jättecoolt. Problemet är att man fortfarande inte kan påverka det musikaliska resultatet. I Guitar Hero och Rock Band är det bästa du kan uppnå en exakt kopia av originallåten och om du spelar utanför ramarna så gör du fel. Guitar Hero och Rock Band är som karaoke minus möjligheten att sätta personlig prägel på det man framför.

---

Där de tidigare Guitar Hero-spelen med sin enkla, barnsliga inramning och svulstiga rockmusik på många sätt passade spelformatet är det kommande Rock Band 3 oroande på riktigt. Rock Band 3 lanseras som "det ultimata musikspelet" och har en mängd möjligheter. Inputen har gått från fem enkla knappar till två hela oktavers omfång, som man bland annat kan spela med en specialutvecklad keyboard. Det utvecklarna pratar om nu är att spelet "närmar sig riktigt musicerande" genom att folk kan lära sig hela slingor från Elton John-låtar. Ja, det är klart de kan. Vem som helst kan slussas in i ett tänk där musik bara handlar om att trycka på rätt knappar i en låtsimulation som spelas på räls. Men hur kan man säga att spelen utbildar i musik när de inte ger någon annan feedback än om man trycker på rätt eller fel knapp? Hur kan folk bli stimulerade att lära sig instrument på riktigt när ett färdigt resultat redan finns inom räckhåll för ett minimum av ansträngning? Vem vill slita med en egen nylonsträngad gitarr i månader utan "belöning", när man kan få femtusen virtuella fans på en timme i ett spel?

Omyndigförklarad! (Kantor Wilhelmsson)
Exempel: Super Mario Galaxy-spelen, åtminstone de fem senaste Zelda-titlarna, Okami

När MTV var nytt trodde man att ungdomar skulle utveckla epilepsi av att titta på filmer där kameran bytte vinkel var fjärde sekund. Det var en löjlig teori, förstås, men något har å andra sidan hänt med spelares uppmärksamhetsförmåga de senaste tio åren. Jakten på instant gratification har gjort att ingenting lämnas att upptäcka själv - risken är för stor att vi blir frustrerade och stänger av. Därav stora pilar som visar precis var vi ska gå, sidekickar som förklarar hur vi ska lösa pussel och överdrivna ledtrådar innan vi hunnit tänka efter. Nintendo har blivit experter på just detta, kanske för att deras målgrupp krupit allt längre ner i åldrarna. Lågvattenmärket är DVD-skivan som följer med Super Mario Galaxy 2 som visar precis hur man ska hoppa för att klara banorna.

Super Mario Galaxy 2 leker curlingförälder.

Vuxna män gör saker tillsammans (Balloonfighter)
Exempel: Army of 2, Army of 2: The 40th Day, 50 Cent: Blood on the sand

Ibland vet spelutvecklare inte riktigt vad de ska göra med co-op-lägena. Därför slänger de in omotiverat många portar som kräver två biffiga karlar för att öppna. Varje gång en port öppnas sitter man passivt och väntar ett par sekunder. Dummast blir det när man måste synka sina knapptryckningar.

Konceptet med slutbossar (Kantor Wilhelmsson)
Särskilt fula exempel: Bioshock, Resident Evil 4

Eftersom spel för det mesta går ut på att döda fiender är en sista supersvår fiende inget underligt. Det är sällan fel rent dramaturgiskt heller. Men är det verkligen det enda sättet att avsluta spel på? Är "jävlar, vad hårt jag spöade ett stort överlägset monster?" alltid den viktigaste känslan att ta med sig när eftertexterna börjar rulla? Givetvis finns briljanta undantag som duckar för den här traditionen (hej Gravity Bone!), men två tendenser är ändå oroande: 1. Medan andra delar av spelberättelserna växt upp och nyanserats, är slutbossarna ofta stöpta i samma svulstigt fula arkadmaterial som för tjugo år sen (se exemplen ovan), och 2. De är generellt alldeles för svåra, vilket gör att spelen tappar fart när det borde vara som mest spännande och man får sitta och harva istället.

DLC (Balloonfighter)
Exempel: Left 4 Dead 2, Prince of Persia, Alan Wake

Allas favoritvagel i ögat. Köper man ett spel för 599 kronor så förväntar man sig förstås att få ett helt spel för pengarna, men det är inte alls självklart idag. Idag bantas många spel ned till ett minimum och vill du ha en rikare spelupplevelse får du helt enkelt betala 50 kronor här och 120 kronor där för att låsa upp nya vapen, banor eller kläder. Särskilt vidrigt är det med spel som Alan Wake och Prince of Persia, där man inte ens får slutet på berättelsen i originalpaketet, utan måste köpa till epiloger och slutkapitel.

Handlingar utan riktiga konsekvenser (Kantor Wilhelmsson)
Exempel: Mass Effect 2, Dragon Age: Origins, till viss del Fallout 3

"Valmöjligheter" har blivit ett slagord idag. Och det är klart - i ett rollspel, där man vill ha illusionen av att göra skillnad, är det kanske extra viktigt att kunna välja hur karaktären och världen ska formas. Längst fram på den här fronten står Bioware, som ofta framhäver sina dialogsystem som bevis på hur mycket en spelare kan påverka vad som händer. Problemet är bara att "påverka" har likställts med att ändra på några ytliga saker i berättelsen utan att huvudkaraktären förlorar sin gudalika status.

I Mass Effect 2 kan huvudpersonen Shepard formas åt det onda eller det goda, men Paragon-alternativet visar sig snart vara det överlägsna eftersom han alltid kan hitta en diplomatlösning som ingen tar skada av. Han behöver aldrig stå inför en riktigt svår situation där man måste välja mellan två dåliga alternativ. De flesta rollspel har ett par Stora Vägskäl, men för det mesta är det bara lättast att surfa fram på den väg spelet lagt ut för dig. Och i så många spel går det fortfarande att massakrera en hel stad utan att någon ställer dig till svars.

Halo-serien (båda)
Till exempel: Halo 3, Halo: ODST, Halo 2

Halo-spelen är på många sätt en worst-of allt som moderna tv-spel har att erbjuda. Sedan första spelet har serien misslyckats med att ge en enda minnesvärd upplevelse. Oinspirerade, monotona banor, smaklös lila design, fåniga karaktärer som tar sig själva på alldeles för stort allvar, fruk-tans-värda fans, seg styrning... Var det bara vi som märkte att Halo kändes sjukt daterat redan när tvåan kom? Att vapenbalansen gick åt helvete, banorna blev grällare och att storyn tappade det sista lilla fokus den hade? Att ingenting förbättrades till varken det tredje spelet eller till absurt usla ODST och att varken publik eller kritikerkår verkade bry sig? Inte ens i multiplayer håller serien fortet längre, efter Gears of Wars tunga, taktiska upplägg. Det finns liksom inga ursäkter kvar.

Halo är en ful svulst på den stora underhållningskroppen som bör bekämpas med envisa, konsekventa sågningar och obligatoriska kurser i popkulturell hållning från folkuniversitetet. Som svulst betraktad är den inte värre än, säg, Counter-Strike eller Pokémon, men Halo är bara så otroligt mycket sämre tv-spel.

Nästa gång: Fem saker vi gillar med moderna tv-spel

onsdag 20 oktober 2010

Det nya HBO?

I början av tv-seriernas guldålder var det HBO man skulle vända sig till för att få sin drama-fix. Med Sopranos, Six Feet Under, Oz, Sex and the City och tre fantastiska säsonger av The Wire på lika många år bar man upp ett rykte som TV-kvalitetens fanbärare. Men det senaste halvdecenniet har kanalen mött allt hårdare konkurrens. Samtidigt har de gamla serierna pensionerat sig och mastodontprojekt som Rome och Carnivale har fått stympas i förtid.

Boardwalk Empire är serien som ska sätta HBO på tronen igen - en så säker, uppenbar och genomskinlig storsatsning att den nästan känns genant att beskriva. Förutom att ha med patenterade skådisar som Steve Buscemi (i huvudrollen) och allas The Wire-älskling Michael K. "Omar" Williams (i en badass-roll) regisseras serien av Terence Winter, som höll i sista säsongen av Sopranos, och som det inte vore nog har dessutom självaste Martin Scorsese producerat delar av serien. HBO har forslat drivor med pengar in i det här projektet. De har byggt upp en jättelik modell av Atlantic City på 1920-talet, komplett med 20-talsdoftande butiker och byggnader, reklamskyltar, bilar och möbler. De har virat ihop manus med välbekant tematik: kriminella intriger, svek och maffia-liknande uppgörelser. Och för att riktigt vara på den säkra sidan gav man serien klartecken för en andra säsong så snart piloten hann sändas.

Resultatet är lite spontant den tråkigaste tv-serie jag sett i år. Boardwalk Empire är otroligt välproducerad men helt tom på energi. Jag har sett fyra avsnitt och inte under en enda scen reser den sig ur sitt närmast apatiska tonfall. Vare sig Sopranos eller The Wire (för att ta två uppenbara jämförelser) slog knock-out under de första avsnitten men där fanns i alla fall en personlighet och en berättarglädje från scen ett.

Möt Nucky Thompson (baserad på en verklig person), skattmästaren som har handen i allas plånböcker och visar upp olika ansikten mot alla, om det så är hans smugglare, hans köpta politiker eller hans blåögda väljare. Symbolik: Nucky står i hissen och ser hur mycket smuts hans skor dragit in genom hallen.

Möt Margaret, olycklig irländska med en make som misshandlar henne. Margaret är godhjärtad och vän men bär också på ett riktigt Jane Austen-intellekt som hon använder till att tala för kvinnors rösträtt på en av Nuckys fester.

Möt Van Alden, tidernas mest klyschigt dubiösa FBI-agent som har elaka, stirrande ögon, skriver kyliga brev till sin fru (han är så känslokall!) och sniffar obehagligt på en scarf han snott av Margaret.

Efter att ha umgåtts med såna här figurer i tre avsnitt vill serien göra lite mer intryck och släpper in Michael K. Williams för att hålla ett riktigt larger-than-life-tal inför ledaren av Ku Klux Klan. Han berättar en lång historia om hur hans snickarpappa blev hängd av rasister och innan han börjar tortera KKK-gubben avslutar han med "Well, I ain't here to build a bookcase".

Det hade kunnat vara häftigt om det inte var så ofattbart stelt. Tonfall saknas. Serien är Sopranos utan cynism, bröderna Coen utan humor. Alla karaktärer uttrycker sig i svårt onaturliga meningar, fullastade av storyviktig information men tomma på rörelse. Det i sig hade kunnat vändas till en styrka, till en autentisk tidsmarkör, men Boardwalk Empire verkar inte kunna bestämma sig för om den vill vara stiliserad eller historisk-realistisk och större delen av tiden blir den mest intetsägande. Musik från 20-talet används till exempel ofta, för att inte säga jämt, men mest hängande i bakgrunden som en ljudfond utan mening eller mål.

Är detta HBO:s räddning? Tja, kanske. Tittarsiffrorna har hittills varit väldigt höga, vilket får kallas en bedrift med tanke på hur mättad och bitvis svårtillgänglig piloten var. Och visst finns det mycket potential här, många historier att berätta. Jag kan bara inte hitta någon anledning att bry mig.

Där HBO spelar säkra, gubbiga kort är det istället AMC som seglar upp som den mest spännande dramakanalen. De senaste säsongerna av Mad Men och Breaking Bad har varit stiligare, djärvare och bättre än allt annat i år, och med tretton avsnitt av hyllade konspirationsthrillern Rubicon alldeles bakom sig och fenomenet The Walking Dead (premiär nästa söndag!) alldeles framför sig har de också visat att det finns god återväxt.

I valet mellan zombieapokalyps i serieformat och historiskt Scorsese-drama framstår HBO helt klart som den gamla dinosaurien, och AMC som de som pekar framåt. Inte ens "Omar" kan rädda den utvecklingen.

tisdag 19 oktober 2010

Layton & Wright

Japansk tv-spelskultur tycks befinna sig i ett ständigt extatiskt mangaskrik. På den här ön finns det ingenting som heter överdrivet - alla tänkbara cross-overs och kulturella korsbefruktningar är A-OK. Tv-spel baserat på den döende tonsättaren Frédéric Chopins drömmar? Check. Tv-spel där Final Fantasy-karaktärer slåss tillsammans med Musse Pigg och Kalle Anka? Double-Check.

I den andan är ett möte mellan Professor Laytons pusselspel och Phoenix Wrights deckaräventyr inte alls konstigt, men heller inte helt väntat. Den enda man vet hittills är att det kommer till 3DS och att det ser ganska...melodramatiskt ut.



Någon med bättre kunskaper i japanska (har vi en sådan bland våra läsare, möjligen...?) kanske kan upplysa om vad de säger, varför byar brinner, vem den oskyldiga flickan är och hur Layton och Wright kan samexistera när den ena har korinter till ögon och den andra har tallrikar. "Varför?" kanske är den spontana reaktionen på det här spelet, men det är att missuppfatta poängen. Det är ju Layton och Wright i samma spel! Kan bara bli episkt.

Leve demokratin!

Nyligen gjorde jag något oerhört gubbigt - jag skrev till miljönämnden i Malmö. Anledningen var den att jag "varje dag" parkerar min cykel på en av pråmarna vid Malmö central som ni kan se på bilden ovan. Varje dag lämnar scientologer, jehovas, outlet-butiker och så vidare vars ett flygblad på ens pakethållare och eftersom folk är folk så slänger de flesta bara flygbladen i kanalen. Det blir väldigt mycket skräp varje dag med tanke på antalet cyklar. Till detta kommer Malaco och olika fackförbund som ett par gånger i veckan trär på sadelskydd i plast på sadeln. Jag skrev helt enkelt och frågade om kommunen inte kunde sätta upp papperskorgar där. De senaste veckorna har jag mail-ledes uppdaterats om vilka utskott som har diskuterat min fråga och idag skrev de med sedvanlig byråkratisk ton:

Ärendet är färdigbehandlat och avslutat.

Kan inte Malmö stad ordna soptunnor? Åtgärdat av Kommunteknik; kommer p-korgar

Med vänlig hälsning

Malmö stad
Gatukontoret


Win!

måndag 18 oktober 2010

Kiselalger



Fler, mindre stiliserade, finns här.