Om att leka med maten

Till mina intressen hör bland annat att sticka ned mat i jorden i se vad som händer. På bilden kan ni se respektingivande exempel på detta i form av resultaten efter planteringarna av rödlök, senapsfrö och ett linfrö för 4-5 månader sedan och den botaniskt begåvade läsaren kan säkert hitta fler exempel i bilden. Jag är mest stolt över linet som de senaste dagarna har börjat blomma.
Jag tar tacksamt emot förslag på vad jag kan göra av de här växterna sedan.

Ps. Jag valde mellan att skriva om min blommande linplanta eller Sleigh Bells nya album. Det var ett enkelt val. Ds.

Kollektivt jubel

Orpon sade en gång att det fina med spelkritik är att där musikkritiker eller filmkritiker lätt drunknar i pretentioner och omständiga beskrivningar av Känslor så har folk som skriver om tv-spel fortfarande den genuina entusiasmen kvar - den uppspelta, helt icke-ironiska peppen över det nya och spännande. Ja, så sa han nog inte exakt, men något åt det hållet.

Jag kallade spelkulturen lite raljerande för en "ungdomskultur" förut och det är den givetvis inte, utom i relation till äldre traditioner. Snarare består spelarna och kritikerna till stor del av generationen ovanför, de som växt upp under 90-talet och nu går in i en begynnande medelålder med intresset intakt. Snittåldern för en spelintresserad idag är hela 32 år. De senaste åren har genomtänkta, sansade och välskrivna spelbloggar av lite äldre spelare blivit fler och fler.

Detta faktum gör den fullständigt sprudlande glädjen inför Super Mario Galaxy 2-släppet ännu finare.

När ett nytt GTA, Zelda, ett Bioshock eller en "industriförvandlare" som Heavy Rain släpps är hypen ofta väldigt hög. Sajter och tidningar kör stora recensioner med lika stora ord och floskler. Men när ett nytt spel släpps i den huvudsakliga Super Mario-serien (då räknas inte spin-offs eller typ remakes) är det något annat. Det är som att någon kittlat hela spelklientelet i magen med en jättelik fjäder. Plötsligt finns inget annat att säga än "det är så sjukt kul att spela!".

All narrativ analys, grafikbesatthet, innovationsnoja och konstdebatt som brukar hämma spelrecensioner försvinner i ett enda svep till förmån för ren bubblande hängivenhet. "The game is an unfettered joy to use." lyder ett av de rakaste citaten från de många hyllningarna. "Every aspect of this game is absolutely bursting with joy." och "there's something tremendous for just about everyone" lyder två andra. Tårdrypande "(it's) that Nintendo magic that we all remember." och "It's why you started playing videogames in the first place." är några till.

Och det gör mig så glad. En hel kritikerkår som kastar av sig sina trånga "är vi konst eller inte"-koftor och bara släpper ut femåringen inom sig. Spelet släpps i Sverige först den 11 juni. Det ska bli spännande att se om även de svenska recensenterna kan måtta med en ohämmat plaskande pepp.

Om att para sig med sig själv

Blågyltan (a.k.a. Sveriges snyggaste fisk) är ett exempel på en fiskart som består av sekventiella hermafroditer, det vill säga att individerna byter kön under sin livstid. Det finns det även andra arter som gör och anledningen är ofta att det inte lönar sig att vara hane förrän man är tillräckligt stor för att kunna konkurrera om honorna.

Jag ville ytterst gärna ställa följande fråga till mina lärare men jag fruktade att de skulle missuppfatta den som fullkomligt trams medan den i själva verket grundar sig på ytterst seriösa funderingar om asexuell/sexuell reproduktion.

För vårt exempel har vi en ung blågylta av honkön som lägger ägg (förslagsvis under kontrollerade former så att äggen överlever ett tag). När blågyltan senare har bytt kön och blivit en hanfisk förser man den med äggen som den lade under sitt honstadie. Kan fisken då befrukta sin egna ägg?

Min högsta önskan är att min idol Svante Pääbo ska diskutera frågan.

Staff Benda Bilili till Malmö

Sommarscen Malmö har de senaste åren imponerat med sina fina afrikanska bokningar. Häromåret spelade Tinariwen, ifjor var det Bassekou Kouyaté & Ngoni Ba och när de häromdagen presenterade sommarens program slog de nog rekord i awesomeness i och med bokningen av kongolesiska Staff Benda Bilili.

Flera av bandmedlemmarna är polioskadade och rullstolsbundna och alla har de vuxit upp på gatan. Det är en väldigt bra underdog-historia men framförallt gör bandet brutalt fet musik.

Videoklipp gör bandet mest rättvisa.

Sexa machina-funken:



Budskaps-rumban:



Staff Benda Bilili spelar i Pildammsparken 12/6. Det är förresten gratis också. Och obligatorisk närvaro.

Klassiskt för kungar och faggots

Två av mina största intresseområden är konstmusik och tv-spel. Det ena är en historiskt förankrad kultur med stora imageproblem och elitistiska tendenser, medan det andra är en ungdomskultur med stora imageproblem och folk som kallar varandra "fucking faggots" i onlinespel.

Ytterst sällan mötas de två. Detta händer dock i Wii-titeln Little King's Story - ett absurt strategispel på mer än ett sätt. Den sockersöta, färgglada grafiken och en huvudperson som påminner starkt om Karamellkungen gömmer en story som bara går ut på att skapa totalt, obönhörligt världsherravälde. Hur? Utrota alla andra folkslag och tvinga invånarna att gå med i kyrkan, "or God will make you pay".

Det är i grunden ett bra spel, trots ett par frustrerande designmissar. Men jag tvingas ha ljudet avstängt under hela tiden jag spelar eftersom soundtracket till 100% består av remixad klassisk musik. Alltså inte bara ett kitschigt citat eller två för att lätta upp stämningen, utan verkligen enbart klassiska schlagers från början till slut, totalt sönderspelade teman som arrangerats om monterats ned till munter bakgrundsmusik.

Det börjar redan i introt med en synthifierad och småputtrande Bolero - visst, den köper jag. Ett verk som inte ens Ravel höll särskilt högt, förvisso berövat all dynamik (styckets enda riktiga poäng) men ändå i stort sett harmlöst. Betydligt värre blir det när man introduceras till spelets huvudsakliga spår - en struttig umpa-version av "Ode to Joy"-temat från Beethovens nionde symfoni. Arret bryter ner melodilinjen till ett dussin hoppande små fanfarer som snabbt får det att klia i hela kroppen.

Man får tycka vad man vill om konstmusiken och dess kanonisering, om utövarnas överdrivna vördnad och respekt för verken, eller om den tid och kraft som måste gått åt till att skapa stycken där inte en ton eller paus är överflödig. Men det här är 2010 och dessa stycken har redan plöjts till döds genom tv-reklamer, jinglar och julmarknader. Det här är inte exploatering, det här är post-exploatering, som att dra upp liket ur graven en andra gång, när det redan blivit påklätt med paljetter och skrikiga färger, sminkat och två gånger nedgrävt.

Det är det hemskaste jävla soundtrack jag hört. Ingenstans går man fri från totalt uttjatade slingor som en gång i tiden kanske hade mening och riktning men nu bara påminner om andra fula sammanhang. Kungen vaknar varje morgon av en lösryckt sampling från Griegs "Morgenstemning", som om Grumme tvättsåpa aldrig hade hänt. När gubbarna drar ut i strid spelas en mild version av Schuberts "Marche Militaire" och det är omöjligt att inte tänka på tomtar. Liszt gör ett gästspel under en bossfajt med en "La Campanella" så långsam att alla klockor (eller bjällror) stannar.

I "klassiska sammanhang" är det lätt att irritera sig på dålig repertoarfantasi, dvs. att alla solister spelar samma stycken hela tiden. Det här är som att gå runt i en repertoarmässig mardröm fylld av Månskenssonater, Wilhelm Tell-ouvertyrer och Nötknäckarsviter, en illa arrangerad och strömlinjeformad Classical Best-Of som tar de tröttaste melodier man kan associera med kulturarvet, dissar deras ursprungskaraktärer, förstärker all käckhet och är i ens öron varenda minut.

Men spelet är bra i alla fall, när man stänger av ljudet.

Joanna Newsom på Koncerthuset, Köpenhamn

Att åka över sundet bara för att titta på Joanna? Ingenting mot Det Stora Året 2007, då Orpon och jag for hela vägen till Hamburg med förhoppning om att både klättra i Fernsehturm och lyssna på quirky harpist. Det blev dubbel fail den gången. Tevetornet var stängt på grund av asbest och spelningen ställdes in i sista minuten på grund av Joannas halsproblem*.

Den här gången gick det betydligt bättre. Jag har egentligen bara två klagomål på hela utflykten: För det första att jag fick åka själv, och för det andra att spelningen var alldeles för kort. Jag vet inte vad det säger om en konsert som tydligen varade i nästan två timmar. Men det var lite nesligt när en folkmassa på tusen pers. ville klappa in Joanna en andra gång och Koncerthuset resolut tände lamporna och satte på högtalarna. Jag kan inte låta bli att reta mig på konserter som strömlinjeformas på det här sättet. Om det inte räcker med att ett mindre samhälle ställer sig upp och dånar, vad ska då till? Är det alltid bättre att prioritera många städer och tajt schema på bekostnad av spontanitet?

Mest av allt var ju musiken så närvarande att jag inte ville att konserten skulle ta slut. Joanna har samlat ihop en lagom liten och tajt ensemble - två violinister, en trombonist, producenten på elgitarr och hyperaktiv trummis - som fått väldigt detaljerade arr. Senaste trippelskivan är långsam och svävande, men live fick de flesta låtar ett beat, om det så var genom synkoperad handklapp eller spel mellan flöjt och bastrumma. Det lät folky och rent och kompletterande mot harpan. "Monkey & Bear" och titelspåret från senaste var dynamiska höjdpunkter.

Instrumentbredden gjorde att det alltid fanns något nytt att lyssna efter. Men den senaste trippeln är framför allt en tour de force för Joannas röst, som fått ännu mer bredd, många fler nyanser, infall och blå toner. Hon sjunger i och för sig renare även på ett skolat sätt (i sammanhangen inte alltid positivt), men kan fortfarande tjuta till och åka berg-och-dalbana mellan registren. Kärnan i den här liveupplevelsen var i slutändan rösten och att höra hur hon kastade sig in i de vindlande sångerna med fullt uttryck. Dessutom hur hon lyfte enklare låtar från tidigare album och gav dem ny pondus.

Hon spelade inget från den introverta andra skivan i trippeln, som råkar vara min favorit, och hade det blivit fler extranummer - eller fler låtar, överhuvudtaget - hade jag gärna hört "Go long" eller "In california". Samtidigt som ensembleformatet klädde musiken väldigt bra hade några nummer till med soloharpa varit fint.

Då gav ändå koncerthuset en väldigt intim inramning. Det surrade i sätet när harpan brummade låga toner och Joannas frasering gick nästan att ta på. Både musikaliskt och akustiskt var det långa stunder så påtagligt att jag helt glömde bort var jag var någonstans. Det måste ha varit en allmän företeelse, för trots att jag var omgiven av danskar på sätena omkring hörde jag ingenting av småprat eller prassel. Det är något jag sällan jag upplevt på konsert på senare tid, och bekräftar väl att jag inte var den enda som ville ha mer.

*(fin resa blev det i alla fall)

I'm walking on manshine

En av mina största svagheter är att jag alltid har "I'm walking on sunshine" på huvudet. Om jag inte nynnar på låten åtminstone 2-3 gånger om dagen kan ni vara säkra på att jag inte längre är vid liv. De senaste veckorna har något förändrats - mitt undermedvetandes Katrina Leskanich har börjat sjunga "I'm walking on manshine".

Jag vet inte ens vad det betyder.

Dagens lärdom

Kolla inte på ditt tangentbord med lupp.

Det bästa av fåglar

Artificiella rev

Jag snubblade över bilder som den ovan idag när jag slösurfade på diverse coola hemsidor. Man skulle kunna tro att det som försiggår på bilden är någon form av grovt miljöbrott, men i själva verket är det direkt motsatta. Efter att naturliga rev förstörts utanför Delaware och New Jersey har miljöorganisationer försökt att återskapa reven - genom att dumpa runt tusentalet uttjänta tunnelbanevagnar som hämtats från New York rakt ned i havet. De flesta som någon gång dykt eller sett undervattensfilmer vet att fiskar lever gott i gamla båtvrak, bildäck och annat som förser dem med gömställen, men att dumpa tusentals tunnelbanevagnar är, så vitt jag vet, unikt. Dessutom har det fungerat utmärkt och gett en boost till den lokala fiskeindustrin. Det konstgjorda revet har fått namnet Redbird reef efter vagnarna.

I en intervju uttalar sig den ansvarige Jeff Tinsman, ansvarig på miljömyndigheten i Delaware, så här: “The one problem I see with them is that, just like the DeLoreans, there are only a limited number."

Andra delstater har hört om de positiva effekterna som tunnelbanevagnarna har gett upphov till och konkurrensen om vagnarna som New York skänkt bort har blivit så stor att man nu har börjat ta till andra fordon. I Delaware har man bland annat sänkt ett krigsskepp från andra världskriget.

På andra håll ser det nu ut så här:


Ibland är miljövård konstigt.

Alla är dock inte lika övertygade om förträffligheten i det här. Med tiden kan vagnarna ge ifrån sig asbest och andra gifter.

Musiker att se-listan: 1. Jeremy Denk (pianist, supernörd)

Det är lite tråkigt att gå på klassisk konsert överlag. Det kan vara tråkigt att gå på andra sorters konserter också, men konstmusiken lider oftast värst i förhållandet inspelning-liveakt.

Jag var på en kammarmusikspelning i helgen och hörde bland annat Chopins cellosonat, ett fantastiskt bra, varierande, nästan konstant underhållande verk som kändes oväntat frånvarande i konsertlokalen eftersom musikerna tycktes ha kommit överens om att ha noll kontakt med varandra. De satt som bundna vid en påle, rygg mot rygg och med halvslutna ögon. Detta kallas i kretsarna att "låta musiken tala för sig själv", bara en av många anledningar till att stanna hemma och sätta på en bra inspelning istället.

Även internationellt erkända musiker gör oftast för lite av själva liveupplevelsen. När jag åkte ett antal mil för att se Takacs Quartet i höstas - en av de allra bästa stråkkvartetterna - kändes det snopet att de inte sa ett ord till den trehundra-hövdade publik som kommit dit för att höra dem. Musikerna kom in, bugade, gjorde sitt, fick blommor och åkte sen vidare till en ny stad.

Allra värst i dessa sammanhang är pianisterna, vars konsertritual är så hopplöst formelartad att man kan ställa klockan efter den. Det hjälper inte att pianot är en ful möbel med begränsade klangmöjligheter eller att många väljer att ha noll dekor på scenen, noll överraskningsmoment, noll färger (hej svart frack/svart flygel), publikkontakt eller improvisation.

Som ambassadör för en kultur i stort behov av förnyelse tänker jag lista ett antal musiker inom det klassiska gebitet som jag tror kan vara intressant, ja rentav kul att se live. Även om man kanske måste korsa ett världshav för att göra det. Första artisten heter Jeremy Denk och är hyfsat känd som 39-årig amerikansk klassisk pianist, men desto mer känd som enveten bloggare.

Mest känd är han för en fiktiv intervju med Sarah Palin från sin blogg Think Denk där han under den dåvarande valkampanjen drev hårt med republikanska värderingar, konstmusikalisk okunskap och snobberi, och illustrerade hur Palin lyssnade på Beethovens Hammerklavier-sonat för att den fick henne "pumped" när hon skulle ut och skjuta vargar. Men Denk är inte främst en elitist som rackar ner på pöbeln, utan en rätt skarp ironiker som dissar många sidor av det konstmusikaliska livet, inklusive svamlande doktorander i musikvetenskap, kollegors högtravande dikter och praktiskt taget allt som är fördummande med kulturen idag.

Han är också skriande pretentiös själv, med en sällsynt välutvecklad förmåga att bli besatt av stycken och analysera dem efter eget huvud. Inlägg på bloggen börjar ofta med några bevingade ord om hur han vaknar från en skön tupplur och fortsätter snabbt in i oläsligheten med detaljerade musikexempel och långsökta analogier. Det främsta exemplet är när han ägnade sju långa uppsatser åt Allemanden ur Bachs Partita i D-dur, lekte med beskrivningar av formen, räknade "blå noter" och jämförde den med Don Quixote, Stålmannen och Alice i Underlandet.

För alla som är helt oinsatta i kulturen eller allergiska mot pretentioner är det här givetvis en stor hög med klipulver, men det är inte poängen. Denk är pretto men han är samtidigt oerhört tramsig och rolig, dissar sig själv och sina manér, hittar dumma musikaliska meningar i slasherfilm, planerar världsherravälde och låter läsarna komma på den bästa pratbubblan till en sällsynt bajsnödig konsertmin. Han är ett bevis på att människor som håller på med klassisk musik inte behöver vara världsfrånvända och självupphöjda, oironiska, halvanalfabetiska, passé eller ens popkulturellt fjärmade*.

Han är med andra ord en riktig supernörd, och såna kan man aldrig få för många av. Dessvärre har jag aldrig hört honom spela piano men det måste ju vara åtminstone lite awesome. Om inte annat för att han pratar med sin publik.

*Inte för att jag säger att de är det, även fast det är den uppenbara undertexten i denna mening.

Flytta inte till Hjärup

I ett försök att hejda oljespridningen i mexikanska golfen har man börjat lägga ut hår i havet. Hundratals ton hår och päls har samlats in och buntats ihop till en över 55 kilometer lång hårkorv utanför Mississippis kust - och mer är på väg.

Det här är inte bara pyttelite äckligt, det är också ett tecken på att syftet med den här bloggen inte är en omöjlighet. Våra skägg kan växa samman och bli till något stort och vackert. Det är bara 18 kilometer mellan Malmö och Lund.

Kan du inte berätta om Rwanda igen, pappa?

De senaste veckorna har jag läst Jared Diamonds bok Undergång som kvällslektyr innan jag somnar. Titeln till trots är det överlag en hyfsat optimistisk bok som gång på gång påminner oss om våra möjligheter till förbättring. De senaste nätterna har jag dock läst kapitlet om folkmordet i Rwanda det sista jag gör innan jag somnar. I en framtid där mina eventuella barn kommer att vilja höra godnattsagor kommer jag förmodligen att välja något annat ämne.

Nästa kapitel handlar förresten om det hopplösa läget i Haiti. Detta skrevs innan jordbävningen.

Förebilder del 1

I mina ögon lever Jean-Michel Cousteau det ultimata livet. Trots hans totala avsaknad av karisma får han betalt för att chilla på en båt tillsammans med en massa medelålders nördar, dyka, titta på awesome fiskar, fåglar och marina däggdjur och säga saker som "vi måste vara rädda om vår planet". Dessutom har han yvigt hår och ett stort grått skägg.

Mitt bästa TV-program

Nyligen upptäckte jag The Learning Channels TV-serie Little people, big world, världens kanske bästa TV-program. Man skulle kunna tro att familjen Roloffs underhållningsvärde ligger i att halva familjen är dvärgar, men i själva verket är detta bara lustigt i ungefär två minuter. Familjen anstränger sig för att vara så normala och vanliga att man snart bara skrattar åt alla plattityder de kläcker ur sig och åt hur en så oerhört meningslös familj kan få en hel TV-serie tillägnad sig.

Mamma dvärg dyker: Det känns som att jag simmar i ett akvarium!
Dvärgsonen plockar kokosnötter på en strand: Jag tycker om kokosnötter.
Pappa dvärg tio gånger per avsnitt: Vi kan göra allt som vanliga människor kan!

Här är ett klipp på när den ena sonen misslyckas på körskolans teoriprov.

Jag antar att syftet med programmet är att vi ska lära oss att dvärgar är precis lika tråkiga och värdelösa som alla andra människor, men det vinner varken jag (i behov av underhållning) eller dvärgarna på. Det enda program som kan konkurrera med Little people, big world i vanlighet måste vara Min plats i solen. Två program som handlar om så vanliga och tråkiga människor att de blir fascinerande.

Synkronisera skäggen!

Hej och varmt välkommen till Två män med ett skägg - en blogg för dig som gillar svamp, maneter, senap, barockmusik, portvin, kineser, techno, honung, obskyra tv-spel, modern prosalyrik, dokumentärfilmer om måsar, hundra år gamla stråkkvartetter, dumma projekt och väldigt onödiga SMS-konversationer.

Och skägg, förstås. Vi som driver den här ursäkten för att låta skägget växa är Balloonfighter och Kantor Wilhelmsson - till vardags även kända som Orpon och Dvärgen. Från och med bloggens start är våra skägg helt nollställda - man skulle kunna säga synkroniserade mot framtiden. En framtid där de kanske växer ihop till slut och blir något mycket större och vackrare. Eller en framtid fylld av osammanhängande trams och svulstiga vardagsanekdoter.

En sak är i alla fall säker: Skäggen lär växa, och det lär det här utrymmet också. Lätt att det lär.