Pygmébarn träffar hårig vit man för första gången

Vi brukar inte dedicera inlägg på den här blöggen åt att länka till youtube-klipp om det inte finns en bra anledning till det. Det här klippet gjorde mig så glad att jag helt enkelt inte kan låta bli. Och så är det ju skäggrelaterat.

Vecka 8: Monsieur Lazhar

Vad är detta?
Fransk-kanadensisk film (som i film från den kanadensiska provinsen Quebec) från 2011 om en algerisk man som tar över en klass efter att deras tidigare lärare hängt sig i klassrummet.

Varför?
För att jag någonstans hörde att det här skulle vara en mysig feelgood-film. Den som påstod det får gärna höra av sig och motivera det uttalandet.

Kantor Wilhelmsson undrar: 
1. Vad kan man lära sig av den här filmen? 
Att det är ganska taskigt att hänga sig i ett klassrum. Och att man aldrig någonsin ska se en Oscars-nominering som en kvalitetsstämpel.

2. Hejade du på Bazhir? Motivera varför/varför inte. 
Det är en överdrift att kalla det för att jag hejade på honom men han blev väl ganska sympatisk efter halva filmen eller så.

3. Hur var barnskådespeleriet?
Jag kan förvisso inte franska men jag tyckte överlag att det kändes trovärdigt, men om barn i Quebec är så klipska som i filmen så blir jag rädd.

Kantor Wilhelmsson säger sin åsikt:

 "Monsieur Lazhar" kan lite cyniskt beskrivas som en fransk-kanadensisk "Döda Poeters Sällskap". Bachir Lazhar, en algerisk lärarvikarie med mystisk bakgrund, tar över en skolklass efter att deras lärarinna hängt sig och får anpassa sig till ett nytt och främmande skolsystem. Men genom sina ovanliga undervisningsmetoder - och sin stora mänsklighet! - påverkar han klassen till det bättre och låter dem bearbeta sin sorg och ilska...

Det är en lovvärd film, i ordets sämsta mening. Ni vet, den där sorten som man gärna visar och diskuterar i skolklasser på mellanstadiet. Den som inte tar ut svängarna, som inte bidrar med något särskilt originellt eller djupsinnigt, utan håller sig precis inom ramen för en fin västerländsk nittiominutersfilm om sorg och lite skolpolitik. Barnen spelar bra, fotot är sansat och dialogen känns äkta, men Bazhir blir aldrig en spännande karaktär och hela plotten går att förutse mil i förväg.

För mig blir "Monsieur Lazhar" en frustrerande upplevelse eftersom jag aldrig överraskas, eftersom det känns som att det här har gjorts både tre och fyra gånger förr, och kanske med roligare inramning och mer att säga. Det är långt ifrån en dålig film, men jag kan inte motivera varför man skulle lägga en och en halv timme på den. Om man nu inte gillar ostiga fabler.

Balloonfighter ger respons:

Jag drar mig från att kalla Monsieur Lazhar för en dålig film för den är välgjord på de flesta sätt. Den är bara så himla meningslös. Utöver huvudkaraktärens asdåliga fabel och att han diskuterar självmord på en dejt provocerar filmen aldrig mig. Och den imponerar ännu mer sällan. Att se på Monsieur Lazhar är att under 90 minuter få se på någon annans halvtråkiga vardag. Varför gör man såna här filmer? Om man inte har något att säga så gör man bäst i att hålla tyst. Det gäller både regissören Philippe Falardeau och undertecknad.

Statistik: 
Bachir Lazhars dejtingförmåga: 11%
Brådmogna barn: Jättemånga
Dominerande färg: turkos
Vanligaste dryck: Mjölk
Glyttigaste tittare: Kantor Wilhelmsson

Tidigare filmer: 
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)

Vecka 7: Darling

Vad är detta? 
Svensk långfilm från 2007 av Johan Kling om ytliga överklassmänniskor i Stockholm och om avståndet ner till de vanliga människornas värld.

Varför?
Kantorn har länge velat se den här. Läste Klings småfina roman "Människor helt utan betydelse" och gillade tanken på en film om överklassen utan ironi eller teatralt skådespel.

Balloonfighter undrar: 
1. Var alla karaktärer i filmen lobotomerade?
Nej, bara Nico och hans kompis.

2. Det är vetenskapligt belagt att svenska skådespelare inte kan agera trovärdigt. Hur pass väl stod sig skådespelarna i Darling? Jämför gärna med Häkta människor och Rykta aldrig hästar utan grimma.
Darling har problem med karakteriseringen i början, men efter första halvtimmen vecklar skådisarna ut sig fint i rollerna. Michael Segerströms Bernard bär en stor del av filmen, men även Michelle Meadows Eva börjar halvvägs kännas som en riktig människa, med roligt levererade repliker och bra utstrålning.
"Äkta människor" får inte ett enda tonfall rätt (men är bra ändå) och "Torka aldrig tårar utan handskar" var alldeles för melodramatisk för min smak. Tycker Darling är ett snäpp vassare än båda.

3. Kan du se en poäng i att filmen använde sig nästan uteslutande av lättsam Django Reinhardt-influerad musik?
Nej, ingen poäng alls? Det förvirrade mig väldigt mycket.

Balloonfighter tycker:
Darling är knappast filmen som får mig att ge upp åsikten att alla svenska skådespelare förtjänar att skickas till fångläger i Sibirien. Alla utom Michael Segerström (som faktiskt gör ett bra jobb) spelar som om de vore lobotomerade, de rör inte en enda muskel i ansiktet när de hjärndött mumlar ur sig konversationsstycken som

- Hur fick du tag på mitt nummer...
- Jag fick det av en person...

Jag förstår att det är ett satiriskt sätt att skildra blasé stockholmsmänniskor på, men skådespelarna och manuset kan inte bära upp det på ett trovärdigt sätt. Jag skrattar bara åt filmen.

I grund och botten är Darling en söt, enkel och förutsägbar berättelse om en "oväntad" vänskap, men allt utom soundtracket (romsk gitarrswing yay!) och Michael Segerström är av den pinsamt usla kvalité som man enbart kan förvänta sig av svensk film. Med det sagt: det är ändå mycket möjligt att Darling skulle platsa på min topp 10 lista över de bästa svenska filmerna som inte Roy Andersson eller HasseåTage gjort, men det är ju inte konstigare än att mina få halvfasta bajskorvar framstår som mästerverk i den stadiga ström av diarré som är mitt liv.

Kantor Wilhelmsson ger respons:
Det är dags att fira - "Darling" är den första film där skäggen faktiskt tycker olika!

Jag skriver under på att "Darling" har en del problem i början. Vänstrande överklassrobotar och underlig cirkusmusik gör det svårt att hitta in i filmens värld. Om det här är satir är den inte tillräckligt vass, om det är vardagsrealism är den för konstig och tillgjord. Jag tror att alla dessa plattityder på uteklubbarna är Johan Klings sätt att vara rolig, men det är först när han släpper på det behovet och berättar mer ingående om Bernard och Eva som filmen blommar ut på allvar.

Då blir det också tydligt vilken fingertoppskänsla Kling har för många av den svenska vardagens situationer. Det där lite tafatta, banala och lätt sorgliga som Roy Andersson lyckas så bra med att porträttera i sina filmer. Bernard hade lätt kunnat bli en karikatyr, men många fina detaljer - som när han pratar om hur snickrandet ger honom "Maja-känsla" - gör honom så mycket mer levande. Samma gäller för Eva, som är fantastisk när hon avskedas för att ha pratat i telefon på arbetstid - "men det är ju de som ringer mig!". Restaurangchefen på McDonalds hade lätt kunnat bli en platt skitstövel, men görs bara snäppet mer mänsklig och räddas tillbaka till verkligheten.

Det finns en befriande avsaknad av pretentioner i Klings filmer och böcker, som alla verkar bottna i en ärlig och enkel vilja att porträttera folk som de lite vilsna och självupptagna varelser de verkligen är. Jag tycker bättre om Darling ju mer jag tänker på den, och jag har tänkt på den mycket de senaste dagarna.

Statistik (värderad av Orpon): 
Genomsnittligt riktnummer: 08 
Svenskhet: 98%
Karaktärer med minspel: 1
Sympatiska karaktärer utan landsbygdsdialekt: 0%
Sympatiska karaktärer med landsbygdsdialekt: 100%


Tidigare filmer: 
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)

Vecka 6: Le chat du rabbin

Vad är detta?
Prisbelönt fransk animerad film från 2011 om en katt som efter att ha ätit upp en papegoja plötsligt får talförmåga. Katten uttrycker sin vilja att konvertera till judendom för att få ligga med rabbinens dotter och sen spårar allt ur. Filmen är baserad på en serie av Joann Sfar som hyllats för sitt porträtt av judarnas situation i Nordafrika under mellankrigstiden.

Varför? 
Vad kan vara bättre än en animerad film med judar och talande katter? Och så var den rätt kort.

Kantor Wilhelmsson undrar: 
1. Du som har läst judisk humor (riktig kurs på Lunds Universitet), hade du någon nytta eller nöje av dina kunskaper när du såg den här filmen?
Nej faktiskt inte. Jag kunde inte ens identifiera någon schnorrer. Jag förstod oftast inte vad som pågick i filmen så att analysera den på ett djupare plan var inte att tänka på. Jag kan rekommendera kursen dock!
2. Du som har koll på ritande: Hur var teckningarna och animationen överlag?
Djur och karaktärer var överlag väldigt fula, men bakgrundsbilderna (särskilt de från Algiers) tyckte jag mycket om. Jag gillade att perspektiven var lite off precis som i serieförlagan.
3. Kan du komma på en bra (läs: bättre) story om en talande judisk katt? 
Ja, en som inte slutar mitt i handlingen. Jag skulle vilja att katten reflekterade mer över sin situation som katt och jude eller bara se en utveckling av drömmarna i filmen, vars scener tillhör filmens bästa stunder.

Kantor Wilhelmsson säger sin åsikt:
Så mycket är snett med Le chat du rabbin ("Rabbinens katt") att den nästan fungerar som en checklista på sätt man inte ska göra film.

Till att börja med: En sammanhängande story är alltid ett plus! Oavsett om förlagan är en roman eller i det här fallet en massa seriealbum, behövs någon form av röd tråd. Jag har ingenting emot filmer som experimenterar, som tar sig an ett cykliskt berättande eller som mest är en samling fina bilder. Däremot blir jag arg av en film där saker bara händer hux flux - som introducerar en talande katt som premiss, för att sedan göra katten stum igen tio minuter senare, eller där karaktärer hoppar in och ut ur handlingen utan synbar logik. Vad händer i den här filmen? och Varför ska tittaren bry sig? är frågor som någon i produktionen borde försökt besvara. Det är talande att inte ens filmens eget synopsis hänger ihop.

Det kan vara bra att ha en karaktär som är någorlunda sympatisk eller intressant. Särskilt om alla figurer skriker på franska. Är det ett positivt tecken att jag efter en timme vill sätta på klassisk musik istället för filmens ljudspår? Nej, det är det verkligen inte. Le chat du rabbin har ett persongalleri av högljudda, självbelåtna och onyanserade gubbar som skränar i affekt hela tiden. Det tar inte lång tid för huvudvärken att komma. Men problemen är mer grundläggande: Vem är det man ska engageras av här egentligen? Vad är poängen med Malka och lejonet? Hade dottern någon story överhuvudtaget? Vad är rabbinens motivation i andra halvan? Och så vidare.

Det finns många spelfilmer där man kan lära sig något om spännande ämnen. Le chat du rabbin har mycket den vill berätta om judendom, religionshistoria, geografi... Okej, men föreläs inte för publiken i långa dialoger som inte leder någon vart. Delar av dialogerna påminner, som min gode bloggvän påpekade, om en dålig introduktionsfilm i högstadiereligion. Dessa utvikningar rotas aldrig i karaktärerna, eller ens i något som händer på skärmen.

Så mycket är snett med Le chat du rabbin att den inbjuder till en metodisk sågning, ett grundligt underkännande av samtliga filmiska element. Men jag måste erkänna - under de sista fem minuterna blir allt så bananas att jag inte orkar tänka kritiskt mer. Här lämnar filmen sin huvudperson mitt i storyn (!?) för att istället följa med på en skrikig avstickare till Etiopien, där animationsstilen spårar ur helt och onda infödingar med rosa elefanter (?!?) börjar jaga filmens plötsliga kärlekspar. Jag vet inte vad som händer, men jag skrattar åt att allt är så dumt. Tyvärr är det enda gången jag skrattar under 90 minuter.

Balloonfighter ger respons: 
Le chat du rabbin ("Rabbinens katt") är väldigt populär i hemlandet, både serien och filmen har prisats. Skaparen Joann Sfar tar upp intressanta ämnen och skildrar en spännande tid och plats, men precis som Kantorn skriver är det hela fullständigt obegripligt. Le chat du rabbin borde vara bra men den misslyckas fatalt på samtliga punkter. Det här är ingen kvalitetsfilm, den bör snarare jämföras med lärofilmer eller öststatsproducerade barnfilmer från 80-talet. Någonstans under den förvirrade ytan finns det säkert något viktigt som skaparna vill berätta, men de bemästrar inte hantverket.

Kanske fungerar berättelsen bra som en något surrealistisk seriesvit men filmskaparna hade verkligen behövt lägga ner lite tid och energi på att förvandla materialet till en film. De enda ljuspunkterna är kattens drömbilder och några Algiers-avbildningar.

Orkar du inte se Le chat du rabbin så kan du återskapa samma upplevelse genom att zappa mellan fem olika sovjetiska barnfilmer. Så fort något börjar bli intressant och engagerande slår du över till en annan film.

Om någon annan film har lika outhärdligt dryga karaktärer som den här får ni gärna tipsa mig.

Statistik: 
Animationsstilar: Åtminstone 3st
Karaktärer: 11-12st?
Judar: Minst 50st
Cirkusmusik: 1-2st
Stringens: 0st

Tidigare filmer: 
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)

Vecka 5: Ace Attorney

Vad är detta? 
Takashi Miike, den über-produktive japanske regissören bakom t.ex. "Audition", "Ichi the Killer" och "The Bird People in China" gjorde i fjor en filmversion av gamla Nintendo DS-spelet Phoenix Wright: Ace Attorney. Spelet är ett storydrivet peka-och klicka-äventyr om en advokat som utreder fall och försöker vinna mot åklagare i ett väldigt uppskruvat rättegångssystem. Filmen är samma sak fast...film.

Nej, seriöst, vad är detta?
Här kan ni se hur spelet ser ut. Den andra skärmen, där spelaren tar hand om bevismaterial, får ni föreställa er själva.

Varför? 
Phoenix Wright-spelen är gamla Kantor W-favoriter, kända för sin popkulturella humor och sina spännande och bisarra manus. Takashi Miike gillar stiliserat våld och underliga karaktärer. Kan bara bli win-win av alltsammans.

Balloonfighter undrar: 
1. Har du sett några andra värdiga filmer baserade på tv-spel?
Nej. Jag har i och för sig inte sett Animal Crossing-filmen...

2. Vilken av frisyrerna i filmen skulle du helst ha och vad tror du att den kostar?
Larry Butz! Tror jag kan fixa den själv för tvåhundra. Riktigt bra hårgelé och färgning borde fixa det. 

3. Hur verklighetstrogen bild av advokatyrket ger filmen?
Praktiskt taget 1:1. Alla advokater utreder väl mord, leker skattjakt på bevismaterial och åkallar döda människors kroppar genom ädelstenar?

Kantor Wilhelmsson frågar tillbaka: 
1. Hur obegriplig var storyn för dig som inte spelat spelen? 
Inte alls obegriplig. Jag antar att jag främst gick miste om mindre bikaraktärer som har en större roll i spelen.

2. Vilken karaktär tyckte du mest om? 
Det var många charmiga karaktärer! Jag gillade både Phoenix Wright och Miles Edgeworth, men jag tyckte nog allra bäst om den mumlande och skäggiga domaren. Sen skulle jag vilja ha en Larry Butz i mitt eget liv. Han verkar vara en bra och stöttande sidekick.

3. Om du applicerar detta rättegångssystem på Sverige: vem sköt Palme? 
Åklagaren, helt klart. Åklagare har aldrig rent mjöl i stallet.

Balloonfighter säger sin åsikt:
Jag trodde att Ace Attorney-spelen var något för mig, men jag klarade inte att spela mer än en och en halv timme på grund av all text. Jag slet ut mig genom att dutta på DS:en. Mina förväntningar på filmen var trots det ganska höga. Regissören Takashi Miike har gjort en del balla filmer tidigare och Ace Attorney såg ut att ha bevarat spelets estetik. Min oro över att filmen skulle vända sig enbart till inbitna fans av serien var obefogad, den gick helt klart att se som vilken småtokig japansk film som helst.

Miike sköter den visuella kommunikationen bra och filmen blir aldrig tråkig att titta på trots att den till större delen utspelar sig i en rättssal. Stundtals är filmen rentav ganska spännande men oftast får den mig att skratta åt överdrivna minspel och allmänna dumheter. Och det skriver jag i all välmening.

Ace Attorney är den bästa tv-spelsbaserade film jag har sett hittills (vi kanske ser fler under det här projektet) men konkurrensen är så klart inte särskilt hård. 

Kantor Wilhelmsson ger respons:
Det måste vara ett bevis på succé att jag skrattar högt flera gånger under de första tio minuterna. Miike lyckas med casting, manus (plankat från första spelet) och till stor del också det hyperaktiva tonfall som är spelens signum. Det hade varit lätt att bara göra ofokuserad, flamsig skit av Phoenix Wright om man slarvat med detaljerna. Men Miike lägger ner sin själ i både detaljer och figurer och skapar en visuellt genomtänkt film, som till och med vågar ta sig några friheter med förlagan.

Mina invändningar kommer mest från de nördigaste hörnen av Phoenix Wright-världen: Karaktären Maya är mycket mer av en sockerkick i spelen, och borde bidra med glad, hejdlös energi istället för att som i filmen vara lite småquirky och gnällig. Popkulturreferenserna borde varit fler - spelen droppar till och med Snoop Dogg vid tillfälle - och sista halvtimmen blir kanske lite väl dramatisk och tungrodd.

Men i stort sett säger jag som Orpon - Ace Attorney kan mycket väl vara den bästa och mest lojala tv-spelsfilm jag sett. Och även fast detta inte behöver vara beröm i sig är det verkligen en prestation när det kommer till en så eccentrisk förlaga.

Statistik:
Färgstarka karaktärer: 89%
Glada färger: 80%
Spännande historier: 74%
Vetenskaplig logik: 30%
Bortslösade spelkvaliteter: 15%
Trovärdighet i en verklig rättssal: 10%

Tidigare filmer: 
Vecka 4: Dogtooth
Vecka 3: The Last Circus
Vecka 2: Once Upon a Time in Anatolia
Vecka 1: Take Shelter